fredag 4 december 2009

I praktiken - att jobba med hållbarhet

Stundande klimatförändringar, utrotande av arter, förgiftning av naturmiljöer, svält, arbetsskador och en global finanskris... Nog finns det lite att jobba på allt. Frågan man kan ställas sig är; "Var börjar jag?" Mitt tips - börja i plånboken.

Hållbar utveckling handlar om att kunna finna vägar för att kombinera en långsiktigt gynsam ekonomi med en stark hänsyn för vår miljö och vårt samhälle. Den vanliga kommentaren är att vi inte kan fokusera på miljökrisen nu då vi har en finanskris. En annan klassiker är att "miljöfrågan får inte kosta" m.m.

Låt oss analysera; Vad är ett miljöproblem och vad orsakar miljöproblem? Jo, ett miljöproblem är en negativ antropogen påverkan på vår livsmiljö som ger upphov till kort- eller långsiktiga skador. Alltså - vi människor är upphoven till de miljöproblem som vi upplever. Alltså är det vårt ansvar att ta hand om dem. Men varför? Kan vi inte fortsätta som vi gör och hålla tummarna för att det inte skiter sig. Se frågan ur ett ekonomiskt perspektiv och det hela blir väldigt tydligt.

Idag lever mänskligheten totalt sett 50% över våra tillgångar. Den 28e september i år inträffade Over-shoot day, den dagen på året då vi förbrukat de resurser som fanns tillgängliga för oss under året. Försök att driva ett företag på detta sätt och det skiter sig rätt fort. Fråga GM, Carnegie, Lehman Brothers m.fl. Var det klokt av dem att göra de osäkra investeringar och inte investera i bättre teknik och lösningar? Inte särskilt. Det var rakt av korkat och helt oekonomiskt.

För det är så vi ska lösa problemen - genom ekonomi. Inte genom att gå tillbaka till ett småskaligt samhälle där alla odlar sin egen mat och inte kan resa någonstans. För det är inte vad vi gör som är ett problem, det är hur vi gör det som orsakar problemen. Ta transporter. Transporter är inget miljöproblem men det ger upphov till miljöproblem p.g.a. att vi driver transporter baserade på fossila bränslen. Det handlar därmed inte om att vi ska skapa en "grön" ekonomi utan en smart ekonomi. En smart ekonomi är en ekonomi som sätter långsiktigt ekonomisk vinst framför en kvartalsvinst. En ekonomi som gynnar den som inte påverkar miljön och samhället negativt.

För varför finns företag? Jo, för att skapa samhällsvärde genom att producera produkter och tjänster som behövs av samhället. Enkelt. Genom att arbeta sönder sina anställda för att sedan låta samhället betala för rehabiliteringen eller genom att förstöra naturmiljöer så går företagen rakt emot vad som är tanken med företagande - att skapa värde för samhället.

Genom att energieffektivisera, reducera materialanvändning, minska avfallsmängder och så vidare och så vidare så tjänar/sparar ett företag, eller privatperson, pengar. Enkelt. Så gör det då! Det finns ingen anledning att inte öra dessa åtgärder då det gynnar företaget. Besparingarna kan gå till att finansierar andra åtgärder som kräver investeringar och långsiktig vinst.

Så kommer man igång, genom att göra de åtgärder som gynnar en finansiellt.

onsdag 18 november 2009

Dagens betraktelse - ofelbara miljömärkningar

En miljömärkning är ett fruktansvärt effektivt sätt att kommunicera miljöhänsyn på en produkt. Se bara vad som hände med pappersbranchen när klorfritt dök upp eller försök att hitta ett tvättmedel som inte är Svanenmärkt. Men vem granskar miljömärkningarna och är de verkligen ofelbara i sin allsmäktighet? För visst vill de också ha kunder som alla andra.

Vad detta inlägg kommer att sakna i konstruktivt tänkande väger det upp med lite kvalificerat gnällande. Någon gång är det också tillåtet. Saken är den att jag den senaste tiden kommit att störa mig allt mer på miljömärkningar och "nya" organisationer som slår mynt av miljöhänsyn. Situationen ser ut som följer;

De flesta vill kunna välja bättre alternativ, ur miljösynpunkt, vid inköp av produkter, varor och tjänster. Detta är bra. Men, många privatpersoner och organisationer saknar tid, pengar och kunskap för att kunna utvärdera allt som man köper in. Därmed fyller en miljömärkning en stor funktion. Någon annan gör kollen åt dig - det ända du behöver göra är att hålla koll på de olika märkningarna (något som i sig är en inte helt lätt historia).

