fredag 3 december 2010

Vad driver ett hållbarhetsarbete?

Det går utför för den gamla jorden. Trots gigantiska, global möten av fina och duktiga herrar och damer som påpekar för oss vad som är fel tycks inte planetens olika stater att inse detta. Som tur är finns det privatpersoner, organisationer och företag som har förstått och gör något åt det hela. Detta inlägg riktar sig till företag och försöker sätta fingret på vad syftet är med ett gediget arbete för en hållbar utveckling och vad som finns att tjäna på det.

En traditionell syn är att hållbarhet handlar om riskhantering. Ett företag vill inte synas med handen i en kakburk fylld av barnarbete, omänsklig arbetsvilkor, förknippas med förstörande av naturmiljöer m.m. Med andra ord, riskhantering (utinfrån etiska riktlinjer) i leverantörs- pch produktionskedjan.

Denna bild är inte fel, men ack så begränsad. Vad hållbarhet framförallt handlar om är förändring och innovation. Förändring är världens konstanta tillstånd och att därmed ha ett arbets- och förhållningssätt som premierar en möjlighet att förändras och ur detta kunna driva innovationer är ett företag som är långsiktigt hålbart.

HUR detta ska ske ska givetvis baseras på tanken om hållbarhet - en hållbar ekonomi (som handlar om hushållning med begränsade resurser), en hållbar miljö (som tillgodoser våra behov idag utan att förminska framtida generationers möjligheter att tillgodose sina) och ett hållbart samhälle (en social utveckling som tillgodoser individens och kollektivets behov).

Riskhantering är därmed en tradtionell (ej felaktig) men mycket begränsad syn av ett hållbarhetsarbete. Man pratar lagar, etik och moral - i sig fullkomligt självklara saker som vi helt enkelt glömt bort på vägen.

Vad som är långt mer viktigare är att se till sina kunder och intressenter - vilka krav och önskemål har de på företaget och hur ska man arbeta för att möta dessa? Det handlar lika mycket om dagens som framtida krav och önskemål (förändring).

Man ska heller inte underskatta den interna delen av ett effektivt arbetssätt. Tydliga riktlinjer och rubusta system för uppföljning leder inte bara till en högre effektivitet utan driver även kostnadsbesparingar och skapar en enhetlig profil. Denna del är även helt avhängig för nästa del:

Marknadsföring och kommunikation, då all typ av effektiv kommunikation börjar och slutar i en effektiv internkommunikation. Det är först när alla är med på tåget som du kan börja att prata utanför företaget om vad som är viktigt och hur man arbetar.

Kort summering

Ett företags hållbarhetsarbete handlar om:

- Riskminimering (anseende och fortlevnadsmässigt)

- Att möta marknadens / kundens / intressentens krav och önskemål (befintliga som framtida)

- Innovation (skapa nyutveckling, konkurrensfördelar, öka vinst och minska kostnader)

- Interna processer och optimering (kostnadsbesparingar, rutiner och riktlinjer och enhetlig profil)

- Kommunikation och marknadsföring (god PR, synergieffekter och möjligheter att påverka i egen riktning)


För grundsyftet för ett effektivt hållbarhetsarbete är enkelt - Hur kan vi optimera vinsten för företaget utan att för den skull bidra med mer negativ påverkan? Målet för alla verksamheter bör i slutändan vara att gå ifrån ett "minimerings-tänkande" till att tänka optimering och "att göra rätt". Med andra ord, gå ifrån att tänka "hur minskar vi våra utsläpp av X" (och därmed är lite mindre dåliga) till "hur kan vi bidra till att motverka problemet" (och alltså vara bra)?


Lycka till i ditt arbete!

//Henke

måndag 22 november 2010

Utmaningarna hopar sig

Föreställ dig att du sitter i en båt, som inte kan kan komma i land. För dramatikens skull kan vi ta en gammal klassisk Ostindienfarare. Båten glider fram på en solig sjö med en stadig bris, inget land i sikte varken förr eller senare. I båten finns en besättning (både män och kvinnor) som, sedan ni gav er ifrån land för en herrans massa år sedan, stadigt har vuxit till sig. Det har gått fint då fisket har varit bra och regnet försett båten med färskvatten. Vad gör båtens besättning den dagen då fisken och vattnet börjar att ta slut? När besättningen är för stor, tillgångarna på resurser för små och ytan för liten för att kunna upprätthålla livet så som man vant sig vid?


Var det bara jag som såg klassikern "Myteriet på Bounty" i helgen? Bra film, en riktig klassiker. Nu kanske det inte finns solklara paralleller som kan dras mellan denna film och detta blogginlägg, men kanske en och annan poäng kan göras.

Ju mer jag arbetar med hållbarhetsfrågor, desto mer till insikt kommer jag att saker och ting idag rör sig i ett tempo som är helt ofattbart. När mina mor- och farföräldrar föddes (1917, alla fyra) fanns det ca: 2 miljarder människor på jorden. När mina föräldrar föddes (1948) var summan ca: 4,5 miljarder. När jag föddes (1983) var jag en av ca: 6 miljarder och idag, 2010 (nästan 2011) är vi ca: 7 miljarder.

Detta är vad som kallas exponentiell tillväxt och detta, har jag kommit att inse, är grunden till varför jag, och många med mig, upplever att utvecklingen går i en sådan rasande fart. det är också till stor del anledningen till följande faktum:

Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Ta en cancer till exempel. Det börjar med en eller ett par enstaka celler som p.g.a. skadat genom börjar att växa okontrollerat. Immunförsvaret gör sitt bästa för att ta död på dessa celler men ibland misslyckas de. Då börjar cancern att växa, och växa och växa. I slutändan dödar den sin värd, sin planet, sitt universum och cancern dör därmed med kroppen som den bebodde.

Med andra ord: Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Vi kan göra samma tankeexperiment men istället välja något mindre dramatiskt, som en bakterie. Vi kallar vår bakterie Sven. Sven är en glad bakterie som bor i en flaska och det bästa han vet är att göra kopior av sig själv. Han är så bra på detta att han producerar en kopia av sig själv varje minut. Sven är ihärdig och hans kopior likaså, som också producerar en kopia varje minut. Det vill säga 1 Sven blir 2 Sven blir 4 Sven blir 8 Sven, och så vidare... Vi placerar Sven i sin flaska kl 11:00 en solig söndag och låter Sven göra det Sven gör bäst, d.v.s. kopiera sig självt.

Hur lång tid tar det för Sven att fylla flaskan av sig själv?






Svaret: 1 timme, eller 60 minuter eller 3600 sekunder.




Hur många Sven har vi i flaskan kl. 11:59?





