Visst kan det vara lätt att glömma bort sin skeptiska ådra och falla in i bekvämligheten att ta saker och ting för sanning. Ta en stund och läs Tage Danielssons fantastiska tal om sannolikhet, mycket tänkvärt och framförallt riktigt roligt.
Tage Danielssons monolog om sannolikhet
Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.
Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.
Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.
I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.
Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...
Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.
I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.
Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.
Vad är sannolikheten för att någon kommer att skriva något som sannolikt är en bättre monolog om sannolikhet än denna?
//Henke
Hämtat från: http://www.talarforum.se/beromda_tal/tage_danielsson_sannolikhet/43/45/ 2010-08-24, 15:45
tisdag 24 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Hjältar i debatten
Det är inte alltid, men det händer mer frekvent som en riktig expert uttalar sig och träffar precis rätt. Rakt på kärnfrågan och vad som är viktigt. Per Ribbing är en av dem.
I ett debattinlägg på Miljöaktuellt.se ger han svar på tal till Kågesons kritik mot elbilar och han gör en faktiskt lite fyndig parallell till Don Quijote.
För att läsa artikeln, vilket starkt rekommenderas, klickas HÄR
Summa summarum, Ribbing är inne på samma spår som jag var inne på i föregående inlägg. Nämligen det att vi måste sträva framåt och sluta moralbelägga miljöfrågan. Vad Ribbing så effektivt också sätter fingret på är att vi inte kan förkasta idéer idag som inte passar in i det befintliga samhällssystemet och inbilla oss att detta kommer att vara fortsättningsvis statiskt.
För det har ju samhället varit ända sedan 1900-talets början. Eller...?
//Henke
I ett debattinlägg på Miljöaktuellt.se ger han svar på tal till Kågesons kritik mot elbilar och han gör en faktiskt lite fyndig parallell till Don Quijote.
För att läsa artikeln, vilket starkt rekommenderas, klickas HÄR
Summa summarum, Ribbing är inne på samma spår som jag var inne på i föregående inlägg. Nämligen det att vi måste sträva framåt och sluta moralbelägga miljöfrågan. Vad Ribbing så effektivt också sätter fingret på är att vi inte kan förkasta idéer idag som inte passar in i det befintliga samhällssystemet och inbilla oss att detta kommer att vara fortsättningsvis statiskt.
För det har ju samhället varit ända sedan 1900-talets början. Eller...?
//Henke
Miljö och moral
I en post-finansiell kris börjar korten allt mer läggas på bordet och röster höjs för att motverka att en kris liknande den vi upplevt ska kunna hända igen. Regleringar och lagar för banker och institutioner ligger på ritbordet och t.o.m. länder är nu under luppen för granskning. Frågan många ställer sig är vem som ska betala för det, i många fall, rena dårskapet som ledde fram till krisen.
På samma sätt kan vi faktiskt betrakta miljöfrågan. Vem ska betala för andras dårskap? Vi översköljs dagligdags med larmrapporter som varnar för det ena med det tredje. Larmrapporter som i bästa fall ger oss så dåligt samvete att vi skänker pengar till något välgörande ändamål. I värsta fall lämnar de oss endast med en känsla av vanmakt, att detta inte är något som jag kan påverka. Inte helt olikt hur finanskrisen slog ut arbetstillfällen och i vissa fall lämnade hela familjer på ruinens brant.
För vad handlar miljöfrågorna om egentligen? Ser vi historiskt på frågan började det med de stora punktutsläppen, alltså stor nedsmutsande industrier skulle kontrolleras, rening på skorstenar, bättre luft- och vattenkvalitet och säkrare arbeten. Idag är miljöfrågan långt mer komplex och diffus. Genom globaliseringen och varors fria rörelse kan vi idag bidra till att göra världen lite sämre bara genom att leva ett ”normalt liv”. Vårt kaffe och bananer bidrar till sjukdomar hos plantagearbetarna och nedhuggen regnskog, våra datorer och mobiltelefoner innehåller metaller som tas från bergsgorillornas områden i Afrika och därmed bidrar vi indirekt till deras utrotning. Fisken fiskas urskillningslöst där endast en bråkdel av all fisk som fångas tas om hand om, resten kastas död tillbaka i havet.
