Sustainable Pathfinder - Vägar för en långsiktigt hållbar framtid

Vad hände med det gröna folkhemmet?

2012-01-07T12:18:00.004+01:00

Många svenskar brukar (med inte alltför väl dolt nöje) kritisera USA som ett land som gynnar en oerhörd snedfördelning av kapital. Occupy-rörelse där plakat som säger "We are the 99 %" har varit ett vanligt inslag under höstens och vinterns nyhetssändningar. Men är det någon av oss (mig själv inkluderat) som kritiserat USA och glömt att ta en titt på gamla Svedala? Det finns en "snedfördelnings-koefficient" som används där 0 representerar en jämlik fördelning av allt kapital och 1 total snedfördelning. År 2006 låg USA på ett värde av 0.81 och Sverige - 0.89... Vad hände med det gröna folkhemmet?!

Julen är en tid för avkoppling (förhoppningsvis) och som så många andra har jag passat på att läsa lite böcker och tidningar. Det finns flera boktips som jag skulle kunna komma med men det är ett specifikt exempel som jag skulle vilja tipsa om, och det är ekonomijournalisten och f.d. chefredaktören för Veckans Affärer Bengt Ericsons bok "Den nya överklassen - En bok om Sveriges ekonomiska elit". Rakt igenom en mycket läsvärd bok (om än i vissa passager mer högoktanigt skvallervärde än gedigen journalistik).

Framförallt vill jag lägga en betoning på ett debattinlägg som boken tar upp skrivet av företagsproffset Robert Weil på DN-debatt den 20 februari 2008 - ett år innan brinnande finanskris (snart fyra år sen! Jösses, var tar tiden vägen...). Artikeln fick titeln "Kapitalister, förenen eder!" och handlar kort och gott om att det är dags för Sveriges näringslivselit att ge tillbaka till det samhälle som har skapat möjligheter för dem att hamna där de är idag.

Robert Weil inleder artikeln på följande vis (och betänk, detta är en man som sällar sig till Sveriges absoluta näringslivs-toppar):

"För snart tio år sedan uppmanade jag på DN Debatt Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till löntagarna som avstått så mycket för att vi kapitalister skulle få ännu mycket mer. Aldrig i kapitalets historia hade fördelningen varit så gynnsam för kapitalisterna, men jag trodde då att festen snart skulle vara slut.

Nu tio år senare kan jag konstatera att den inte var det. Vi kapitalister har fått det ännu bättre. Vi har fått skattelättnader som vi inte hade vågat drömma om för tio år sedan. Exempelvis behöver vi inte längre betala gåvoskatt om vi vill vara generösa mot våra nära eller om vi vill ge vårt stöd till något. Våra dödsbon behöver inte betala arvsskatt och vi slipper dessutom i år för första gången på mycket länge att betala någon förmögenhetsskatt."

Artikeln fortsätter sedan med nästa, för vissa helt befängda och för andra mycket uppenbara, konstaterande:

"Det finns många kapitalister som tar sitt samhällsansvar, men alldeles för många tycker uppenbarligen inte att det har något med dem att göra. Det är en ödesdiger kortsiktighet. Pengar ger makt och med makt följer alltid ansvar. Det är politiskt sett ohållbart om eliten lever i välmåga, medan samhället i övrigt drabbas av djupa problem och många av de institutioner som ska upprätthålla samhället förfaller."

Vad hände alltså med det gröna folkhemmet? Vad hände med politiken som skulle skapa ett långsiktig hållbart samhälle där alla mår bra, tar ansvar och har en möjlighet att förverkliga sig själv?

Om du, som jag, har varit en hängiven kritiker av det amerikanska systemet som gynnat få bortom rim och reson och samtidigt kanske äger aktier, har pengar i fonder eller på en bank som drivs av Sveriges elit inom näringslivet - kanske det är dags för dig och mig att ställa oss utanför dessa företags och institutioners huvudkontor med plakat som säger "We are the 99 %"?

