onsdag 18 november 2009

Dagens betraktelse - ofelbara miljömärkningar

En miljömärkning är ett fruktansvärt effektivt sätt att kommunicera miljöhänsyn på en produkt. Se bara vad som hände med pappersbranchen när klorfritt dök upp eller försök att hitta ett tvättmedel som inte är Svanenmärkt. Men vem granskar miljömärkningarna och är de verkligen ofelbara i sin allsmäktighet? För visst vill de också ha kunder som alla andra.

Vad detta inlägg kommer att sakna i konstruktivt tänkande väger det upp med lite kvalificerat gnällande. Någon gång är det också tillåtet. Saken är den att jag den senaste tiden kommit att störa mig allt mer på miljömärkningar och "nya" organisationer som slår mynt av miljöhänsyn. Situationen ser ut som följer;

De flesta vill kunna välja bättre alternativ, ur miljösynpunkt, vid inköp av produkter, varor och tjänster. Detta är bra. Men, många privatpersoner och organisationer saknar tid, pengar och kunskap för att kunna utvärdera allt som man köper in. Därmed fyller en miljömärkning en stor funktion. Någon annan gör kollen åt dig - det ända du behöver göra är att hålla koll på de olika märkningarna (något som i sig är en inte helt lätt historia).

So far so good! Men vad som då uppstår är situation där fler och fler märker av att "här finns det pengar att tjäna" eller i enlighet med The-Judeen-Peoples-Front-syndromet beskrivet tidigare, inte nöjer sig med vilken typ av miljöhänsyn som de etablerade märkningarna ställer och därmed skapas fler och fler och fler och fler märkningar in absurdum. Alla tappar bort sig, ingen har någon koll. Privatpersoner vet inte vad de ska titta efter och organisationer och företag hinner inte mycket mer än att kosta på sig en dyr implementering av en märkning innan denna har fått skit i pressen eller är för "gammal" för att kunna konkurrera med innan nästa märkning gäller. Ungefär som att köpa den nyaste häftiga datorn på marknaden - den är det bara i två minuter.

Men nu kommer nästa grej - Organisationer som diverse konsultfirmor med mera som skapar system för att bedöma produkters miljöprestanda åt en köpare. Och hej hopp, nu blev det väldigt kul! Man tar på sig att granska all typ av dokumentation kring en produkt, vad den innehåller och vilka komponenterna är och vad dessa innehåller och så vidare - precis samma bedömning som en miljömärkning gör. Tanken är lovvärd, men rent praktiskt så funkar det sådär.

Jag kan nämna två exempel tagna direkt från verkligheten.

För att lacka ett bord förr så användes en lösningsmedelsbaserad lack (eller syrahärdande lack) - skitigt och inte särskilt hälsosamt. Idag använder de som tar lite miljöhänsyn en s.k. UV-lack. Denna lack appliceras på ytan som ska lackas, bestrålas med kraftigt UV-ljus och på hundradelen av en sekund stelnar lacken och bildar en polymeriserad yta (typ plast). Lacken i ohärdat tillstånd är inte särskilt snäll men väl bestrålad så försvinner de farliga egenskaperna för de sitter i funktionen som vill reagera med något - d.v.s. UV-ljuset. Denna typ av lack är nu enligt vissa självutnämnda miljöexperter livsfarlig för den är farlig innan man använt den. Förslaget som kom; använd sopa och olja som ytbehandling... Jo, och sen säljer du det bordet till en skola och låter ungarna gå lös på den bordsytan. Ett jäkligt bra sätt om man vill sälja mer möbler men ett jäkligt dåligt alternativ om man vill att produkten ska hålla i mer än tre veckor.

Samma typ av idiotiska logik kan vi ta med salt. Inte många jag känner brukar till vardags sätt i sig rent natrium eller klorid. Varför, jo för det är giftigt som tusan! Men om vi kombinerar de två kemikalierna får - ja vanligt bordssalt.

