Vive la revolution!

Den industriella revolutionen var, och är, bland det mest enorma en enskild art har lyckats att genomföra under jordens historia. Betänk att när våra mor- och farföräldrar växte upp var häst och vagn ett vanligt transportsätt och sviterna från en enkel halsfluss kunde vara enorma. Men sådan är fortfarande vardagen för majoriteten av jordens befolkning. En miljard människor svälter enligt FN. Nu är det dags för den nya industriella revolutionen!

Gång på gång återvänder jag till Monty Pythons film ”Life of Brian”. En fantastisk skapelse som inte bara driver med religion på ett skojigt sätt utan även ger en tankeställare över alla typer av ideologier eller befästa tankesätt. Att vi människor skapat en värld där vår blotta existens är hotad genom de tekniska, sociala och ekonomiska system vi skapat är mycket uppenbart. Vi kan inte fortsätta som vi gör. Dock måste vi ta oss en tankeställare över vilken typ av påverkan som kan accepteras och vilka värden vi vill skapa. Andelen av västerlänningar som aktivt vill gå tillbaka till en tid av häst och vagn är få till antalet för industrialismen har fört med sig en väldig massa fördelar.

Men lika ofta som man hör extrema argument för att vi måste gå tillbaka till småskalighet, hör man argument från andra sidan som säger ”vi kan inte ändra på oss”, ”såhär har vi alltid gjort, varför skulle det helt plötsligt vara fel?”. Denna typ av argumentation ger mig krupp. Världen är ständigt föränderlig. Ta dig själv en titt i spegeln – inte ser du lika dan ut idag som för fem år sedan. Så varför skulle gårdagens sanningar vara dagens?

Som inledningen nämnde så har industrialismen fört med sig en massa fördelar för en massa människor – inget snack om saken. Men majoriteten av mänskligheten lever fortfarande i ett Sverige anno 1850. Ännu mer beklagligt är den sjättedel av mänskligheten som lever (knappt) i svält. Denna sjättedel kan inte bry sig om miljön eller något annat heller som är någorlunda långsiktigt. För dem handlar det om att överleva för dagen och då kvittar det om överlevnaden hänger på att fiska upp den sista fisken, hugga ned det sista trädet eller skjuta den noshörningen.

Men det är inte denna fattiga sjättedel eller någon annan sjättedel heller som står för den stora påverkan på våra ekosystem. Det är den rika västvärlden. Den rika tiondelen(!) som utnyttjar 90% av jordens tillgångar. Kan vi bara skapa en dräglig tillvaro för dessa människor (tillsammans med utbildning och frigörelse av kvinnor) som gör att de får upp anklarna ur skiten är många segrar vunna.

Så, länge leve revolutionen! Alla incitament finns idag för företag, privatpersoner, länder, stater, nationer och samfund att på egen hand arbeta för en bättre värld. Internet gör det möjligt för oss att kommunicera direkt med odlaren/tillverkaren av en produkt på andra sidan jorden, hur fantastiskt är inte det?! Men det kräver att vi ser på saker och ting ur ett nytt ljus och det kräver att vi går tillbaka till rötterna för att sedan kunna skörda frukterna.

Ekonomi – kommer från ordet ekos som betyder ”hushållning med begränsade resurser”. Inte vinstmaximering över ett kvartal för giriga aktieägare, inte utnyttja skiten ur icke-förnyelsebara resurser tills de tagit slut och inte att producera vad som helst till vilket ekologiskt och humanitärt pris som helst. Om vi som privatpersoner, företag och länder vågar inse att ordet ekonomi rymmer allt vad hållbar utveckling handlar om – ja, då har vi i princip löst problemet.

Så hur fixar vi detta då? Jo, det finns för företag ett sätt att producera produkter som verkligen ligger helt i linje med ovan. Och det är från vagga till vagga (Cradle to Cradle-principen). Denna princip är lika enkel som den är främmande den gängse synen över hur vi producerar produkter. Vad det handlar om är att varje produkt skall produceras på ett sådant sätt att de utgör en resurs för ett kretslopp, antingen tekniskt eller biologiskt. Vi är vana vid linjära produktionsförlopp som beskrivs som uttag av resurser – upparbetning av råvara – förfining och produktion – försäljning, distribution – användning – släng skiten! Klart som tusan att vi kör slut på jorden om vi driver vår produktion genom linjära produktionsprocesser.

Vi kan ta ett exempel från min egen arbetsgivare. Kinnarps har länge jobbat med att effektivt utnyttja resurser (men inte följ C2C-principen fullt ut). Men alla bäckar små! Till exempel görs idag fyllnadsmaterial till ljuddämpande skärmar av eget tygspill från produktionen, filtar används för att packa produkterna i vid tranport (som sedan återanvänds) och förhoppnings kommer vi snart kunna göra dessa filtar av eget tygspill likaså – och då ingår de i ett kretslopp.

Vad C2C handlar om är att inget avfall ska finnas (det ska vara en resurs i ett annat kretslopp, tekniskt eller biologiskt) och att energin som tillförs i mellanledan skall vara förnyelsebar. Låter fint? Jag tycker det låter helt jävla enormt!

Dessvärre finns det många hinder på vägen. Till exempel vad gäller lagstiftning över hantering av avfall som sätter käppar i hjulet för hur ett avfall får tas om hand och av vem. Men bollen är i rullning och mycket händer och det är just detta som gör att tröga system (som ekonomi, juridik och politik) inte hänger med.

Dagens ord är tålamod, men inte för mycket för då kan det var för sent.