När ska politiken och näringslivet vakna upp till det faktum som Robert Weil så tydligt påpekar, att: "Stora klyftor är en grogrund för rörelser som vill motverka demokratin och det öppna samhällets värderingar"?

Låt oss hoppas att 2012 blir det år då politiken och näringslivet vaknar upp till just detta faktum!

Allt gott!

//Henke

Tänkvärt om julen

2011-12-20T16:15:00.003+01:00

Det är inte många dagar kvar till julafton nu! Denna högtid som är så trevlig att fira med nära och kära. Men i sann svensk(?) anda måste ju självklart det onda komma med det goda. För egen del föll jag för Jonathan Sundqvists krönika på CSRiPrkatiken.se. Ta gärna en minut och läsa då det är tänkvärda ord för alla och envar.

Så, med det lilla tipset får jag passa på att önska en God Jul och ett Gott Nytt År!

Hälsningar,
Henke

Hållbara städer

2011-12-09T10:50:00.002+01:00

Under en konferens förra veckan var en av de inbjudna talarna Niklas Wennberg från organisationen Stadsjord. Organisationen beskriver sig själva som "Stadsjord handlar om odling, lokal mat och samverkan i kvarteret. Vi vill skapa en nygammal hållbarhetskultur." Jaha, och hur har detta med hållbarhet att göra kanske du tänker?

Konferensen utspelade sig i Jönköpings nya konserthus Spira och var lite sisådär. Många olika presentatörer, lite småtråkigt, något strul med tekniken m.m. Sammantaget så saknades den där glöden (bortsett från moderatorn). Sedan äntrade Niklas från Stadsjord scenen och hela auditoriet var som förtrollade! Maken till presentatör och engagemang var det länge sedan jag skådat.

Hela publiken satt som förtrollade när Niklas pratade om deras projekt där de startat en småskalig grisfarm mitt i Göteborg på outnyttjad mark, hur de använder rivningstomter till öppna odlingsområden, hur småskalig odling i samhällen i Europa är en naturlig del av stadsbilden och hur detta påverkar människornas livskvalitet och benägenhet att vilja vara hemma istället för att resa till t.ex. Thailand.

Kort och gott var det en helt fantastisk presentation om ett ämne som jag tidigare endast kommit i begränsad kontakt med, d.v.s. hur vi producerar vår mat och människors behov av att få odla sin egen mat.

För den intresserade kan jag varmt rekommendera att ni tittar in på Stadsjords sida och spanar in var ni kan se och höra Niklas tala nästa gång.

Allt gott!

//Henke

Tävling - Årets bästa gröna blogg

2011-11-09T23:00:00.002+01:00

Återigen är det dags för tävlingen "Bästa gröna blogg" som arrangeras av Enlagomdosgrönt.se. Denna bloggen kom förra året på en hedrande andraplats och är återigen nominerad. In och rösta redan nu!

Tävlingen går till så att man kan rösta en gång per dag fram till den 27 november. Då tas tre av sex bloggar bort (de tre med minst röster) och omröstningen startar om. Så gå in på hemsidan och rösta, en gång per dag och du har mitt tack.

Fältet är ovanligt tufft i år med hård konkurrens från U&W, Naturskyddsföreningen, Hagainitiativet, Supermiljöbloggen och Ensaligblandning.

In och rösta! Och medan ni är där, passa på att ta del av en massa tips och förslag på gröna produkter.

Allt gott!!

//Henke

Naturvårdsverket bjuder på kunskap!

2011-11-08T15:16:00.002+01:00

Vårt kära Naturvårdsverk har sammanstället 100 goda exempel över hur samhället tjänar på miljöarbete. Resultaten är en sammanställning från många av miljösatsningarna inom Klimatinvesteringsprogrammen, Klimp, och de Lokala investeringsprogrammen, LIP.

På Naturvårdsverkets hemsida hittar du 100 exempel på lyckade och lönsamma projekt från kommunernas, regionernas, företagens och andra aktörers arbete inom LIP och Klimp.