Svaret är att flaskan då endast är halvfull. "Inte mer?" tänker du. Och där har vi knäckfrågan vad gäller exponentiell tillväxt. Om någon av alla Svennarna i flaskan kl. 11:59 hade uttryckt sig i stil med "Öh, hallå. Jag har funderat lite på detta och kommit fram till att vi kommer att ha nått vårt tillväxt-tak om 1 minut..." Hade någon trott denne Sven eller skulle man istället gått till Sven på hörnan, köpt en ny Volvo V70 och sedan åkt hem för att kolla på Idol och kopiera sig själv (kl. 11:59)?

En gång till: Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Vad vi står inför, som mänsklighet, är inte en, eller två utan flera utmaningar av globala och helt sinnessjukt stora proportioner. Vi ser:

1. It's getting crowded in here! - En befolkningstillväxt som innebär att vi inom 30-40 år kommer att vara 9 miljarder människor.

2. Peak-oil: Inträffade enligt vissa beräkningar 2004 och innebär att fr.o.m. då kommer vi finna mindre olja och den kommer bara bli dyrare att utvinna och därmed också att använda.

3. Peak-"this, that and everything". Resurserna tar slut. Om ni hör någon säga något i stil med "det finns kolresurser för 250 år till", ja då menar man utifrån dagens och förväntade fyndigheters totala mängd - utifrån dagens användning!! Och detta är viktigt att poängtera, för inte fasen har mänskligheten börja att producera och konsumera mindre grejer med åren eller minskat vår levnadsstandard. Resurserna krymper och redan idag lever 1,2 miljarder utan säker tillgång till rent vatten och så ska vi bli 2 miljarder till (d.v.s. Europa + Nordamerika + Sydamerika).

4. Born poisoned - I min kropp idag kan man finna mellan 200 - 400 olika typer av kemikalier. Min spermiekvalitet är mellan hälften till en tredjedel så bra som min pappas. Han innehåller i.o.f.s. DDT som förbjöds på 70-talet. Jag innehåller istället stora mängder PFOS och olika typer av flamskyddsmedel. Vi introducerar fler och fler kemikalier i samhället som i grund och botten nu hotar vår blotta existens. Jag fick i förra veckan svaret av Stefan Jarl, skaparen av dokumentären Underkastelsen, på frågan om han var i mina skor om han skulle valt att skaffa barn, nu när han vet det han gör. "Det vet i fan..." var hans korta och brutalt ärliga svar.

Nu kanske jag inte kommer att ta Stefan på orden men om jag väljer att inte göra det, ska jag då skaffa mer än ett barn? Och ska detta barn ha nya grejer av allt? Ska jag vara föräldern som inte köper det nya spelet, cykeln, kläderna, filmen till sitt barn och låter det utstå de sociala konsekvenserna av detta? Eller är detta något som kommer att ordna sig självt tro?


Jag väljer att se framtiden som ljus och ofantligt spännande! Vad som helst kan hända. Just nu är vi på "Highway to hell" (som legenderna sjunger) men det i sig tycker jag känns befriande. Det värsta som kan hända är att det blir precis så som så många förutspår och går det då riktigt illa, ja behöver de flesta av oss inte oroa oss längre.

Men tänk om vi, kollektivt och unisont, lyckas att ändra inriktning? Att vi lyckas leva med planetens bärande förmåga och vara glada och lyckliga utan en ny Ipod?


Utmaningarna hopar sig och jag väljer att sätta mig längst fram på tåget för att göra mitt bidrag till att lösa dem, en efter en efter en efter en. För dig som vill lära dig mer om exponentiell tillväxt och de utmaningar detta medför, kan jag VARMT(!) rekommendera följande länkar:

Chris Martenson's "Crash course" (del 1 av 19 nedan):



Och dennes hemsida: http://www.chrismartenson.com/


//Henke

onsdag 6 oktober 2010

Hur öppen får man vara?

Tiden är knapp och att hinna med både det ena och andra kan ibland visa sig vara en utmaning som ställer ävend en bäste på prov. Hur som helst så kände jag mig tvungen att skriva ett par rader om en artikel på CSRiPraktiken.se om transparens, öppenhet, i ett företags kommunikation. Hur öppet kan ett företag vara? Kan man prata öppet om vad som helst? och, Är vissa branscher mer gynnade av en öppen kommunikation än andra?


Artikeln på CSRiPraktiken.se kan ni hitta till fullo här och jag råder dig verkligen att läsa den och titta på det 4 minuter vidoeklipp som man behandlar i artikeln. Summan av det hela är följande: VD:n på Seventh Generation bestämde sig för att vara radikalt transparent och därmed beskriva, på deras egen hemsida, om vilka nackdelar alla produkter hade, från förpackningar till innehåll. Försäljningschefen blev mindre nöjd och menade på att detta går inte för då kommer alla konkurrenter att skriva ut dessa listor, ge dem till kunderna och när sedan han kommer till kunden vet de allt som är fel med dem.

Men, det föll sig så att man genomförde detta ändå och mycket riktigt gjorde konkurrenterna precis som man förutspått. Vad man dock inte hade förutspått var att kunderna, i alla fall utom ett, bad de konkurrenter som så välvilligt lämnat över informationen att lämna över samma typ av information om sina egna produkter. Givetvis kunde inte konkurrenterna nå upp till samma grad av transparens som Seventh Generation.

Hej och hå! Jag blir alltid lika road av den här typen av "uppenbarelser" inom företagsvärlden. Självklart är jag imponerad av Seventh Generation och deras mod att våga göra detta med inställningen att kunden inte är korkad. Vad jag dock känner är att de flesta företag som motsätter sig denna typen av transparens istället är rätt korkade, av följande anledningar:

1. Att inte delge din kund all info kan ibland vara "boarder-line" bedrägligt och inte ett långsiktigt sätt att bedriva affärer.

2. Att nedvärdera din kund så mycket att säga att "om vi berättar detta kommer kunden inte handla från oss" är samma sak som att säga "vi vet att det vi producerar/tillhandahåller är skit, men så länge bara vi vet det och ingen annan så tänker vi fortsätta att luras och tjäna pengar".

För låt ta en minuts eftertanke. Även om en person som arbetar på ett företag inte kan arbeta efter sina egna värderingar (till fullo) så är det ändå så att vi alla, innerst inne, är privatpersoner. Så att nedvärdera andra företag och organisationer över hur en kommunikation kommer att mottas är detsamma som att nedvärdera sig själv.

Men visst är det så att det finns viss typ av information som ett företag inte kan ge ut p.g.a. risk för att kopieras eller liknande. Men att vara så öppen och ärlig som möjligt kring vad man gör kan aldrig vara fel, som fallet med Seventh Generation så tydligt visar.

Ett av de bästa exemplen på hur transparens verkligen funkar var när SvD rapporterade om att ett företag hade problem i 15% av sin leverantörskedja gällande brott mot ILO-konventionen. Kommentaren som företaget gav var: "Ja, vi vet. Den infon kommer ifrån vår hållbarhetsredovisning och är en av våra prioriterade frågor som vi arbetar med".