Det största hotet mot en långsiktigt hållbar utveckling

Debatten kring vad vi måste göra för att nå en långsiktigt hållbar framtid blir många gånger väldigt polariserad. Polariseringen uppstår i medias vinklingar av de mest extrema förhållningssätten - vilket är självklart. En grå mittzon ger ingen uppmärksamhet och säljer inga lösnummer.

Precis som tillverkare av produkter som arbetar för att skapa bättre, snyggare och mer uppseendeväckande produkter än tidigare och än sina konkurrenter, arbetar även massmedian. Den som har den mest uppseendeväckande åsikten (som ändå faller inom ramen för vad som är moraliskt och etiskt korrekt att säga, oftast) är den som får mest utrymme.

Å ena sida presenteras de miljöorganisationer som oftast står högst upp på barikaderna och skanderar att politiker och företag måste ta sitt ansvar. Speciellt utmålas företagen roten till alla problem som vi upplever idag.

Å andra sidan presenteras de företag som inte "tror" på växthuseffekten eller anser att företag inte bör bedriva någon typ av arbete som inte har direkt bäring på verksamheten eller ger avkastning till ägarna.

Att få dessa två åskådningar att mötas på mitten är inte lätt.

De senaste dagarna har en mindre debatt pågått mellan CSR experten Per Grankvist och Tällberg foundations Niclas Ihrén som belyser just denna polarisering i debatten (se länkad sida). Niclas Ihrén driver linjen att vi inte kan förlita oss på att företagen ska komma att ta sitt ansvar bara för att det är bra för affärerna då detta inte är tillräckligt. Vi behöver strängare lagar och regler. Per Grankvist menar istället att genom kunna belysa hur företag faktiskt kan tjäna pengar på att ta större ansvar kan få företagen att göra åtgärder i långt större utsträckning än vad lagen kräver. Och framförallt snabbare. Personligen anser jag att båda herrarna har precis lika rätt i sin argumentation, men utifrån sina egna perspektiv (utdrag ur kommentar från CSRiPraktiken.se);

Niklas utifrån ett stort systemperspektiv över “vad vi som mänsklighet måste göra för att kunna leva och överleva”.

Per har ett företagsperspektiv och därmed skiljer sig bilderna åt, naturligtvis. Bilden skiljer sig främst då Niklas har systemets helhet i blickfånget, Per har en av systemets delkomponenter. Alla system kämpar för att överleva och stärka sin position. Om det sen handlar om det enskilda företaget i det ekonomiska systemet, det politiska partiet i det politiska systemet eller det ekonomiska systemet eller politiska systemet mot övriga system.

Genom att använda marknadsincitament kan man få företag att “dansa efter pipan” bra mycket snabbare än vad du kan genom att använda lagar, regler och förordningar. Varför? Jo, för merförsäljning genererar vinst direkt och därmed en förstärkt möjlighet att överleva på kort sikt (men även längre sikt vad gäller byggande av varumärke).

Som jag nämnde i början, jag anser att både Per och Niklas har lika rätt i sin argumentation utifrån sina egna perspektiv. Men det finns en stor vinst att hämta i att skapa incitament för företag att föregå lagkrav (som måste bli bättre, tydligare och mer extensiva!) för att förbättra sin position på marknaden.

Jag kan varmt rekommendera följande site och organisation för att ytterligare belysa min poäng i denna argumentation. (http://carrotmob.org/) Carrotmob arbetar med, vad de kallar, “konsumentdriven aktivism” där det företag som lovar att avsätta störst andel av en dags intäkter (då Carrotmob annordnar en event) till miljöförbättrande åtgärder är det företag som vinner och därmed ökar sin försäljning. (Besök gärna hemsidan!)

Marknadens krafter fungerar fantastisk bra om vi bara använder dem på rätt sätt – fel använt, ja – det ser vi resulteten av idag. Men om man ser på historiken över organiserade events från Carrotmob märker man en intressant företeelse i Finland. Där gick företagen från att lova bort goda portioner av en dags intäkter till att lova bort hela intäkten + att företaget valde att matcha beloppet själva! Jag har inte följt utvecklingen av detta på närmare håll själv men jag kan sätta en slant på att uppmärksamheten kring eventen blev så stora att företagens “tävlingsinstinkt” och näsa för merförsäljning slog till med råge och därför ökades insatsen.

Som sagt, väl använt fungerar marknadskrafterna bevisligen oerhört bra. Det gäller bara att vi alla bestämmer oss för vilken typ av värld vi vill leva i?

Min personliga åsikt är enkelt utryckt följande; Varför kivas?! Majoriteten vill vad vi som arbetar med miljöfrågor vill - att nå en långsiktigt hållbar utveckling. Med den stora mängden larmrapporter som kontinuerligt publiceras (inte minst SRC:s senaste) har vi inte längre tid att bråka internt om vilken fråga som är viktigaste, eller hur vi på bästa sätt gör för att komma frammåt. Alla lösnignar som minskar vår påverkan är bra lösningar. Punkt!

När jag upplever debatter som den ovan eller liknande inom miljörörelsen kommer jag alltid att tänka på en scen från filmen Life of Brian av Monty Python. I scenen frågar Brian en person (John Cleese) "Are you the Judéen Peoples Front?". Svaret blir; "The Judéen Peoples Front?! Fuck of! We are the Peoples Front of Judéa..." Och så känns det. Organisationerna heter lite olika, har smått skiljda agendor men arbetar alla (på sitt sätt) för att nå en bättre framtid. Man arbetar för att få massorna att sluta upp bakom sitt eget manifest, men man gör det enskilt.

Detta är det största hindret mot en långsiktig hållbar utveckling.