Ett avslutande exempel får komma ifrån en standard för miljömärkning. Ett av kriterierna säger "om plast utgör mer än 50 vikt-% av produkten skall denna plast vara återvunnen" - i sig inget dumt kriterie förrän man tittar längre fram och ser "plastdetaljer får ej ytbehandlas", och med ens föll all logik. För, den som arbetar med plastmaterial vet att återvunnen plast aldrig ser likadan ut (i och med att den är återvunnen från en massa olika källor). Försök att sälja en plasstol som ser ut som en uppkastning i olika färger.

Nä, korkat är vad det är ibland.

Men missförstå mig rätt - jag tycker att miljömärkningar är skitviktiga och en vital del av en mer miljöanpassad produktion. Vad jag saknar är någon form av statlig styrning eller kvalitetskontroll över vad produktmärkningarna faktiskt innehåller, vad avgifterna går till, vem som utvecklar kriterierna och vem som bedömer huruvida en produkt kan märkas eller ej.

När det händer, då är jag glad!

måndag 16 november 2009

Green Muting

Det finns tre typer av lögner enligt Marc Twain; Lögn, förbannad lögn och statistik. Enligt dess premisser granskas företags miljöarbete, dels mellan företagen själva för att kunna bräcka sina konkurrenter, men även av miljöorganisationer och andra NGO:s. Vattenfalls svidande kritik de senaste månaderna är bra exempel på detta. Är det då konstigt att företag väljer att hålla käft?

Återigen kommer jag in på "kasta skit på andra"-temat. Innan jag går vidare kanske ett klargörande är på sin plats;
- Ja, jag håller med om den kritik som Vattenfall fått och anser den, i de flesta fall, berättigad. Samma sak när Shell delar ut fotopriser eller när Bayer arrangerar målartävlingar bland barn för att framsåt som hållbara (det senaste exemplet är ovanligt smaklöst där man också berättigar GMO-odling som ett svar på klimatförändringar).

Men det skapar ändå ett problem för företag av något mindre storlek men som ändå kan räknas som lite större aktörer. Man ser hur stora koncerner, så som Vattenfall, åker på pumpen rejält trots att de gör en del gott. De ingår i alla rätta organisationer, har alla certifieringar man behöver och producerar faktaspäckade produktblad och livscykelanalyser. Tanken blir omedelbar och förlamande; "Om de kan få skit så kan jag för vi har nog inte så bra koll trots allt".

Därför håller jag med Per Grankvist i sin debattartikel på SvD brännpunkt idag - det är dags för företagen att dela med sig av sina erfarenheter och tillåtas göra så utan att riskera kölhalning för att man är öppet. För det är detta det hela kokar ned till. Kravet på öppenhet från omvärlden är det som direkt kan fälla ett initiativ innan man gett det tiden att bära frukt. Man väljer att öppet visa hur man jobbar med vissa frågor och blottar sig därmed fullt ut för något annat som inte hunnits med och genast är drevet igång.

Buhu, kan tänkas. Men det är inte så lätt och därför får vi den situation som Per Grankvist beskriver. Företagen tiger ihjäl sig och vågar inte gå ut med landvinningar eller nya initiativ för risken att någon slår hål på dina argument är för stor. Därför hör man saker som "att utveckla en eller två produkter med extra miljöfokus är att öppna upp för kritik över att resten av vårt sortiment kan betraktas som dåligt", eller "men detta gör ju de flesta, varför ska då vi göra det?".

Jag tror dessvärre att vi inte kommer över denna situation förrän vi har ett sådant media-klimat där man tillåts att visa goda OCH dåliga sidor. Inte för att det krävs utan för att man kan hoppas på att få hjälp att bli bättre, för det måste väl ändå vara det som är meningen - att vi alla ska bli bättre? Frågan är bara vem som kommer att lyssna...?

fredag 13 november 2009

Alla vill vara Schweiz

Neutralitet är ett ord som man ofta förknippar med en liten småfeg inställning, eller rättare sagt avsaknad av att inte ta ställning. Men i miljödebatten är att vara "neutral" däremot något som ses som något bra och ett starkt mål. Det här är ju självklart riktigt korkat och jag ska förklara varför.