Nyhetsanka?

Att inte våga vara öppen är i min värld samma sak som att säga att man har något att dölja.

//Henke

tisdag 21 september 2010

Per Gahrton sätter pricken över i:et

Valet är över och frågorna kring Sveriges fortsatta politiska styre är nu många. Att SD gick och blev vågmästare var ett resultat som många förutsett. Frågan är om de ens behöver vara det? Som debatten går nu är det upp till Miljöpartiet.

Per Gahrton skriver idag på DN Debatt:
"Om stödet för en grön reform kommer från höger eller vänster kan inte spela någon roll för ett parti som ideologiskt varken tillhör den traditionella vänstern eller den traditionella högern utan står för en ny grön dimension.
Därför måste det vara MP:s huvuduppgift framöver att driva radikal grön politik för att ännu fler väljare skall komma till insikt om den gröna dimensionens nödvändighet. Men den gröna radikaloppositionen skall vara konstruktiv, öppen för samarbete med alla demokratiska partier i enskilda sakfrågor i en riksdag som utan hämmande blockpolitik kan bli mer av det verkliga maktcentrum som grundlagen har avsett."


Eller...? Inledningen av stycket ovan är jag helt med på - MP ska inte ha en orientering till vänster eller höger, miljöfrågorna övergår detta. Vad jag däremot ställer mig frågande till (och som det förra inlägget här i bloggen behandlade) är huruvida just en "radikal" miljöpolitik är det absolut bästa vägvalet.

Låt oss titta på alternativen:

1. MP håller sig till det rödgröna blocket - Bida sin tid
Detta ger en situation där fler väljare riskerar lämna S p.g.a. att de inte håller med MP. Dock kan MP åtnjuta ministerpositioner och en representation i en regering den dagen rödgrönt kommer till makten.

2. MP byter block - Politisk opportunism
Om MP väljer att stödja alliansen och arbeta med dem kan många väljare komma att lämnda MP (då de är vänsterorienterade) men samtidigt, beroende på vilken politik som förs, vinna många nya väljare som sätter miljö framför ideologi.

3. MP ställer sig utanför blocken - Politisk vilde
Likt SD kan MP stå utanför blocken och välja att stödja de förslag som de anser bäst och försöka påverka i den grad de kan. Genom detta kan säkert flera vinster uppnås men samtidigt måste mycket tid och pengar läggas på att tdyligt förmedla MP:s budskap, som riskerar att helt gå förlorat i en hög moraliserande miljöretorik.

I vilket fall som helst så anser jag att MP behöver ta sig själva en rejäl tankeställare innan man går vidare och fråga sig själva;
-Vad vill vi?
- Hur vill vi detta?
- Vad får det kosta?

Som jag nämnde sist - det går utför inom många miljöfrågor och tiden är i vissa fall desperat kort. Har MP, som Sveriges representant för en kraftfull miljöpolitik, råd att inte samarbeta med vem som helst, var som helst, när som helst?


//Henke

onsdag 15 september 2010

I dessa valtider - Mp borde tänka om

Vem kan undgå att märka av att det är val på söndag? Om man gjort det är det i sig lite skrämmande... I våras var jag personligen helt inställd på att lägga min röst på Miljöpartiet då jag inte känner att Alliansen gjort riktigt så bra ifrån sig som de kunde ha gjort. Samtidigt, är en röst på Miljöpartiet en röst för en bättre miljö?

Ibland tycker jag man stöter på lite väl udda grejer som säljs in med någon typ av miljöfokus. Allt ifrån "organiskt odlade sexleksaker" till en kommunal miljöfika med temat "Har klimatet ett kön?". Det enda man kan konstatera är att "miljön" är allt. Det är vår luft, vårt vatten, jorden, djuren, växterna, de kemiska processerna, vinden, regnet, temperaturen m.m. Att därmed ge t.ex. klimatfrågan ett könsepitet är inte bara lite udda, det är rakt av fel.

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig frågande till Miljöpartiet. Är det verkligen rätt av ett politiskt parti, som jag för övrigt tror har långt mer väljarstöd än vad valet kommer att visa, att så hårt knyta sig till ett block? Såklart att det inte är det, men det har givetvis sina förklaringar.

Förklaringen är ganska enkel. Engagerade i Miljöpartiet, precis som i de flesta miljöorganisationer, finner vi mycket pålästa och duktiga människor som är drivna av en idealism. Dessvärre är detta en idealism som inte låter sig bevekas. Vi ser det i uttryck som inbrott på Forsmark, "frigivning" av minkar och attacker med färg på personer som de anser förtjänar det.

För inte så länge sedan hörde jag under ett seminarie ordföranden för en stor miljöorganisation säga: "Jag vet inte hur företagen tänker i fall av denna typ, speciellt som jag aldrig jobbat på ett företag själv, men jag tror ändå jag har rätt när jag säger [...]" Och där har vi lite knäckpunkten. Man kräver av andra att bli "bättre" på det de gör utan att ens veta på vilka grundvalar besuten fattar sig.

På samma sätt fungerar Miljöpartiet lite. De utgörs till en stor del av idealister och "miljöfundamentalister" som, om man ska vara lite elak, är mindre intresserade av att kunna nå pragmatiska och långsiktiga förbättringar än vad de är att hålla kvar vid sina ideal och inte nöja sig förrän deras linje följs till 100%.

I ljuset av detta är det både förståeligt och konstigt att Mp väljer block som att de inte gör det. Personligen hade jag gärna sett ett sakparti som stod för att nå förbättringar för en hållbar utveckling. Sedan är det skit samma vilken "färg" det är som lägger fram förslaget, så länge det leder till en förbättring.

Ofta får man höra att "vi har inte tid att strunta i klimatet" eller andra typer av åtgärder. Och det finns goda belägg för dessa påståenden. Men varför, varför, ska man då låsa sig vid en inriktning och se världen svart och vit? Om det är precis så bråttom som man förespråkar, borde det då inte vara ett incitament att samarbeta med vem som helst, var som helst, när som helst - bara detta samarbete leder oss framåt?


Se nu till att gå och rösta på söndag. Skit samma vad du röstar på, bara du röstar och inte lägger din röst på SD (för jösses, där snackar vi desillusionerade stackare...)


//Henke

tisdag 24 augusti 2010

Tänkvärt om sannolikhet

Visst kan det vara lätt att glömma bort sin skeptiska ådra och falla in i bekvämligheten att ta saker och ting för sanning. Ta en stund och läs Tage Danielssons fantastiska tal om sannolikhet, mycket tänkvärt och framförallt riktigt roligt.

Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.



Vad är sannolikheten för att någon kommer att skriva något som sannolikt är en bättre monolog om sannolikhet än denna?

