torsdag 10 februari 2011

När vi själva är begränsningen

När jag i veckan tittade på senaste upplagan av Vetenskapens Värld (som handlar om det mänskliga psyket) slog det mig att ett av grundproblemen till varför så lite, eller åtminstone inte tillräckligt, görs för att skapa en hållbarare värld är grupptryck. Eller hur!

Me en enkelt tankeövning ska jag försöka förklara vad jag menar. Ponera följande: Du ska på middag och som den miljökämpe du är så har du givetvis valt att vara vegeterian och äter till största delen när- och kravodlad mat. Du väljer självklart att cykla, alternativt gå, eller åka kollektivt för att komma till dina vänner och den stundande middagen.

Väl framme på middag så bjuds det läcker skagentoast till förrätt, perfekt grillad oxfilé till huvudrätt och en utsökt smarrig coccoskaka till efterrätt. Givetvis kan du inte äta något då skaldjuren inte är MSC-märkt, köttet är kött och inte kravmärkt och coccoskakan är (om än bakad med kärlek) gjord med produkter innehållandes palmolja.

Givetvis är du den smidigaste personen att behaga och den som alla vill bjuda på alla sina middagar...

Ok, något överdrivet men i realiteten så är det nog just denna typen av socialt utanförskap och ansträngning som omöjliggör för gemene kvinna och man att fullt ut följa sitt engagemang. Hur jag kom att fundera på detta var p.g.a. Vetenskapens Värld. I programmet redogjorde de för ett experiment som gick ut på följande:


Försökspersonen (kallad läraren) sitter vid ett bord med ett gäng frågor framför sig som han ställer till "eleven" (en inhyrd skådis). "Läraren" är den som studeras och den enda som inte är insatt i vad experimentet går ut på. Eleven ska svara på lärarens frågor och när denne svara fel blir han bestraffad av läraren genom elstötar (som börjar lågt, 15 volt, och sedan stiger till dödliga 450 volt).

Elchocken är fiktiv men detta vet inte läraren om då eleven sitter bakom en glasruta i ett annat rum. Experimentledaren sitter med läraren inne i rummet och manar på denna att fortsätta, trots invändningar och tvivel över hur nyttiga elchockerna som den intet ont anande läraren uppmanas att utdela (inklusive elevens högljuda lidande).

På förhand hade forskarna gissat att ca: 1% av försökspersonerna skulle vara benägna att utdela en dödlig 450 volts dos och att dessa skulle vara uteslutande psykopater.

Många av de som deltog berättade efteråt om hur de "stängde av" sin moraliska kompass och lade mentalt ansvaret på försöksledaren (som upprepat förklarat att denna bar det yttersta ansvaret). Och i och med detta fortsatte läraren, trots att eleven spelade avsvimmad och inte ens svarade på de sista frågorna. Hela 2/3 av försökspersonerna utdelade en stöt på 450 volt.

Så vad finns det då för samband mellan ett experiment som syftade till att utdela elchocker med att leva hållbart? Jo, som jag ser det så är det samma mekanismer i oss som gör att vi berättigar vårt eget beteende. För om vi ställer upp följande mot varandra och låtsas att vi bor i en svart/vit binär värld för en stund så blir bilden ganska tydlig:

Önskvärt
Rent vatten
Ren luft

Ej Önskvärt
Smutsigt vatten
Smutsig luft

Åtgärd (exempel)
Ingen användnig av bekämpningsmedel
Kör inte bil

Ja, såhär kan vi hålla på ett tag. Ingen kan påstå att man på riktigt vill ha smutsigt vatten och skitig luft men vi är ändå beredda att acceptera detta för att kunna leva som vi gör. Dels för att vi avsäger oss vårt personliga ansvar i linje med "Mina insatser gör ingen skillnad så varför ska bara jag offra mig?". Men också då vi gömmer vårt eget ansvar i kollektivet, precis som i experiementet ovan, ungefär som att säga: "Jag tycker fan inte om det och jag har inte valt att leva just här, just nu men om detta är vad som krävs av mig så får jag väl haka på. Men jag gillar det inte..."


Som sagt, tanken slog mig och huruvida detta kan stämma på något eller annat sätt krävs nog ett antal längre diskussioner med insatta vänner med ett par kalla till hjälp. Får lov att återkomma när tanken har slagit rot ordenligt. Fram tills dess ser jag fram emot ifall DU har någon åsikt i detta - gömmer du dig från ditt personliga ansvar, eller var aldrig ansvaret ditt från början??!


Hälsningar,
Henke