En applåd till Naturvårdsverket för detta fantastiska initiativ - mer sånt av mina skattepengar!!

Hela härligheten med goda exempel, inspiration och framgångsrika initiativ hittar ni, som vanligt, genom att klicka på rubriken till detta inlägg eller genom att klicka HÄR!

Allt gott!!

//Henke

Veckans affärer bjuder på kunskap!

2011-11-01T15:59:00.003+01:00

Helt i linje med denna bloggen har Veckans affärer, efter sin konferens "Samhällskapitalistdagen" listat 10 konkreta samhällsproblem som företag kan arbeta med redan idag. Problem som, om beaktade, driver lönsamhet och lojalitet.

Listan med förslag är gedigen och lösningarna är konstruktiva. Jag kan varmt rekommendera att denna lista skrivs ut och behandlas på nästa ledningsmöte!

För att läsa hela listan, klicka på rubriken till detta inlägg eller HÄR!

Allt gott!

//Henke

Exponentiell tillväxt - hur det funkar

2011-10-27T15:51:00.010+02:00

"Tillväxt är bra, tillväxt ska vi ha! Det går inte att bedriva en ekonomi utan tillväxt."

Så säger nog många ekonomer. Frågan är bara vad vi vill ha en tillväxt av och på vilka och vems bekostnad? Tittar vi på en nationalekonomisk nivå och studerar BNP som mått så baserar sig tillväxten av BNP på aktiviteten inom en ekonomi. Det är med andra ord inget mått på "kvaliteten" av vad som sker. Så vad fasen är det då vi vill ha en tillväxt av?

I förra inlägget pratade jag lite om ekosystemtjänster och hur dessa är förskaffade. Användandet av ekosystemtjänster är något som höjer BNP - även om vi "använder sönder" en resurs som t.ex. en skog, ett fiskebestånd eller liknande. Ta följande exempel på hur BNP som mått fungerar: Om en bro rasar och orsakat dödsfall, trafikförseningar och nya konstruktionsarbeten och reparationer så höjer detta BNP istället för att minska det. Såvida inte trafikförseningarna inte är så stora att det orsakar ett produktionsbortfall vilket i så fall minskar BNP.

När vi pratar tillväxt och vi hör en politiker inför budgetarbetet säga att "vi ska ha en tillväxt av BNP på 3 %", så tolkas detta som något bra och positivt. Vad man då säger är att vi accepterar 3 % fler sjukdomsfall, olyckor, bränder, mord, kriminalitet m.m. i och med att detta faktiskt ger utslag i BNP.

Men vad som är ännu mera beaktansvärt är hur funktionen exponentiell tillväxt fungerar. För att enklast förklara detta tar vi hjälp av vår lille vän "Sven".

Sven här är en liten trevlig bakterie och det bästa Sven vet, det är att dela på sig. Detta gör han så förtjänstfullt att han delar på sig 1 gång varje minut. Så 1 Sven blir 2 Sven, blir 4 Sven, blir 8, 16, 32, 64 o.s.v...

Vi placerar Sven i en flaska en solig tisdag klockan 11. Låt oss säga att det tar Sven 1 timme att fylla denna flaska med kopior av sig själv. Alltså, klockan 12 är flaskan full med Svennar. MEN - hur full är då flaskan klockan 11:59?

Jo, den är halvfull. (i och med att 1+1=2 är därmed full delat på 2 = halvfull). Hur full är flaskan 11:55? Knappt en sjundedel på botten...

Så, hur skulle reaktionen vara bland de övriga Svennarna om en liten Sven kl. 11:55 sade till de övriga: "Öh, grabs and girls. Jag har tänkt på en grej... Jag tror att vi kommer att träffa taket får vår tillväxt inom 5 minuter." Svaret blir säkerligen ett ganska unisont: "Är du helt gooo eller?!! Här har vi hållt på med vad vi håller på med i 55 minuter och du menar att inom de närmsta 5 minutrarna så kommer vi att slå i taket?? Köss me..." Och så går Svennarna hem, sätter sig i soffan, tittar på "Idol" och delar på sig.