//Henke

Hämtat från: http://www.talarforum.se/beromda_tal/tage_danielsson_sannolikhet/43/45/ 2010-08-24, 15:45

torsdag 19 augusti 2010

Hjältar i debatten

Det är inte alltid, men det händer mer frekvent som en riktig expert uttalar sig och träffar precis rätt. Rakt på kärnfrågan och vad som är viktigt. Per Ribbing är en av dem.

I ett debattinlägg på Miljöaktuellt.se ger han svar på tal till Kågesons kritik mot elbilar och han gör en faktiskt lite fyndig parallell till Don Quijote.

För att läsa artikeln, vilket starkt rekommenderas, klickas HÄR

Summa summarum, Ribbing är inne på samma spår som jag var inne på i föregående inlägg. Nämligen det att vi måste sträva framåt och sluta moralbelägga miljöfrågan. Vad Ribbing så effektivt också sätter fingret på är att vi inte kan förkasta idéer idag som inte passar in i det befintliga samhällssystemet och inbilla oss att detta kommer att vara fortsättningsvis statiskt.

För det har ju samhället varit ända sedan 1900-talets början. Eller...?

//Henke

Miljö och moral

I en post-finansiell kris börjar korten allt mer läggas på bordet och röster höjs för att motverka att en kris liknande den vi upplevt ska kunna hända igen. Regleringar och lagar för banker och institutioner ligger på ritbordet och t.o.m. länder är nu under luppen för granskning. Frågan många ställer sig är vem som ska betala för det, i många fall, rena dårskapet som ledde fram till krisen.

På samma sätt kan vi faktiskt betrakta miljöfrågan. Vem ska betala för andras dårskap? Vi översköljs dagligdags med larmrapporter som varnar för det ena med det tredje. Larmrapporter som i bästa fall ger oss så dåligt samvete att vi skänker pengar till något välgörande ändamål. I värsta fall lämnar de oss endast med en känsla av vanmakt, att detta inte är något som jag kan påverka. Inte helt olikt hur finanskrisen slog ut arbetstillfällen och i vissa fall lämnade hela familjer på ruinens brant.

För vad handlar miljöfrågorna om egentligen? Ser vi historiskt på frågan började det med de stora punktutsläppen, alltså stor nedsmutsande industrier skulle kontrolleras, rening på skorstenar, bättre luft- och vattenkvalitet och säkrare arbeten. Idag är miljöfrågan långt mer komplex och diffus. Genom globaliseringen och varors fria rörelse kan vi idag bidra till att göra världen lite sämre bara genom att leva ett ”normalt liv”. Vårt kaffe och bananer bidrar till sjukdomar hos plantagearbetarna och nedhuggen regnskog, våra datorer och mobiltelefoner innehåller metaller som tas från bergsgorillornas områden i Afrika och därmed bidrar vi indirekt till deras utrotning. Fisken fiskas urskillningslöst där endast en bråkdel av all fisk som fångas tas om hand om, resten kastas död tillbaka i havet.

Med andra ord, den typen av moralbelag miljöfråga som retoriken i debatten tidigare använt sig av (och som fortfarande används av t.ex. Al Gore) har därmed spelat ut sin roll. Det går inte att föra en effektiv debatt eller politik kring en fråga som är mättad av moral. Moralen är individuell, personberoende och kontextuell. Vi i Sverige har inte samma moraluppfattning kring samma frågor, vi européer har det ännu mindre och som världsmedborgare är det ännu färre frågor som vi kan enas kring och kalla universella.

Men det finns undantag. Till exempel frågan om vem som betalar för någon annans dårskap. Det är få, om någon, som anser det rätt och riktigt att flera ska behöva betala konsekvenserna för att ett fåtal gör vinster och rikedomar. Även forskningen börjar nu kunna visa hur den ekonomi som bedrivits de senaste hundra åren faktiskt inte levt upp till namnet ekonomi, som betyder hushållning med begränsade resurser. Är det då fel att någon kan göra sig en förmögenhet i en ekonomi och en annan inte – självklart inte! Men det är fel om denna monetära rikedom skapas på andras bekostnad, samhället som helhet eller individer.

För vad händer när vi, inte brukar utan missbrukar naturens resurser bortom deras bärande kapacitet? Fråga en småskalig bonde i Sverige för mindre en hundra år sedan så får du svaret. Detta är praktiskt sätt väldigt svårt, ja rakt av omöjligt, så enklare vore att fråga bönder i vad som i folkmun kallas ”tredje världen”. Där lever man med sin mark och är fullkomligt beroende av avkastningen marken ger varje år. Missbrukas jordarna drabbas man av konsekvenserna, som i värsta fall är fatala.

Tyvärr är denna typ av försörjning inget som merparten av oss västerlänningar kan känna igen sig i. Det är just därför ett moralbeläggande av miljöfrågan är helt kontraproduktiv för att nå resultat. Jag vill istället slå ett slag för ordet ekonomi och återta begreppet från dem som använder det felaktigt. Ekonomi handlar om hushållningen med begränsade resurser och vad är inte Jorden om en begränsad resurs? Det enda vi kan säga ha i överflöd är energi från solen och oss människor och det arbete vi kan utföra. Bara här ser vi en paradox i vår ekonomi: Material (som är begränsade till mängd) är relativt billiga medan arbetskraft (som finns i överflöd) är dyr.

Ett bra exempel på hur vi måste omvärdera hur vi värderar de tjänster som naturen utför åt oss gratis är fiske på västkusten. I Kategatt har man länge använt sig av s.k. bottentrålning för att fiska. Ett stort nät släpas med hjälp av tyngder utmed bottnen och i princip dammsuger havet på fisk. En del av fisken tas om hand, resten slängs död tillbaka i havet där botten nu ser ut som en krattad grusgång. I Öresund har trålningsfiske varit förbjudet sedan sjuttiotalet p.g.a. den stora färjetrafiken. Där fiskas endast med vanliga nät och annan typ av fiskeredskap.

Konsekvensen av detta är slående. Under en timmes fiske i Öresund kan en fiskare få upp samma mängd fisk som det tar en fiskare 100 timmar i Kategatt. Så varför tillåter vi denna typ av fiske alls? Det är en bra fråga.

Jag är övertygad om att vi måste börja se på naturen som den resurs och den grundvalen på vilket hela vårt samhälle är uppbyggt för att kunna komma tillrätta med de problemen som vi står inför och redan har börjat se konsekvenserna av. Genom en säker och god värdering av naturresurserna kan vi fatta rätt beslut baserat på vad som är bäst för samhället på lång sikt.

Självklart innebär inte detta att vi endast ska reducera djur och natur till ettor och nollor i ett diagram och göra dem obetydliga utan ett ekonomiskt värde. Men att just kunna neka förespråkare av destruktiva tillverknings- och brukarmetoder utifrån ett ekonomiskt perspektiv lär göra arbetet långt mer effektivt än att hävda att hundratals arbeten i t.ex. skogen skall gå om intet för att skogen är ”fin” eller viktig för någon typ av djurart.