So far so good! Men vad som då uppstår är situation där fler och fler märker av att "här finns det pengar att tjäna" eller i enlighet med The-Judeen-Peoples-Front-syndromet beskrivet tidigare, inte nöjer sig med vilken typ av miljöhänsyn som de etablerade märkningarna ställer och därmed skapas fler och fler och fler och fler märkningar in absurdum. Alla tappar bort sig, ingen har någon koll. Privatpersoner vet inte vad de ska titta efter och organisationer och företag hinner inte mycket mer än att kosta på sig en dyr implementering av en märkning innan denna har fått skit i pressen eller är för "gammal" för att kunna konkurrera med innan nästa märkning gäller. Ungefär som att köpa den nyaste häftiga datorn på marknaden - den är det bara i två minuter.

Men nu kommer nästa grej - Organisationer som diverse konsultfirmor med mera som skapar system för att bedöma produkters miljöprestanda åt en köpare. Och hej hopp, nu blev det väldigt kul! Man tar på sig att granska all typ av dokumentation kring en produkt, vad den innehåller och vilka komponenterna är och vad dessa innehåller och så vidare - precis samma bedömning som en miljömärkning gör. Tanken är lovvärd, men rent praktiskt så funkar det sådär.

Jag kan nämna två exempel tagna direkt från verkligheten.

För att lacka ett bord förr så användes en lösningsmedelsbaserad lack (eller syrahärdande lack) - skitigt och inte särskilt hälsosamt. Idag använder de som tar lite miljöhänsyn en s.k. UV-lack. Denna lack appliceras på ytan som ska lackas, bestrålas med kraftigt UV-ljus och på hundradelen av en sekund stelnar lacken och bildar en polymeriserad yta (typ plast). Lacken i ohärdat tillstånd är inte särskilt snäll men väl bestrålad så försvinner de farliga egenskaperna för de sitter i funktionen som vill reagera med något - d.v.s. UV-ljuset. Denna typ av lack är nu enligt vissa självutnämnda miljöexperter livsfarlig för den är farlig innan man använt den. Förslaget som kom; använd sopa och olja som ytbehandling... Jo, och sen säljer du det bordet till en skola och låter ungarna gå lös på den bordsytan. Ett jäkligt bra sätt om man vill sälja mer möbler men ett jäkligt dåligt alternativ om man vill att produkten ska hålla i mer än tre veckor.

Samma typ av idiotiska logik kan vi ta med salt. Inte många jag känner brukar till vardags sätt i sig rent natrium eller klorid. Varför, jo för det är giftigt som tusan! Men om vi kombinerar de två kemikalierna får - ja vanligt bordssalt.

Ett avslutande exempel får komma ifrån en standard för miljömärkning. Ett av kriterierna säger "om plast utgör mer än 50 vikt-% av produkten skall denna plast vara återvunnen" - i sig inget dumt kriterie förrän man tittar längre fram och ser "plastdetaljer får ej ytbehandlas", och med ens föll all logik. För, den som arbetar med plastmaterial vet att återvunnen plast aldrig ser likadan ut (i och med att den är återvunnen från en massa olika källor). Försök att sälja en plasstol som ser ut som en uppkastning i olika färger.

Nä, korkat är vad det är ibland.

Men missförstå mig rätt - jag tycker att miljömärkningar är skitviktiga och en vital del av en mer miljöanpassad produktion. Vad jag saknar är någon form av statlig styrning eller kvalitetskontroll över vad produktmärkningarna faktiskt innehåller, vad avgifterna går till, vem som utvecklar kriterierna och vem som bedömer huruvida en produkt kan märkas eller ej.

När det händer, då är jag glad!

måndag 16 november 2009

Green Muting

Det finns tre typer av lögner enligt Marc Twain; Lögn, förbannad lögn och statistik. Enligt dess premisser granskas företags miljöarbete, dels mellan företagen själva för att kunna bräcka sina konkurrenter, men även av miljöorganisationer och andra NGO:s. Vattenfalls svidande kritik de senaste månaderna är bra exempel på detta. Är det då konstigt att företag väljer att hålla käft?

