torsdag 14 januari 2010

En begränsad ekonomisk modell

Jag väljer här att sticka ut hakan och säga att: Alla som arbetar med miljöfrågor kommer förr eller senare att ställas inför situationen där en investering för att skapa miljönytta måste motiveras rent finansiellt. Varför? Jo för såvida en miljöförbättrande åtgärd inte för med sig en merförsäljning eller medför att företaget undviker att bryta mot lagen, är investeringen i många fall helt hopplöst ointressant ur ett ekonomiskt perspektiv. Hur kommer det sig när hela samhället tjänar på det?


Situationen är fruktansvärt vanlig, om det så handlar om privatpersoner, företag eller organisationer; Tjänar vi inte pengar på det vi gör så är det (oftast) inte intressant. En mer strikt marknadsfanatiker än mig skulle nog här säga ”självklart, och så ska det vara”. Men den fråga jag ställer mig är att om en investering görs i, t.ex. bättre reningsutrustning för utsläpp av vatten eller rökgaser, alternativa material eller ny infrastruktur med mycket lång pay-back så kommer samhället att tjäna på det. (Jag tänker inte här på investering som att certifieringar, miljömärkningar eller liknande då dessa i de flesta fallen handlar om att tillfredställa kundkrav och öka försäljning och därmed har en given investeringspotential).

Att klimatpåverkan utsläpp, förminskning av den biologiska mångfalden och förstörelse av naturmiljöer och resurser kostar oss samhället som helhet är belagt av flera forskare och utredningar (Stern m.fl.). Varför har vi då en ekonomisk modell som inte tar i beaktande det som kallas ”externa kostnader”?

Om du är en småskalig jordbrukare med rudimentära tekniska lösningar att använda dig av tar du mycket noga hänsyn till de externa kostnaderna. Samlar du inte in dina djurs avfall och fekalier så utarmas jorden. Sprider du skit på fel ställe kan det innebära att du förgiftar din brunn osv… Konsekvenserna av dina val blir direkta och mycket påtagliga. Det handlar om direkt överlevnad. När jag sitter hemma och tittar på min energieffektiva tv och dricker mitt KRAV- och Rättvisemärkta kaffe som jag köpt i en ansvarsfull butik som jag tog mig till med min miljöbil så belönas jag för att jag har kostat samhället pengar, trots att jag egentligen bara varit "mindre dålig".

Genom att konsumtionen är det som driver maskineriet så måste konsumtionen av varor och tjänster ställas om så att det som konsumeras inte är ”mindre dåligt” (allmänt känt som eko-effektivisering) utan bra. Men för att vi som konsumenter och företag ska kunna göra något ”bra” så måste det finnas lite kulor bakom, som lockar oss att välja rätt. Tänk om vi hade ett skattesystem som räknade in de externa kostnader som ett företag ger upphov till! Då skulle det vara väldigt enkelt för miljöansvarige på företaget att kunna motivera varför man ska släppa ut mindre CO2 eller köpa hållbart brukat trämaterial – för företaget skulle få ta del av den minskade kostnaden som deras aktiva val har gjort på samhället.

Vi behöver egentligen inte ens vara så radikala som att föreslå en skattereform. Det skulle räcka med att smarta flickor och pojkar satte sig ned och utarbetade ett verktyg för hur man kan fånga externa kostnader i en hållbarhetsredovisning. Det finns idag inget sådant verktyg och det närmaste vi kommer är Mattias Wackernagels Global Footprint Network, även om detta inte är fullgott ur ett redovisningsperspektiv. Men lyckas vi att fånga de externa kostnaderna i en redovisning så kan kunden sen välja baserat på vem som verkligen tar störst ansvar.

Jag är övertygad om att den som kan komma på ett verktyg av denna typ, får det att fungera och sedan kan liera sig med GRI eller ISO och få med det i rapporteringsmallarna, inte bara kommer att bli snuskigt rik utan även få nobelpriset i ekonomi. Kanske det numera så hett eftertraktade Obama-priset också, vem vet? För det är inte förrän vi får upp kostnaderna för våra val på bordet som vi kan göra ett aktivt val som företag och konsumenter.