Vem som skall bli förespråkare för denna nya typ av syn på miljöfrågorna inom politiken är en fråga som jag ställt mig länge. Först för några veckor sedan fick jag ett svar. I Botkyrka kommun har Miljöpartiet valt att samarbeta med Alliansen under namnet Gröna för Alliansen. Det här tror jag är ett framgångsrecept då vi behöver naturvetare och ekonomer som pratar med varandra, på samma språk och förstår varandras inställning.

För vi kan inte fortsätta att låtsas om som om naturen är en separat företeelse helt skiljd från oss människor. Vi måste börja adressera frågorna på samma sätt som vi adresserar andra frågor i samhället, på vetenskaplig fakta och långsiktiga prognoser. Det går heller inte skuldbelägga en person för att denne inte sätter sig in i exakt vad en tvättmaskin eller ens nya tv innehåller, vem som producerat den, under vilka förhållanden, till vilka skador på naturen, vilken påverkan den har under tiden den används, hur den ska återvinnas och så vidare. Det är sådana typer av regleringar som en stat är till för att skapa. Dessvärre börjar det bli ganska bråttom men vi ser inför det här valet en ljusning på horisonten, om än endast för tillfället i Botkyrka.

//Henke

tisdag 6 juli 2010

Hållbart ledarskap

Alla vill vara bra. Alla vill vara duktiga, vara den som får uppmärksamhet, priser och prestige - privatpersoner som politiker som företagare. Men vem gör något? Den frågan är det inte bara jag som ställer mig utan nu även stora aktörer på marknaden.


Så sent som i morse hörde jag på nyheterna att den brittiska regeringen har börjat att skissera på planer för hur man ska kunna tackla att BP går omkull p.g.a. oljeläckaget i den mexikanska golfen. I mina ögon börjar BP allt mer att utkristallisera sig som ur-defintionen av ett ohållbart företag, oavsett om de bytt namn från "British Petroleum" till det nuvarande "Beyond Petroleum"...

Pär Larshans, CSR-chef på MAX-hamburgare, har skrivit ett mycket bra debattinlägg Miljöaktuellt.se som jag rekommenderar att du ägnar 5 minuters läsning åt. Frågan han ställer sig är just: "Vem går först?" och var ledarskapet finns?

Företagare och politiker kämpar allt mer frenetiskt med att hålla sina ögon och öron stängda för det uppenbara. Allt mer tid läggs på att se svårigheter och problem istället för möjligheter.

Hela mänskligheten, och framförallt vi försoffade, lata, bortskämda och fantastiskt priviligerade västerlänningar, skulle behöva en kollektiv lavett som slår in lite nytt förstånd i skallen på oss. Vi måste lära oss att tänka långsiktigt, vi behöver och bör kräva ett starkt och gediget ledarskap och vi behöver känna framtidstro.

För hur i hela fridens namn kan vi tro, som privatpersoner, att någonting bra kommer att hända i det stora hela om vi inte ens orkar med att själva panta burkar som vi får pengar för, slänga matavfall i bruna påsar vi fått gratis av kommunen, åka kollektivt, bil-poola eller använda mer energieffektiva produkter vilket sparar oss pengar?

Alla lösningarna finns rakt framför näsan på oss, men vi gids inte ens göra rätt val.

Jag vet i alla fall var min nästa hamburgare kommer att komma ifrån!

//Henke

tisdag 22 juni 2010

Business and biodiversity

I slutet av maj hade jag, som representant för Kinnarps, möjligheten att få delta på en stor konferens i Estland för att fira landets hundraåriga arbete med naturvård och biodiversitet - ett imponerande arbete som startade med Sveriges intåg på trettonhundratalet och sedan bl.a. överlevt den ryska kommunismen. Nu finns föreläsningarna från denna konferens utlagda på nätet.

Konferensen annordnades av The Estonian University of Life Science tillsammans med Estlands miljödepartement och jag var mycket imponerad av de talare som var där. När jag innan såg talarlistan uppmärksammade jag bl.a. Richard P. Reading från Denver Zoo och tänkte då i mitt stilla sinne "vad har ett zoo med att bevara djur, de vill väl bara låsa in dem?". Hur fel hade inte jag och Richards föreläsning var verkligen en av höjdpunkterna under invigningsdagen.

För att se alla föreläsningarna följer du enkelt länken här. För att se mitt bidrag under konferensen följer du denna länk.


//Henke

onsdag 9 juni 2010

Tiden är knapp - hoppa ned från din höga häst!

Jag har tagit upp ämnet förrut och nu är det dags igen - förkämpar för miljöns bästa spenderar mer tid och energi med att peka finger åt de som är duktiga men som inte gör allt bäst och att strida internt. Det finns alldeles för lite tid för att kunna nå förändringar för att det här beteendet ska kunna fortsätta!

Det senaste exemplet i raden av strider är den som skett inom Naturskyddsföreningen där en lokalordförande i norr riktar skarp kritik mot centrala SNF och Mikael Karlsson för deras hantering av IKEA:s bolag Swedwood som blivit ertappade med att hugga urskog i Ryssland. En artikel i MiljöAktuellt går att läsa här.

Vad man från kritikernas sida menar är problemet är att oavsett hur bra Swedwood i övrigt sköter sina affärer så är denna avverkning oacceptabel. Från centralt håll menar man att man försökt arbeta med Swedwood istället för att hänga ut dem då de är erkänt det bästa företaget i Rysslands skogsnäring. När det sedan inte gick, då gick man ut till allmänheten. Kritiken, med andra ord, ligger i att man inte gick ut fort nog (förrutom att SNF tagit emot konsultarvoden från Swedwood).

Det går alltså att sitta kvar på sin höga häst och hävda moraliska ståndpunkter som "öppenhet", "opartiskhet" med mera och därmed berättiga ett beteende som för mig är fullkomligt kontraproduktivt om ens mål är att uppnå reell och varaktig förändring.

Ta ett enkelt exempel: En lillasyster slår sin storasyster och syrran springer på direkten till mamma och gråter. Lillasystern får sig en utskällning för sitt dumma beteende. Frågan är dock om hon är mindre benägen att slå nästa gång eller om det straff som hon drabbades av istället kan få henne mer motiverad att slå igen, speciellt om inte mamma är i närheten...?

Med detta menar jag givetvis inte att Swedwood kommer att ta första bästa tillfälle att hugga ned urskog igen. Vad jag däremot tror är att man istället för att arbeta med långsiktiga beteendeförändringar skapar en irritation och fördärvar ett större arbete som kunde ha lett till mycket gott.