Med andra ord, den typen av moralbelag miljöfråga som retoriken i debatten tidigare använt sig av (och som fortfarande används av t.ex. Al Gore) har därmed spelat ut sin roll. Det går inte att föra en effektiv debatt eller politik kring en fråga som är mättad av moral. Moralen är individuell, personberoende och kontextuell. Vi i Sverige har inte samma moraluppfattning kring samma frågor, vi européer har det ännu mindre och som världsmedborgare är det ännu färre frågor som vi kan enas kring och kalla universella.
Men det finns undantag. Till exempel frågan om vem som betalar för någon annans dårskap. Det är få, om någon, som anser det rätt och riktigt att flera ska behöva betala konsekvenserna för att ett fåtal gör vinster och rikedomar. Även forskningen börjar nu kunna visa hur den ekonomi som bedrivits de senaste hundra åren faktiskt inte levt upp till namnet ekonomi, som betyder hushållning med begränsade resurser. Är det då fel att någon kan göra sig en förmögenhet i en ekonomi och en annan inte – självklart inte! Men det är fel om denna monetära rikedom skapas på andras bekostnad, samhället som helhet eller individer.
För vad händer när vi, inte brukar utan missbrukar naturens resurser bortom deras bärande kapacitet? Fråga en småskalig bonde i Sverige för mindre en hundra år sedan så får du svaret. Detta är praktiskt sätt väldigt svårt, ja rakt av omöjligt, så enklare vore att fråga bönder i vad som i folkmun kallas ”tredje världen”. Där lever man med sin mark och är fullkomligt beroende av avkastningen marken ger varje år. Missbrukas jordarna drabbas man av konsekvenserna, som i värsta fall är fatala.
Tyvärr är denna typ av försörjning inget som merparten av oss västerlänningar kan känna igen sig i. Det är just därför ett moralbeläggande av miljöfrågan är helt kontraproduktiv för att nå resultat. Jag vill istället slå ett slag för ordet ekonomi och återta begreppet från dem som använder det felaktigt. Ekonomi handlar om hushållningen med begränsade resurser och vad är inte Jorden om en begränsad resurs? Det enda vi kan säga ha i överflöd är energi från solen och oss människor och det arbete vi kan utföra. Bara här ser vi en paradox i vår ekonomi: Material (som är begränsade till mängd) är relativt billiga medan arbetskraft (som finns i överflöd) är dyr.
Ett bra exempel på hur vi måste omvärdera hur vi värderar de tjänster som naturen utför åt oss gratis är fiske på västkusten. I Kategatt har man länge använt sig av s.k. bottentrålning för att fiska. Ett stort nät släpas med hjälp av tyngder utmed bottnen och i princip dammsuger havet på fisk. En del av fisken tas om hand, resten slängs död tillbaka i havet där botten nu ser ut som en krattad grusgång. I Öresund har trålningsfiske varit förbjudet sedan sjuttiotalet p.g.a. den stora färjetrafiken. Där fiskas endast med vanliga nät och annan typ av fiskeredskap.
Konsekvensen av detta är slående. Under en timmes fiske i Öresund kan en fiskare få upp samma mängd fisk som det tar en fiskare 100 timmar i Kategatt. Så varför tillåter vi denna typ av fiske alls? Det är en bra fråga.
Jag är övertygad om att vi måste börja se på naturen som den resurs och den grundvalen på vilket hela vårt samhälle är uppbyggt för att kunna komma tillrätta med de problemen som vi står inför och redan har börjat se konsekvenserna av. Genom en säker och god värdering av naturresurserna kan vi fatta rätt beslut baserat på vad som är bäst för samhället på lång sikt.
Självklart innebär inte detta att vi endast ska reducera djur och natur till ettor och nollor i ett diagram och göra dem obetydliga utan ett ekonomiskt värde. Men att just kunna neka förespråkare av destruktiva tillverknings- och brukarmetoder utifrån ett ekonomiskt perspektiv lär göra arbetet långt mer effektivt än att hävda att hundratals arbeten i t.ex. skogen skall gå om intet för att skogen är ”fin” eller viktig för någon typ av djurart.