När så ännu fler Svennar kl 11:59 säger: "Nä hallå, nu måste vi ta tag i det här!" och lägger fakta på bordet så lyssnar de övriga Svennarna, kallar till ett stort möte och under tiden som man i andra pausens fruktbuffé står och häver kaffe så slår kl. 12:00. Alla delar på sig och taket är nått...

Med andra ord, det här med tillväxt är inget som vi kan se på som en isolerad, positiv företeelse utan vi måste ställa oss frågorna:

- Vad vill vi ha en tillväxt av?

- Vad blir konsekvenserna av denna tillväxt?

- Hur mycket får tillväxten kosta?

- Vad är syftet med tillväxten?

Om vi återigen vänder ögonen mot tillväxt av BNP så visar väldigt enkel matematik att ett tillväxtmått på 3 %, faktiskt dubblar BNP inom en 23-års period. Alltså, någon som är född 1950 och lever i en 3 %-ig tillväxtekonomi upplever ett fördubblat BNP på sin 23-årsdag, sin 46-årsdag, sin 69-årsdag och, möjligtvis, sin 92-årsdag. Då, år 2042, skulle ekonomin ha vuxit med mer än 87 %. Den värld i vilken vår 92-åring växte upp i är 12,5 % av den värld han eller hon lämnar.

Tar vi Sverige som exempel så har vår ekonomi (BNP) inte vuxit med 3 % sedan 1950. Den har dock vuxit med 2 %. Gör det någon stor skillnad? Rent diagramsmässigt ser det ut såhär:

Om vi hade hållt samma tillväxttakt som vi gjorde under 50- och 60-talet så hade vi landat i enlighet med den rosa kurvan.

Var hade Sverige befunnit sig då gällande naturhänsyn eller levande skogar? Man kan givetvis inte likställa det hela så generellt men det är ändå en vettig fråga att ställa.

Kikar vi ännu lite längre fram i tiden och leker med tanken att Sverige fortsättningsvis lyckas att generera en tillväxt på ca: 2 % per år fram till 2050, alltså på vår 92-årings 100-årsdag. Då ser bilden istället ut såhär:

Nu, med en hundraårig dataserie så blir det väldigt tydligt vilken skillnad en tillväxt på 2 % gör istället för 3 %.

Vi börjar att tydligt se det berömda "hockeyklubbsmönstret" som vi lärt oss känna igen från alltifrån befolkningstillxät och vattenanvändning, till utsläpp av koldioxid och utrotning av arter.

Vi avslutar med ett sista diagram och tittat då på en 150-årig dataserie. I denna går det knappt att urskilja de pendlingar i BNP som så tydligt syns i det första (men även i det andra diagrammet) som orsakades av oljekriserna på 70-talet, bankkrisen på 90-talet och finanskollapsen på 00-talet.

Men tillväxten har ju gått upp, och det måste ju vara bra - eller...?

Allt gott!!

//Henke

Ekosystemtjänster

2011-10-27T11:49:00.007+02:00

Naturen är basen för all vår produktion och aktivitet. Fram till industrialismens början så producerades allt utifrån våra ekosystem då våra insatsvaror (material och resurser) helt uteslutande kom därifrån. Trä, metaller, sten m.m. - alla material var mer eller mindre naturliga, dock anrikades vissa metaller så som bly och koppar på vissa ställen, men i stort levde vi helt av avkastningen från våra ekosystem och skapade produkter som naturen kunde ta hand om.

Gjordes en kanot så gjordes den i trä som, när kanoten inte skulle användas mer, slängdes in i skogen och näringen återgick till jorden. Idag tas olja upp ur jordskorpan, blir till en plast som tillsammans med metaller blir en kanot och därmed en produkt som naturen inte kan hantera alls. Så låt oss titta lite på ekosystemtjänsterna och hur dessa är uppbyggda.