Alla miljöorganisationer har ett stort ansvar - de sitter på en uppsjö av kunskap och insikter om vad vår planet mår bäst av. Dela med er av denna på ett förståeligt, bra och konstruktivt sätt. Inte genom att sitta på en hög häst och peka finger på dem som inte har någon. Det är det bästa sättet på vilket man skapar en kunskapselit och därmed något som är så avfjärmat från den stora massan att när väl det rätta budskapet kommer så är det ingen som lyssnar.

Vi kommer forsättningsvis att behöva höra larmrapporter om de företag och organisationer som varken bryr sig eller gör något vettigt - skit ska skit ha! Men om vi samtidigt är så otåliga att vi kastar skit på allt som rör sig, inklusive de som lägger ut stora summor pengar, tid och energi på att bli lite bättre. Ja, då kommer snart ingen orka längre.

Och i fallet med den ryska urskogen: De som belackarna inom SNF först och främst ska gå på är den ryska staten då den typ av avverkning som Swedwood bedrev faktiskt inte bryter mot rysk skogsvårdslagstiftning. Så hur är det då med alla andra tusentals företag i Ryssland som bedriver skogsbruk, ska de gå ostraffade för att de inte ens försöker att göra rätt?


//Henke

onsdag 2 juni 2010

Var med och gör skillnad

Ibland är det svårt att hålla sig så aktiv med bloggandet som jag skulle vilja. Men jag har stött på ett projekt som drivs av pub-kedjan Harrys som jag tycker är värt att uppmärksamma.


Kunskapen kring vad som är fel i vår värld blir allt mer utbredd och diversifierad och är inte längre förbehållen en liten grupp experter och forskare. Idag pratar gemene man och kvinna om problemen på fikaraster, fester och i möten.

Fortfarande finns dock en känsla av "men hur ska jag göra för att göra rätt?" Ett bidrag till att göra världen till ett lite bättre ställe är att sponsra Harrys projekt "Running for Khayelitsha" - ett projekt som syftar till att bygga ett dagis i Sydafrika. Projektet kan beskrivas som följande:


Harrys, har ett socialt projekt i Sydafrika, ett land i ropet just nu för oss alla som gillar fotboll.

En av deras anställda har tagit initiativet, efter ett besök i Kapstaden, till en delprojekt som heter Running for Khayelitsha. Khayelitsha är en kåkstad strax utanför Kapstaden där 1,2 miljoner människor bor. Många av dem är drabbade av HIV, inte minst barnen.

Nu ska han och två killar till som har anknytning till Harryskedjan "springa ihop" ett dagis i Khayelitsha - de ska samla in medel för att byta ett fallfärdig plåtskjul mot en riktig byggnad för barn mellan 1 och 5 år. Sättet att vara med är enkel: man köper en sträcka av loppet, 100 meter kostar 50 kronor och hela femtilappen går till dagisbygget via en stiftelse, Harrys Foundation.

Ni hittar all information om projektet antingen via deras blogg eller på Harrys hemsida

Såhär enkelt kan du vara med och bidra:

Sätt in ditt bidrag på Bankgiro 485-2299, märk bidraget "dagis". Ditt bidrag går oavkortat till dagisbygget. Skicka också ett mail till harrysrunning@hotmail.se med din adress och belopp så ser vi till att du får dina biljetter.

onsdag 24 mars 2010

Sveriges näst grönaste blogg

Att utsee Sveriges grönaste bloggare är ingen lätt match. Efter en omröstning som spöar schlagerröstningsomgångarna tusenfallt stod det så i söndags klart att denna blogg kvalar in på en hedersvärd andra plats.

Jag vill passa på att rikta ett jättestort TACK!!! till samtliga som varit inne på En lagom dos grönt.se och röstat. Och röstat, och röstat, och röstat, och röstat i nästan en hel månad.

Förhoppningvis ska jag kunna fortsätta att leverera tankar, åsikter, synpunkter och idéer om hållbar utveckling och företagande med jämn intervall även i framtiden så håll utkik.


Må väl allesammans!!

//Henke

lördag 13 mars 2010

När cynismen sätter in

Att många privatpersoner är mycket engagerade i miljöfrågan är inget nytt. Att företag är det är lite mer ovanligt men i dagens samhälle krävs det allt oftare av dig som företag att visa hur man tar sitt ansvar. Men hur många företag arbetar egentligen med hållbarhetsfrågor för att de vill det och ser en sann affärsnytta, på alla sätt, och hur många gör det för att ”ha ryggen fri”.

När jag har varit runt och föreläst om miljö och hållbar utveckling så brukar jag fråga de som lyssnar ”hur många här inne anser att den lågkonjunktur vi nu upplever är ett resultat av bankernas girighet?”. De flesta, säg 80%, brukar räcka upp handen och hålla med. Följdfrågan från min sida då blir ”hur många här inne har bytt bank det senaste året?”. Resultatet då är ganska nedslående, ungefär 2-5 av hundra (d.v.s. 2-5%) räcker då upp handen.

Denna fråga kommer ifrån eminente fondförvaltaren Sasja Beslik och ställer frågan på en relevant spets. Om vi engagerade privatpersoner, som många företag är absolut beroende av, inte visar vårt ”missnöje” med ett företag genom att inte längre betala dem för deras tjänster – hur tror vi då att företaget ska ”höra att de gör fel”?

Och här kommer vi in på knäckfrågan – hur kan vi upptäcka när ett företag kommunicerar miljö för att ha ”ryggen fri” och när de gör det som ”core business”? Här kommer ett par tips från min sida som kan användas för att känna igen ett ansvarstagande företag;

1. Har företaget ett helhetsperspektiv?
Ett företag som tar sitt ansvar arbetar på en organisatorisk nivå (med system och processer) som sedan reflekteras i deras produkter eller tjänster

2. Utbildar företaget kunden?
Ett pro-aktivt företag som är engagerade och ansvarstagande kommer alltid att ligga före konkurrenterna och många andra företag och därmed ligga före samhällsdebatten i helhet. I och med detta måste företaget ”utbilda” sina kunder i vad de gör för att kunden ska kunna ta till sig det arbete som de lägger ned.

3. Underlättar företaget det för kunden att göra rätt val?
Informerar företaget om hur produkten ska återvinnas, vilken produkt som är ”bäst” och vad produkten innehåller? Ett företag som inte har något att dölja bör göra det.

4. Vilka samarbetar företaget med?
Denna fråga är lite knivig då man cyniskt kan säga att ”pengar kan köpa allt”, men det är inte riktigt rätt. Samarbetar företaget med duktiga organisationer är det ett tecken på att tid och pengar läggs ned på att göra rätt saker.

Utöver detta kan ni med fördel läsa Miljöförbundet Jordens Vänners rapport om Greenwashing och hur företag använder gröna budskap för att framstå som ansvarstagande. Rapporten hittar du här.

måndag 8 mars 2010

Tack till alla som röstar!