Att vara neutral är att inte ta ställning. Att vara klimatneutral är att definitivt ta ställning mot den förstärkta växthuseffekten. Därmed handlar inte "neutraliteten" om huruvida växthuseffekten finns eller inte, det handlar om att vara "neutral" i sina klimatutsläpp. Detta innebär då att man de facto kapar alla typer av utsläpp av klimatpåverkande gaser och för de områden där detta inte är möjligt så kompenserar man i form av att köpa utsläppsrätter eller annan typ av kompensering (som träd i Afrika).

Jag är ingen större fantast av att vara neutral. Bättre att ta ställning fullt ut. Jag väljer att se på den här frågan på två sätt;
1. Varför investera pengar i att köpa sig fri till punkten av neutralietet? Borde man inte rimligtvis räkna bakåt också och fundera över hur mycket klimatpåverkande gaser som släppts ut sedan företaget/organisationen startades och sedan kompensera för dessa också?
2. När ända in i hälsefyr har vi som männsklighet nöjt oss med neutralitet?! (Förutom i krig då). Inget företag på jorden startas för att gå plus/minus noll i resultat (för då är man en icke-vinstdrivande organisation och får som sådant inte vara aktiebolag). Borde man inte arbeta för att bli ett "positivt" företag eller organisation?

För när allt kommer till krita så är det där vi hamnar, i samma gamla repetitiva retoriska fråga; "Hur långt sträcker sig företagens ansvar?" Det givna svaret är "det beror på". Kan företaget tjäna pengar/undvika att förlora pengar sträcker sig ansvaret väldigt långt. Ses ansvaret och efterföljande åtgärder endast som kostnader så sträcker sig inte ansvaret särskilt långt. Men att tro att man helt kan undvika ansvar anser jag är en tid som vi sedan länge är förbi och vi rör oss (tack och lov om än sent kan tyckas) mot en utveckling där ansvarstagande kommer att bli en obligatorisk del av företagens vardag.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när 80- och 90-talisterna i stor usträckning etablerat sig på arbetsmarknaden. Dessa generationer som beskrivs som kunniga, egocentriska, krävande, individualister som ställer krav och har helt andra prioriteringar än sina föräldragenerationer. Kan dessa självupptagna egoister vara räddningen eller droppen som för bägaren att rinna över totalt? Jag vågar hoppas på det första, förutsatt att man lyckas rikta denna egocentrism och krävande attityd mot "den goda saken".

Alla vill vara Schweiz för då behöver man inte ta ställning. Men tar man ställning skall man göra det fullt ut, inga halvmesyrer eller vaga löften om framtida förbättring. Det skall vara ett gediget åtagande kosta vad det kosta vill.

måndag 2 november 2009

Vad är värdefullt?

”En tia i handen är bättre än en tjuga i skon”, lyder det gamla uttrycket. Men vad är det egentligen som skapar värde? Frågan jag ställer mig är om pengar är ett mål eller medel och huruvida det är möjligt att sätta ett monetärt värde på lycka och välbefinnande?


Jag fick en rolig historia i inboxen häromdagen. Historien löd ungefär såhär;
”Den rika kvinnan kommer till byn för att ta in på hotell. Innan hon går för att titta närmare på rummen innan hon bestämmer sig lägger hon 1000 kr på disken i receptionen. Hotellägaren tar genast de tusen kronorna och springer till bonden för att betala sin skuld på tusen kr. Bonden springer i sin tur vidare till mackägaren och betalar sin skuld på tusen kr. Mackägaren springer till byhoran och betalar sin skuld på tusen kr och byhoran springer till hotellägaren och betalar sin skuld. När den rika kvinnan kommer ned till receptionen efter att ha studerat rummet avböjer hon att hyra något av rummen. Tar sina tusen kronor som återbördats till disken i receptionen och lämnar byn skuldfri – utan att någon har betalat för någonting.”

Ok, jag erkänner på direkten att vi troligtvis inte kan lösa finanskrisen på samma sätt men historian har ändå en poäng. Vad är egentligen pengar om inte ett sätt att betala för någonting som vi vill ha eller behöver. Fram till den punkten pengen används har den inget värde. Precis som en vara inte har ett värde förrän vi betalar något för den. Först då vet vi vad den är värd.