Återigen kommer jag in på "kasta skit på andra"-temat. Innan jag går vidare kanske ett klargörande är på sin plats;
- Ja, jag håller med om den kritik som Vattenfall fått och anser den, i de flesta fall, berättigad. Samma sak när Shell delar ut fotopriser eller när Bayer arrangerar målartävlingar bland barn för att framsåt som hållbara (det senaste exemplet är ovanligt smaklöst där man också berättigar GMO-odling som ett svar på klimatförändringar).

Men det skapar ändå ett problem för företag av något mindre storlek men som ändå kan räknas som lite större aktörer. Man ser hur stora koncerner, så som Vattenfall, åker på pumpen rejält trots att de gör en del gott. De ingår i alla rätta organisationer, har alla certifieringar man behöver och producerar faktaspäckade produktblad och livscykelanalyser. Tanken blir omedelbar och förlamande; "Om de kan få skit så kan jag för vi har nog inte så bra koll trots allt".

Därför håller jag med Per Grankvist i sin debattartikel på SvD brännpunkt idag - det är dags för företagen att dela med sig av sina erfarenheter och tillåtas göra så utan att riskera kölhalning för att man är öppet. För det är detta det hela kokar ned till. Kravet på öppenhet från omvärlden är det som direkt kan fälla ett initiativ innan man gett det tiden att bära frukt. Man väljer att öppet visa hur man jobbar med vissa frågor och blottar sig därmed fullt ut för något annat som inte hunnits med och genast är drevet igång.

Buhu, kan tänkas. Men det är inte så lätt och därför får vi den situation som Per Grankvist beskriver. Företagen tiger ihjäl sig och vågar inte gå ut med landvinningar eller nya initiativ för risken att någon slår hål på dina argument är för stor. Därför hör man saker som "att utveckla en eller två produkter med extra miljöfokus är att öppna upp för kritik över att resten av vårt sortiment kan betraktas som dåligt", eller "men detta gör ju de flesta, varför ska då vi göra det?".

Jag tror dessvärre att vi inte kommer över denna situation förrän vi har ett sådant media-klimat där man tillåts att visa goda OCH dåliga sidor. Inte för att det krävs utan för att man kan hoppas på att få hjälp att bli bättre, för det måste väl ändå vara det som är meningen - att vi alla ska bli bättre? Frågan är bara vem som kommer att lyssna...?

fredag 13 november 2009

Alla vill vara Schweiz

Neutralitet är ett ord som man ofta förknippar med en liten småfeg inställning, eller rättare sagt avsaknad av att inte ta ställning. Men i miljödebatten är att vara "neutral" däremot något som ses som något bra och ett starkt mål. Det här är ju självklart riktigt korkat och jag ska förklara varför.

Att vara neutral är att inte ta ställning. Att vara klimatneutral är att definitivt ta ställning mot den förstärkta växthuseffekten. Därmed handlar inte "neutraliteten" om huruvida växthuseffekten finns eller inte, det handlar om att vara "neutral" i sina klimatutsläpp. Detta innebär då att man de facto kapar alla typer av utsläpp av klimatpåverkande gaser och för de områden där detta inte är möjligt så kompenserar man i form av att köpa utsläppsrätter eller annan typ av kompensering (som träd i Afrika).

Jag är ingen större fantast av att vara neutral. Bättre att ta ställning fullt ut. Jag väljer att se på den här frågan på två sätt;
1. Varför investera pengar i att köpa sig fri till punkten av neutralietet? Borde man inte rimligtvis räkna bakåt också och fundera över hur mycket klimatpåverkande gaser som släppts ut sedan företaget/organisationen startades och sedan kompensera för dessa också?
2. När ända in i hälsefyr har vi som männsklighet nöjt oss med neutralitet?! (Förutom i krig då). Inget företag på jorden startas för att gå plus/minus noll i resultat (för då är man en icke-vinstdrivande organisation och får som sådant inte vara aktiebolag). Borde man inte arbeta för att bli ett "positivt" företag eller organisation?