Vem som skall bli förespråkare för denna nya typ av syn på miljöfrågorna inom politiken är en fråga som jag ställt mig länge. Först för några veckor sedan fick jag ett svar. I Botkyrka kommun har Miljöpartiet valt att samarbeta med Alliansen under namnet Gröna för Alliansen. Det här tror jag är ett framgångsrecept då vi behöver naturvetare och ekonomer som pratar med varandra, på samma språk och förstår varandras inställning.
För vi kan inte fortsätta att låtsas om som om naturen är en separat företeelse helt skiljd från oss människor. Vi måste börja adressera frågorna på samma sätt som vi adresserar andra frågor i samhället, på vetenskaplig fakta och långsiktiga prognoser. Det går heller inte skuldbelägga en person för att denne inte sätter sig in i exakt vad en tvättmaskin eller ens nya tv innehåller, vem som producerat den, under vilka förhållanden, till vilka skador på naturen, vilken påverkan den har under tiden den används, hur den ska återvinnas och så vidare. Det är sådana typer av regleringar som en stat är till för att skapa. Dessvärre börjar det bli ganska bråttom men vi ser inför det här valet en ljusning på horisonten, om än endast för tillfället i Botkyrka.
//Henke
På samma sätt kan vi faktiskt betrakta miljöfrågan. Vem ska betala för andras dårskap? Vi översköljs dagligdags med larmrapporter som varnar för det ena med det tredje. Larmrapporter som i bästa fall ger oss så dåligt samvete att vi skänker pengar till något välgörande ändamål. I värsta fall lämnar de oss endast med en känsla av vanmakt, att detta inte är något som jag kan påverka. Inte helt olikt hur finanskrisen slog ut arbetstillfällen och i vissa fall lämnade hela familjer på ruinens brant.
För vad handlar miljöfrågorna om egentligen? Ser vi historiskt på frågan började det med de stora punktutsläppen, alltså stor nedsmutsande industrier skulle kontrolleras, rening på skorstenar, bättre luft- och vattenkvalitet och säkrare arbeten. Idag är miljöfrågan långt mer komplex och diffus. Genom globaliseringen och varors fria rörelse kan vi idag bidra till att göra världen lite sämre bara genom att leva ett ”normalt liv”. Vårt kaffe och bananer bidrar till sjukdomar hos plantagearbetarna och nedhuggen regnskog, våra datorer och mobiltelefoner innehåller metaller som tas från bergsgorillornas områden i Afrika och därmed bidrar vi indirekt till deras utrotning. Fisken fiskas urskillningslöst där endast en bråkdel av all fisk som fångas tas om hand om, resten kastas död tillbaka i havet.
Med andra ord, den typen av moralbelag miljöfråga som retoriken i debatten tidigare använt sig av (och som fortfarande används av t.ex. Al Gore) har därmed spelat ut sin roll. Det går inte att föra en effektiv debatt eller politik kring en fråga som är mättad av moral. Moralen är individuell, personberoende och kontextuell. Vi i Sverige har inte samma moraluppfattning kring samma frågor, vi européer har det ännu mindre och som världsmedborgare är det ännu färre frågor som vi kan enas kring och kalla universella.
Men det finns undantag. Till exempel frågan om vem som betalar för någon annans dårskap. Det är få, om någon, som anser det rätt och riktigt att flera ska behöva betala konsekvenserna för att ett fåtal gör vinster och rikedomar. Även forskningen börjar nu kunna visa hur den ekonomi som bedrivits de senaste hundra åren faktiskt inte levt upp till namnet ekonomi, som betyder hushållning med begränsade resurser. Är det då fel att någon kan göra sig en förmögenhet i en ekonomi och en annan inte – självklart inte! Men det är fel om denna monetära rikedom skapas på andras bekostnad, samhället som helhet eller individer.