Tar vi naturresurser och ekosystemtjänster så är det först på senare år som ekonomer börjat få upp ögonen för att naturen besitter ett värde som överstiger det som vi kan ta ut i form av reda resurser som trä, järn, koppar, fosfor eller vad som helst. Fråga en mandel-odlare i USA hur mycket denne lägger på att hyra in bin som pollinerar blommorna så att mandelnötter bildas, eller vad rening av vatten kostar kommunen varje år eller att vi utrotar jorden skogar. Man räknar med att förlusten av skogar på global skala innebär en ekonomisk förlust som motsvarar, håll i dig nu för finanskrisen är en fjutt i Nilen i jämförelse, hiskeliga 2 000 – 5 000 miljarder USD, per år… Någon som är snabb med miniräknaren inser att vi snackar i runda slängar 14 000 – 35 000 miljarder kr.

Varför ser det då ut såhär? Jo, dels beror det hela på vad man kallar ”tragedy of the commons” eller ”allmänningarnas tragedi”. Om det inte finns ett definierat ägarskap kring en resurs (t.ex. luften) så kommer ingen heller att arbeta för att bevara den. Det är här som Niklas Ihrén har mycket rätt i sin argumentation att vi behöver bättre styrning för att leda samhället i rätt riktning. Jajemensan, alla dagar i veckan! Dels är det också så att vi, i dagens ekonomiska system, belönar snabba vinster för ”en tia i handen är bättre än en tjuga i skon”. Du belönas om du använder skiten ur en resurs idag för att aldrig mer kunna använda den igen. Ett klassiskt ”fångarnas dilemma”.

Väljer vi sedan att vända blad och titta lite på hur det ser ut i världen runt omkring oss så märker vi att den, utifrån vårt perspektiv, är fattig. Men är folk därmed olyckligare? Ska vi tro Aftonbladet så är pengar direkt kopplat till lycka och ska vi tro Happyplanetindex.org så är befolkningen i de Afrikanska länderna inte särskilt lyckliga.

Men hur fan kan en svensk, fattig familj, vara lika olycklig som en afrikansk familj söder om Sahara? Svennen är ju tokrik i jämförelse! Jag minns en föreläsning från min tid på universitetet och föreläsaren berättade om en amerikansk studie. Man frågade folk vilket av två alternativ som var det bästa;
- Du kommer att fortsätta behålla den lön du har idag men alla dina vänner och familj kommer endast att tjäna hälften så mycket som vad du gör, eller
- Du kommer att tjäna dubbelt så mycket som du tjänar idag men alla dina nära kommer att tjäna dubbelt så mycket som du.

Inget av alternativen innebar att någon skulle behöva gå från hus och hem eller liknande. Men gissa vad man valde, jo att tjäna mer än alla andra. Är det inte spännande?! Vi är så hårt piskade att jämföra oss med andra att vi avstår från att få det monetärt bättre mot att framstå som mer framgångsrik, för det är ju det pengar är – framgång…

Om man kikar på Happyplanetindex så slås, i alla fall jag, av en väldigt rolig insikt. Länder som Brasilien och Panama är lika lyckliga som vi svenskar. Lyckligast är givetvis norrmännen och i Colombia är man lika lycklig som i UK. Att ställa om till ett resurssnålare samhälle som är inriktat på att skapa reellt och långvarit värde behöver kanske inte vara så illa trots allt! Tänk efter själv, vad gör dig gladast och lyckligast? Är det att kunna köpa en ny telefon eller att ha vänner att ringa?

Genom att välja vilka produkter man köper och konsumerar så kan man idag göra ett medvetet val genom att köpa de produkter som påverkar miljön och övriga samhälle i så liten negativ bemärkelse som möjligt och skapar värde för så många andra som möjligt. För lite hjälp på traven kan man med fördel läsa Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” och även titta på en föreläsning av Hans Rosling om rika och fattiga länder - helt enorm!