För när allt kommer till krita så är det där vi hamnar, i samma gamla repetitiva retoriska fråga; "Hur långt sträcker sig företagens ansvar?" Det givna svaret är "det beror på". Kan företaget tjäna pengar/undvika att förlora pengar sträcker sig ansvaret väldigt långt. Ses ansvaret och efterföljande åtgärder endast som kostnader så sträcker sig inte ansvaret särskilt långt. Men att tro att man helt kan undvika ansvar anser jag är en tid som vi sedan länge är förbi och vi rör oss (tack och lov om än sent kan tyckas) mot en utveckling där ansvarstagande kommer att bli en obligatorisk del av företagens vardag.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när 80- och 90-talisterna i stor usträckning etablerat sig på arbetsmarknaden. Dessa generationer som beskrivs som kunniga, egocentriska, krävande, individualister som ställer krav och har helt andra prioriteringar än sina föräldragenerationer. Kan dessa självupptagna egoister vara räddningen eller droppen som för bägaren att rinna över totalt? Jag vågar hoppas på det första, förutsatt att man lyckas rikta denna egocentrism och krävande attityd mot "den goda saken".

Alla vill vara Schweiz för då behöver man inte ta ställning. Men tar man ställning skall man göra det fullt ut, inga halvmesyrer eller vaga löften om framtida förbättring. Det skall vara ett gediget åtagande kosta vad det kosta vill.

måndag 2 november 2009

Vad är värdefullt?

”En tia i handen är bättre än en tjuga i skon”, lyder det gamla uttrycket. Men vad är det egentligen som skapar värde? Frågan jag ställer mig är om pengar är ett mål eller medel och huruvida det är möjligt att sätta ett monetärt värde på lycka och välbefinnande?


Jag fick en rolig historia i inboxen häromdagen. Historien löd ungefär såhär;
”Den rika kvinnan kommer till byn för att ta in på hotell. Innan hon går för att titta närmare på rummen innan hon bestämmer sig lägger hon 1000 kr på disken i receptionen. Hotellägaren tar genast de tusen kronorna och springer till bonden för att betala sin skuld på tusen kr. Bonden springer i sin tur vidare till mackägaren och betalar sin skuld på tusen kr. Mackägaren springer till byhoran och betalar sin skuld på tusen kr och byhoran springer till hotellägaren och betalar sin skuld. När den rika kvinnan kommer ned till receptionen efter att ha studerat rummet avböjer hon att hyra något av rummen. Tar sina tusen kronor som återbördats till disken i receptionen och lämnar byn skuldfri – utan att någon har betalat för någonting.”

Ok, jag erkänner på direkten att vi troligtvis inte kan lösa finanskrisen på samma sätt men historian har ändå en poäng. Vad är egentligen pengar om inte ett sätt att betala för någonting som vi vill ha eller behöver. Fram till den punkten pengen används har den inget värde. Precis som en vara inte har ett värde förrän vi betalar något för den. Först då vet vi vad den är värd.

Tar vi naturresurser och ekosystemtjänster så är det först på senare år som ekonomer börjat få upp ögonen för att naturen besitter ett värde som överstiger det som vi kan ta ut i form av reda resurser som trä, järn, koppar, fosfor eller vad som helst. Fråga en mandel-odlare i USA hur mycket denne lägger på att hyra in bin som pollinerar blommorna så att mandelnötter bildas, eller vad rening av vatten kostar kommunen varje år eller att vi utrotar jorden skogar. Man räknar med att förlusten av skogar på global skala innebär en ekonomisk förlust som motsvarar, håll i dig nu för finanskrisen är en fjutt i Nilen i jämförelse, hiskeliga 2 000 – 5 000 miljarder USD, per år… Någon som är snabb med miniräknaren inser att vi snackar i runda slängar 14 000 – 35 000 miljarder kr.

Varför ser det då ut såhär? Jo, dels beror det hela på vad man kallar ”tragedy of the commons” eller ”allmänningarnas tragedi”. Om det inte finns ett definierat ägarskap kring en resurs (t.ex. luften) så kommer ingen heller att arbeta för att bevara den. Det är här som Niklas Ihrén har mycket rätt i sin argumentation att vi behöver bättre styrning för att leda samhället i rätt riktning. Jajemensan, alla dagar i veckan! Dels är det också så att vi, i dagens ekonomiska system, belönar snabba vinster för ”en tia i handen är bättre än en tjuga i skon”. Du belönas om du använder skiten ur en resurs idag för att aldrig mer kunna använda den igen. Ett klassiskt ”fångarnas dilemma”.

Väljer vi sedan att vända blad och titta lite på hur det ser ut i världen runt omkring oss så märker vi att den, utifrån vårt perspektiv, är fattig. Men är folk därmed olyckligare? Ska vi tro Aftonbladet så är pengar direkt kopplat till lycka och ska vi tro Happyplanetindex.org så är befolkningen i de Afrikanska länderna inte särskilt lyckliga.