Den långa och hårda tävlingen för att utse Sveriges bästa gröna bloggare går nu in i sin slutfas. Siten En lagom dos grönt har nu utsett tre finalister inom varje kategori och tack var er är denna bloggen med i finalen!

Nu har räkneverken nollställts och en ny omgång startar. Om tid, ork och intresse finns får ni gärna följa denna länk och rösta. Glöm inte bort att vara med och tävla om priserna som finns att vinna för den som röstar!

Tävlingen avslutas den 21 mars och fram tills dess kan man rösta en gång per dygn.


Återigen, stort tack för alla röster!

//Henke

onsdag 24 februari 2010

Vad är ett rimligt miljökrav?

Nästa vecka deltar jag i ett seminarium om företags miljökommunikation och ”greenwashing” som hålls av Miljöförbundet Jorden vänner. En av de frågor som kunde komma att tas upp var; ”Vad är ett rimligt miljökrav att ställa?”. Kontentan i mitt svar är egentligen kort, ganska nedslående men som (enligt mig) lämnar en fråga öppen till många miljöorganisationer.


Om vi tittar oss omkring i världen på hur företag reagerar på kundkrav så finner vi tre lägen;
1. De företag som är proaktiva och är snabba på att uppfatta kundtrender och snabbt implementerar dessa i sin organisation och sina produkter.
2. De företag som är lite mer försiktiga och ställer om när kraven är mer eller mindre vad man kan kalla bransch-praxis.
3. De som inte ställer om och därmed ofta går under.

Tråkigt nog, kan man tycka, reagerar ett företag på externa miljökrav på samma sätt som alla andra typer av krav. För, vad händer när ett företag ”räknar in” påverkan från sin produktion och tjänster? Jo, om du vill köpa en kontorsstol av mig som har en hög kvalitet, är 100% återvinningsbar, inte innehåller några skadliga kemikalier och där råvarorna kommer från ansvarsfullt brukade källor – då har företaget internaliserat de s.k. externa kostnaderna.

Exempel på externa kostnader är t.ex. utsläpp av CO2 (som faller utanför ramen för handeln med utsläppsrätter), råvaruuttag som minskat den biologiska mångfalden, dålig arbetsmiljö m.m. Alltså kostnader som inte reflekteras i priset på produkten utan istället bärs av samhället och vår natur genom t.ex. sjukfrånvaro och förstörda naturmiljöer. En internalisering av externa kostnader kommer därför alltid att påverka priset vilket ger oss att;
”Rimligheten i ett miljökrav står i direkt proportion till betalningsviljan för produkten”.

För om du inte är beredd att betala det högre priset som det innebär när ett produkt producerats med ansvarstagande, då är kraven helt felriktade. Detta ser jag som ganska nedslående med tanke på hur samhället som vi lever i ser ut. Det handlar alltid om ”den nya prylen” som alla ska kunna ha. Vem väljer att t.ex. köpa en borrmaskin som kostar tre gånger så mycket bara för att man tagit sitt ansvar under produktion och tillverkning? En liten portion av oss människor gör det men långt ifrån alla.

Men det finns undantag! När debatten om klorblek papper dök upp i slutet på åttiotalet så ändrades marknaden praktiskt taget över en natt. Ingen ville köpa klorblekt papper och för att kunna få sina produkter sålda ställde hela den svenska industrin om. Med andra ord är mycket tuffa krav på ansvarstagande helt rimliga om de ställs till samtliga inom en bransch. Vi hamnar lite i ett läge tre (se ovan).

Som jag tidigare skrivit om här så är jag inte så lite skeptisk till hur vissa miljöorganisationer bedriver kampanjer mot vissa företag i vissa fall (långt ifrån jämt ska påpekas). Jag är övertygad om att om miljöorganisationerna mer arbetade med branscherna som helhet för att få samtliga att ställa om och samtidigt arbetade med branschens kunder (för att öka medvetenheten om rimliga krav) så skulle vi se att marknadskrafterna kunde verka långt mycket snabbare än vad fallet är idag.

För en informerad kund är en kund som kan göra ett aktivt val i och med att vi är blinda för det vi inte vet. Bra exempel på detta är t.ex. WWF’s ”Fiskguide” där man informerar om vilken typ av fiskar som är ok att äta och inte. Hade fler följt den guiden hade vi snabbt sett att vissa fiskarter skulle försvinna från våra frysdiskar samtidigt som deras populationer ökade i haven och sjöarna där de kom ifrån.

Våga fråga! Ställ tuffa krav men var samtidigt beredd på att det initialt kan kosta en slant innan branschen har hunnit ställa om. Jag är dock helt övertygad om att vi som samhälle sakta men säkert rör oss mot en värld där det är fullt rimligt att kräva att de produkter vi köper inte förgiftar oss, andra eller naturen eller där andra är tvungna att lida eller dö p.g.a. att jag endast ville ha en ny pryl för att kunna kommunicera med mina vänner.

Om ni vill höra mig dra fler svador om detta föreslår jag att du besöker MJV's seminarium torsdagen den 4 mars på Sensus, Medborgarplatsen i Stockholm kl. 18.00. Varmt välkommen!

måndag 22 februari 2010

Dagens egotripp - En av Sveriges bästa gröna bloggare

Detta blogginlägg kommer att vara i total avsaknad av råd och tips, istället kommer en liten egotripp och tankar kring detta.

Att skriva om vad jag anser är rätt vägar att gå för att nå en långsiktigt hållbar framtid betyder inte att det jag har absolut rätt. Har jag några poänger ibland? Förhoppningsvis, men det är alltid kul att få respons från er som läser och lika kul när det man gör blir uppmärksammat.

Därför är det skitkul att ha blivit nominerad av siten "En lagom dos grönt" som En av Sveriges bästa gröna bloggare!

Om du håller med En lagom dos grönt föreslår jag att du följer länken genom att klicka här och lägger en röst på mig. Som röstande kan man även vinna fina priser! Det går att rösta en gång per dag så in på sidan och lägg en röst per dag så får vi hoppas att det går bra.

Om jag skulle vinna tänker jag att skänka möjlig vinst till behövande ändamål - något som jag tänker ta er läsare till hjälp för att ge mig tips om lämplig mottagare


Må väl och tack för att du läser!


//Henric Wahlgren


Ps. Glöm nu inte bort att rösta! =) .Ds.

torsdag 18 februari 2010

Mål eller medel - en fråga om livskvalitet?

"Redan de gamla grekerna ... " är en klassisk inledning som passar väl här. Redan de gamla grekerna, och förmodligen människor så länge vi funnits, har funderat över frågan "vad som är meningen med livet". Jag har inget svar, däremot har jag en inriktning och det är "livskvalitet". Då stöter vi dock på frågan vad som är livskvalitet, för vem är vad livskvalitet?