För vad händer när vi, inte brukar utan missbrukar naturens resurser bortom deras bärande kapacitet? Fråga en småskalig bonde i Sverige för mindre en hundra år sedan så får du svaret. Detta är praktiskt sätt väldigt svårt, ja rakt av omöjligt, så enklare vore att fråga bönder i vad som i folkmun kallas ”tredje världen”. Där lever man med sin mark och är fullkomligt beroende av avkastningen marken ger varje år. Missbrukas jordarna drabbas man av konsekvenserna, som i värsta fall är fatala.
Tyvärr är denna typ av försörjning inget som merparten av oss västerlänningar kan känna igen sig i. Det är just därför ett moralbeläggande av miljöfrågan är helt kontraproduktiv för att nå resultat. Jag vill istället slå ett slag för ordet ekonomi och återta begreppet från dem som använder det felaktigt. Ekonomi handlar om hushållningen med begränsade resurser och vad är inte Jorden om en begränsad resurs? Det enda vi kan säga ha i överflöd är energi från solen och oss människor och det arbete vi kan utföra. Bara här ser vi en paradox i vår ekonomi: Material (som är begränsade till mängd) är relativt billiga medan arbetskraft (som finns i överflöd) är dyr.
Ett bra exempel på hur vi måste omvärdera hur vi värderar de tjänster som naturen utför åt oss gratis är fiske på västkusten. I Kategatt har man länge använt sig av s.k. bottentrålning för att fiska. Ett stort nät släpas med hjälp av tyngder utmed bottnen och i princip dammsuger havet på fisk. En del av fisken tas om hand, resten slängs död tillbaka i havet där botten nu ser ut som en krattad grusgång. I Öresund har trålningsfiske varit förbjudet sedan sjuttiotalet p.g.a. den stora färjetrafiken. Där fiskas endast med vanliga nät och annan typ av fiskeredskap.
Konsekvensen av detta är slående. Under en timmes fiske i Öresund kan en fiskare få upp samma mängd fisk som det tar en fiskare 100 timmar i Kategatt. Så varför tillåter vi denna typ av fiske alls? Det är en bra fråga.
Jag är övertygad om att vi måste börja se på naturen som den resurs och den grundvalen på vilket hela vårt samhälle är uppbyggt för att kunna komma tillrätta med de problemen som vi står inför och redan har börjat se konsekvenserna av. Genom en säker och god värdering av naturresurserna kan vi fatta rätt beslut baserat på vad som är bäst för samhället på lång sikt.
Självklart innebär inte detta att vi endast ska reducera djur och natur till ettor och nollor i ett diagram och göra dem obetydliga utan ett ekonomiskt värde. Men att just kunna neka förespråkare av destruktiva tillverknings- och brukarmetoder utifrån ett ekonomiskt perspektiv lär göra arbetet långt mer effektivt än att hävda att hundratals arbeten i t.ex. skogen skall gå om intet för att skogen är ”fin” eller viktig för någon typ av djurart.
Vem som skall bli förespråkare för denna nya typ av syn på miljöfrågorna inom politiken är en fråga som jag ställt mig länge. Först för några veckor sedan fick jag ett svar. I Botkyrka kommun har Miljöpartiet valt att samarbeta med Alliansen under namnet Gröna för Alliansen. Det här tror jag är ett framgångsrecept då vi behöver naturvetare och ekonomer som pratar med varandra, på samma språk och förstår varandras inställning.
För vi kan inte fortsätta att låtsas om som om naturen är en separat företeelse helt skiljd från oss människor. Vi måste börja adressera frågorna på samma sätt som vi adresserar andra frågor i samhället, på vetenskaplig fakta och långsiktiga prognoser. Det går heller inte skuldbelägga en person för att denne inte sätter sig in i exakt vad en tvättmaskin eller ens nya tv innehåller, vem som producerat den, under vilka förhållanden, till vilka skador på naturen, vilken påverkan den har under tiden den används, hur den ska återvinnas och så vidare. Det är sådana typer av regleringar som en stat är till för att skapa. Dessvärre börjar det bli ganska bråttom men vi ser inför det här valet en ljusning på horisonten, om än endast för tillfället i Botkyrka.
//Henke
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)