Men hur fan kan en svensk, fattig familj, vara lika olycklig som en afrikansk familj söder om Sahara? Svennen är ju tokrik i jämförelse! Jag minns en föreläsning från min tid på universitetet och föreläsaren berättade om en amerikansk studie. Man frågade folk vilket av två alternativ som var det bästa;
- Du kommer att fortsätta behålla den lön du har idag men alla dina vänner och familj kommer endast att tjäna hälften så mycket som vad du gör, eller
- Du kommer att tjäna dubbelt så mycket som du tjänar idag men alla dina nära kommer att tjäna dubbelt så mycket som du.

Inget av alternativen innebar att någon skulle behöva gå från hus och hem eller liknande. Men gissa vad man valde, jo att tjäna mer än alla andra. Är det inte spännande?! Vi är så hårt piskade att jämföra oss med andra att vi avstår från att få det monetärt bättre mot att framstå som mer framgångsrik, för det är ju det pengar är – framgång…

Om man kikar på Happyplanetindex så slås, i alla fall jag, av en väldigt rolig insikt. Länder som Brasilien och Panama är lika lyckliga som vi svenskar. Lyckligast är givetvis norrmännen och i Colombia är man lika lycklig som i UK. Att ställa om till ett resurssnålare samhälle som är inriktat på att skapa reellt och långvarit värde behöver kanske inte vara så illa trots allt! Tänk efter själv, vad gör dig gladast och lyckligast? Är det att kunna köpa en ny telefon eller att ha vänner att ringa?

Genom att välja vilka produkter man köper och konsumerar så kan man idag göra ett medvetet val genom att köpa de produkter som påverkar miljön och övriga samhälle i så liten negativ bemärkelse som möjligt och skapar värde för så många andra som möjligt. För lite hjälp på traven kan man med fördel läsa Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” och även titta på en föreläsning av Hans Rosling om rika och fattiga länder - helt enorm!

fredag 16 oktober 2009

Vive la revolution!

Den industriella revolutionen var, och är, bland det mest enorma en enskild art har lyckats att genomföra under jordens historia. Betänk att när våra mor- och farföräldrar växte upp var häst och vagn ett vanligt transportsätt och sviterna från en enkel halsfluss kunde vara enorma. Men sådan är fortfarande vardagen för majoriteten av jordens befolkning. En miljard människor svälter enligt FN. Nu är det dags för den nya industriella revolutionen!

Gång på gång återvänder jag till Monty Pythons film ”Life of Brian”. En fantastisk skapelse som inte bara driver med religion på ett skojigt sätt utan även ger en tankeställare över alla typer av ideologier eller befästa tankesätt. Att vi människor skapat en värld där vår blotta existens är hotad genom de tekniska, sociala och ekonomiska system vi skapat är mycket uppenbart. Vi kan inte fortsätta som vi gör. Dock måste vi ta oss en tankeställare över vilken typ av påverkan som kan accepteras och vilka värden vi vill skapa. Andelen av västerlänningar som aktivt vill gå tillbaka till en tid av häst och vagn är få till antalet för industrialismen har fört med sig en väldig massa fördelar.

Men lika ofta som man hör extrema argument för att vi måste gå tillbaka till småskalighet, hör man argument från andra sidan som säger ”vi kan inte ändra på oss”, ”såhär har vi alltid gjort, varför skulle det helt plötsligt vara fel?”. Denna typ av argumentation ger mig krupp. Världen är ständigt föränderlig. Ta dig själv en titt i spegeln – inte ser du lika dan ut idag som för fem år sedan. Så varför skulle gårdagens sanningar vara dagens?

Som inledningen nämnde så har industrialismen fört med sig en massa fördelar för en massa människor – inget snack om saken. Men majoriteten av mänskligheten lever fortfarande i ett Sverige anno 1850. Ännu mer beklagligt är den sjättedel av mänskligheten som lever (knappt) i svält. Denna sjättedel kan inte bry sig om miljön eller något annat heller som är någorlunda långsiktigt. För dem handlar det om att överleva för dagen och då kvittar det om överlevnaden hänger på att fiska upp den sista fisken, hugga ned det sista trädet eller skjuta den noshörningen.