Wikipedias definition av livskvalitet lyder som följer; "Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv, där man oftast avser andra faktorer än sådana av ekonomisk natur eller av överlevnadsnatur. Exempel på fenomen som är viktiga för människors livskvalitet är den fysiska miljön, psykosociala miljön, estetiska, transcendentala och religiösa upplevelser, etc.
Man kan också som i den externa källan nedan beskriva det som att vara aktiv, ha gemenskap, självkänsla och en grundstämning av glädje."


Efter att ha sett Hans Rosling många gånger prata på Youtube slås jag över hans uppdelning över vad som är "mål" och vad som är "medel" för en god och hälsosam utveckling av ett land. Jag är övertygad om att många av oss har mycket att lära av detta. Vad Hans menar är att ekonomisk utveckling för ett land inte är ett mål för att öka den sociala välfärden - det är ett medel. Vad som däremot är ett mål är t.ex. en god miljö och en hälsosam befolkning.

Om vi nu skulle välja att överföra detta tankesätt på oss själva som individer eller de företag och organisationer vi arbetar i. Vad får vi då ut?

På ett personligt plan är det enklare. Få vill ha ett skitjobb som betalar bra jämfört med ett meningsfullt jobb som betalar mindre (såvida inte självförverkligandet och livskvaliteten ligger i fritiden, oavsett jobb). Men det kan nog vara ganska svårt att gå upp till VD:n (kanske beroende på VD) på ett börsnoterat företag och säga "det är inget mål att tjäna pengar". Bara genom att läsa det kanske man skrattar lite för sig själv och tänker "öh, jo! Att tjäna pengar är ett företags idé och syfte".

Då väljer jag att sticka ut hakan och leka Brasse - Fel fel fel fel fel! Ett företags syfte är inte att tjäna pengar, det är att generera värde för ägare och samhället. Vad är då värde för en aktieägare? Är det att kunna kamma hem kortsiktiga kvartalsvinster eller är det att kunna kamma hem en god och stabil utdelning år efter år efter år? Är ett företag som till stora delar kostar ett samhälle stora summor pengar (i form av miljöförstöring och utsliten arbetskraft) ett företag som har ett existensberättigande p.g.a. att de genererar ett monetärt värde för sina ägare?

Frågan om livskvalitet är därmed kopplat till frågan om vad som skapar värde. För individen, för samhället, för naturen, för företaget. Frågan alla måste ställa sig är "vad skapar största möjliga värde för mig och de omkring mig" och följdfrågan för ett företag blir därmed "hur kan jag formalisera detta i en affärsidé"?


Ta dig gärna tiden att titta på ett tjugominutersklipp med Hans Rosling, det är helt klart värt den investerade tiden!

torsdag 14 januari 2010

En begränsad ekonomisk modell

Jag väljer här att sticka ut hakan och säga att: Alla som arbetar med miljöfrågor kommer förr eller senare att ställas inför situationen där en investering för att skapa miljönytta måste motiveras rent finansiellt. Varför? Jo för såvida en miljöförbättrande åtgärd inte för med sig en merförsäljning eller medför att företaget undviker att bryta mot lagen, är investeringen i många fall helt hopplöst ointressant ur ett ekonomiskt perspektiv. Hur kommer det sig när hela samhället tjänar på det?


Situationen är fruktansvärt vanlig, om det så handlar om privatpersoner, företag eller organisationer; Tjänar vi inte pengar på det vi gör så är det (oftast) inte intressant. En mer strikt marknadsfanatiker än mig skulle nog här säga ”självklart, och så ska det vara”. Men den fråga jag ställer mig är att om en investering görs i, t.ex. bättre reningsutrustning för utsläpp av vatten eller rökgaser, alternativa material eller ny infrastruktur med mycket lång pay-back så kommer samhället att tjäna på det. (Jag tänker inte här på investering som att certifieringar, miljömärkningar eller liknande då dessa i de flesta fallen handlar om att tillfredställa kundkrav och öka försäljning och därmed har en given investeringspotential).

Att klimatpåverkan utsläpp, förminskning av den biologiska mångfalden och förstörelse av naturmiljöer och resurser kostar oss samhället som helhet är belagt av flera forskare och utredningar (Stern m.fl.). Varför har vi då en ekonomisk modell som inte tar i beaktande det som kallas ”externa kostnader”?

Om du är en småskalig jordbrukare med rudimentära tekniska lösningar att använda dig av tar du mycket noga hänsyn till de externa kostnaderna. Samlar du inte in dina djurs avfall och fekalier så utarmas jorden. Sprider du skit på fel ställe kan det innebära att du förgiftar din brunn osv… Konsekvenserna av dina val blir direkta och mycket påtagliga. Det handlar om direkt överlevnad. När jag sitter hemma och tittar på min energieffektiva tv och dricker mitt KRAV- och Rättvisemärkta kaffe som jag köpt i en ansvarsfull butik som jag tog mig till med min miljöbil så belönas jag för att jag har kostat samhället pengar, trots att jag egentligen bara varit "mindre dålig".

Genom att konsumtionen är det som driver maskineriet så måste konsumtionen av varor och tjänster ställas om så att det som konsumeras inte är ”mindre dåligt” (allmänt känt som eko-effektivisering) utan bra. Men för att vi som konsumenter och företag ska kunna göra något ”bra” så måste det finnas lite kulor bakom, som lockar oss att välja rätt. Tänk om vi hade ett skattesystem som räknade in de externa kostnader som ett företag ger upphov till! Då skulle det vara väldigt enkelt för miljöansvarige på företaget att kunna motivera varför man ska släppa ut mindre CO2 eller köpa hållbart brukat trämaterial – för företaget skulle få ta del av den minskade kostnaden som deras aktiva val har gjort på samhället.

Vi behöver egentligen inte ens vara så radikala som att föreslå en skattereform. Det skulle räcka med att smarta flickor och pojkar satte sig ned och utarbetade ett verktyg för hur man kan fånga externa kostnader i en hållbarhetsredovisning. Det finns idag inget sådant verktyg och det närmaste vi kommer är Mattias Wackernagels Global Footprint Network, även om detta inte är fullgott ur ett redovisningsperspektiv. Men lyckas vi att fånga de externa kostnaderna i en redovisning så kan kunden sen välja baserat på vem som verkligen tar störst ansvar.

Jag är övertygad om att den som kan komma på ett verktyg av denna typ, får det att fungera och sedan kan liera sig med GRI eller ISO och få med det i rapporteringsmallarna, inte bara kommer att bli snuskigt rik utan även få nobelpriset i ekonomi. Kanske det numera så hett eftertraktade Obama-priset också, vem vet? För det är inte förrän vi får upp kostnaderna för våra val på bordet som vi kan göra ett aktivt val som företag och konsumenter.