Men det är inte denna fattiga sjättedel eller någon annan sjättedel heller som står för den stora påverkan på våra ekosystem. Det är den rika västvärlden. Den rika tiondelen(!) som utnyttjar 90% av jordens tillgångar. Kan vi bara skapa en dräglig tillvaro för dessa människor (tillsammans med utbildning och frigörelse av kvinnor) som gör att de får upp anklarna ur skiten är många segrar vunna.

Så, länge leve revolutionen! Alla incitament finns idag för företag, privatpersoner, länder, stater, nationer och samfund att på egen hand arbeta för en bättre värld. Internet gör det möjligt för oss att kommunicera direkt med odlaren/tillverkaren av en produkt på andra sidan jorden, hur fantastiskt är inte det?! Men det kräver att vi ser på saker och ting ur ett nytt ljus och det kräver att vi går tillbaka till rötterna för att sedan kunna skörda frukterna.

Ekonomi – kommer från ordet ekos som betyder ”hushållning med begränsade resurser”. Inte vinstmaximering över ett kvartal för giriga aktieägare, inte utnyttja skiten ur icke-förnyelsebara resurser tills de tagit slut och inte att producera vad som helst till vilket ekologiskt och humanitärt pris som helst. Om vi som privatpersoner, företag och länder vågar inse att ordet ekonomi rymmer allt vad hållbar utveckling handlar om – ja, då har vi i princip löst problemet.

Så hur fixar vi detta då? Jo, det finns för företag ett sätt att producera produkter som verkligen ligger helt i linje med ovan. Och det är från vagga till vagga (Cradle to Cradle-principen). Denna princip är lika enkel som den är främmande den gängse synen över hur vi producerar produkter. Vad det handlar om är att varje produkt skall produceras på ett sådant sätt att de utgör en resurs för ett kretslopp, antingen tekniskt eller biologiskt. Vi är vana vid linjära produktionsförlopp som beskrivs som uttag av resurser – upparbetning av råvara – förfining och produktion – försäljning, distribution – användning – släng skiten! Klart som tusan att vi kör slut på jorden om vi driver vår produktion genom linjära produktionsprocesser.

Vi kan ta ett exempel från min egen arbetsgivare. Kinnarps har länge jobbat med att effektivt utnyttja resurser (men inte följ C2C-principen fullt ut). Men alla bäckar små! Till exempel görs idag fyllnadsmaterial till ljuddämpande skärmar av eget tygspill från produktionen, filtar används för att packa produkterna i vid tranport (som sedan återanvänds) och förhoppnings kommer vi snart kunna göra dessa filtar av eget tygspill likaså – och då ingår de i ett kretslopp.

Vad C2C handlar om är att inget avfall ska finnas (det ska vara en resurs i ett annat kretslopp, tekniskt eller biologiskt) och att energin som tillförs i mellanledan skall vara förnyelsebar. Låter fint? Jag tycker det låter helt jävla enormt!

Dessvärre finns det många hinder på vägen. Till exempel vad gäller lagstiftning över hantering av avfall som sätter käppar i hjulet för hur ett avfall får tas om hand och av vem. Men bollen är i rullning och mycket händer och det är just detta som gör att tröga system (som ekonomi, juridik och politik) inte hänger med.

Dagens ord är tålamod, men inte för mycket för då kan det var för sent.

Det största hotet mot en långsiktigt hållbar utveckling

Debatten kring vad vi måste göra för att nå en långsiktigt hållbar framtid blir många gånger väldigt polariserad. Polariseringen uppstår i medias vinklingar av de mest extrema förhållningssätten - vilket är självklart. En grå mittzon ger ingen uppmärksamhet och säljer inga lösnummer.

Precis som tillverkare av produkter som arbetar för att skapa bättre, snyggare och mer uppseendeväckande produkter än tidigare och än sina konkurrenter, arbetar även massmedian. Den som har den mest uppseendeväckande åsikten (som ändå faller inom ramen för vad som är moraliskt och etiskt korrekt att säga, oftast) är den som får mest utrymme.

Å ena sida presenteras de miljöorganisationer som oftast står högst upp på barikaderna och skanderar att politiker och företag måste ta sitt ansvar. Speciellt utmålas företagen roten till alla problem som vi upplever idag.

Å andra sidan presenteras de företag som inte "tror" på växthuseffekten eller anser att företag inte bör bedriva någon typ av arbete som inte har direkt bäring på verksamheten eller ger avkastning till ägarna.

Att få dessa två åskådningar att mötas på mitten är inte lätt.

De senaste dagarna har en mindre debatt pågått mellan CSR experten Per Grankvist och Tällberg foundations Niclas Ihrén som belyser just denna polarisering i debatten (se länkad sida). Niclas Ihrén driver linjen att vi inte kan förlita oss på att företagen ska komma att ta sitt ansvar bara för att det är bra för affärerna då detta inte är tillräckligt. Vi behöver strängare lagar och regler. Per Grankvist menar istället att genom kunna belysa hur företag faktiskt kan tjäna pengar på att ta större ansvar kan få företagen att göra åtgärder i långt större utsträckning än vad lagen kräver. Och framförallt snabbare. Personligen anser jag att båda herrarna har precis lika rätt i sin argumentation, men utifrån sina egna perspektiv (utdrag ur kommentar från CSRiPraktiken.se);

Niklas utifrån ett stort systemperspektiv över “vad vi som mänsklighet måste göra för att kunna leva och överleva”.

Per har ett företagsperspektiv och därmed skiljer sig bilderna åt, naturligtvis. Bilden skiljer sig främst då Niklas har systemets helhet i blickfånget, Per har en av systemets delkomponenter. Alla system kämpar för att överleva och stärka sin position. Om det sen handlar om det enskilda företaget i det ekonomiska systemet, det politiska partiet i det politiska systemet eller det ekonomiska systemet eller politiska systemet mot övriga system.

Genom att använda marknadsincitament kan man få företag att “dansa efter pipan” bra mycket snabbare än vad du kan genom att använda lagar, regler och förordningar. Varför? Jo, för merförsäljning genererar vinst direkt och därmed en förstärkt möjlighet att överleva på kort sikt (men även längre sikt vad gäller byggande av varumärke).

Som jag nämnde i början, jag anser att både Per och Niklas har lika rätt i sin argumentation utifrån sina egna perspektiv. Men det finns en stor vinst att hämta i att skapa incitament för företag att föregå lagkrav (som måste bli bättre, tydligare och mer extensiva!) för att förbättra sin position på marknaden.

Jag kan varmt rekommendera följande site och organisation för att ytterligare belysa min poäng i denna argumentation. (http://carrotmob.org/) Carrotmob arbetar med, vad de kallar, “konsumentdriven aktivism” där det företag som lovar att avsätta störst andel av en dags intäkter (då Carrotmob annordnar en event) till miljöförbättrande åtgärder är det företag som vinner och därmed ökar sin försäljning. (Besök gärna hemsidan!)


Marknadens krafter fungerar fantastisk bra om vi bara använder dem på rätt sätt – fel använt, ja – det ser vi resulteten av idag. Men om man ser på historiken över organiserade events från Carrotmob märker man en intressant företeelse i Finland. Där gick företagen från att lova bort goda portioner av en dags intäkter till att lova bort hela intäkten + att företaget valde att matcha beloppet själva! Jag har inte följt utvecklingen av detta på närmare håll själv men jag kan sätta en slant på att uppmärksamheten kring eventen blev så stora att företagens “tävlingsinstinkt” och näsa för merförsäljning slog till med råge och därför ökades insatsen.

Som sagt, väl använt fungerar marknadskrafterna bevisligen oerhört bra. Det gäller bara att vi alla bestämmer oss för vilken typ av värld vi vill leva i?

Min personliga åsikt är enkelt utryckt följande; Varför kivas?! Majoriteten vill vad vi som arbetar med miljöfrågor vill - att nå en långsiktigt hållbar utveckling. Med den stora mängden larmrapporter som kontinuerligt publiceras (inte minst SRC:s senaste) har vi inte längre tid att bråka internt om vilken fråga som är viktigaste, eller hur vi på bästa sätt gör för att komma frammåt. Alla lösnignar som minskar vår påverkan är bra lösningar. Punkt!

När jag upplever debatter som den ovan eller liknande inom miljörörelsen kommer jag alltid att tänka på en scen från filmen Life of Brian av Monty Python. I scenen frågar Brian en person (John Cleese) "Are you the Judéen Peoples Front?". Svaret blir; "The Judéen Peoples Front?! Fuck of! We are the Peoples Front of Judéa..." Och så känns det. Organisationerna heter lite olika, har smått skiljda agendor men arbetar alla (på sitt sätt) för att nå en bättre framtid. Man arbetar för att få massorna att sluta upp bakom sitt eget manifest, men man gör det enskilt.

Detta är det största hindret mot en långsiktig hållbar utveckling.