Det finns tre typer av ekosystemtjänster: Flödande, Fonder och Lager

De flödande resurserna kan vi i princip använda hur mycket vi vill (dock inte bygga sönder varenda älv med vattenkraft) då dessa hela tiden flödar genom systemet.

Fonder kan vi använda räntan av, på samma sätt som en vanlig sparfond. Om du få utt 500 kr per år från en fond i avkastning så kan du välja att återinvestera denna i fonden (och kanske får ut lite mer nästa år) eller konsumera upp den. MEN, om du säljer halva fonden, t.ex. för att köpa en bostad, ja då får du också bara ut hälften så mycket i avkastning - Samma gäller här för skogs- och åkermark eller ett fiskebestånd. Dessa fonder byggs på med olika varierande tid. Viss skog växer upp på 100 år, annan på 80.

Vad gäller Lagren så byggs dessa inte på på 150 000 år eller mer - med andra ord så får vi nöja oss med det som finns.

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan därför slutsatsen bli väldigt enkel;
1. Använd de flödande resurerna i så stor utsträckning som möjligt
2. Använd endast räntan från fonderna och återinvestera i fonden om du vill öka avkastningen
3. Använd lagren på ett sundt sätt genom att möjliggör för 100% återvinning av lagervaran när denna nått slutet på sin användning.

Arbetar vi såhär då - jösses nej! Hela det ekonomiska systemet är uppbyggt på lagervaror och överkonsumption av fondbasen. För att visa på siffror och det aktuella läget i Sverige, se nedan:

Med en europeisk ekonomi som går på knäna, en världsekonomi som skallrar i högan sky, med 800 miljoner människor som svälter och 1 miljard som är feta - hur fasen kan vi fortsätta att ignorera hur vårt samhälle måste fungera för att vi ska säkra en långsiktig överlevnad - utan att stöta på ödesdigra tröskeleffekter?

Nyfiken på hur man sedan arbetar med ekosystemtjänsterna för att skapa en hållbar modell?

Kolla i så fall här:

Allt gott!!

//Henke

Att skapa skillnad

2011-10-10T08:38:00.004+02:00

Något av det absolut svåraste med att arbeta med hållbarhetsfrågor är att göra dessa synliga, greppbara och väl förankrade bland de som påverkas av arbete. Många gånger upplevs arbetet som en pålaga på ditt "vanliga" jobb och som något som mest skäl tid från det du "egentligen" är anställd att göra. Nyckeln till att motverka detta, som jag ser det, ligger i att göra sin läxa i förväg och utnyttja enkla segrar - något som alla kan se och förstå.

Det förra inlägget här på bloggen tog upp en fråga som aktualiserades under ett seminarium i Stockholm där IUCN berättade om hur deras nya huvudkontor kom till. Om du är intresserad av att veta mer om IUCN (världens största och äldsta nätverk för miljö- och naturfrågor som var de som startade WWF på 60-talet) - klicka här!

I detta korta filmklipp kan du höra IUCN:s, och arkitekterna bakom, tankar kring hur man gick tillväga för att skapa detta nya, miljöanpassade huvudkontor. Mot slutet delar även jag med mig av ett par exempel kring hur Kinnarps bidrog till detta, med ett par exempel på just "enkla segrar" i hur man kommunicerar ens miljöarbete utan att använda färgen grönt eller andra varumärken.

Klicka här för att kolla på filmen på YouTube

Allt gott!

//Henke

Avsaknad av standardiserade lösningar

2011-09-15T16:47:00.001+02:00

Eller: Är vi slavar under den snabba förändringscykeln?

Under ett seminarium som jag idag talade på uttryckte en av deltagarna, en arkitekt, sin bestörtning över avsaknaden av standarder för att kunna bygga och inreda miljöanpassat. ”Det finns så många, och ingen är riktigt bra. Vad ska jag göra och vad ska jag välja??” Hennes bryderi delas säkert av många och en annan av talarna, en amerikansk arkitekts, och föregångare i branschen, svar var helt enkelt: ”Det stämmer, det finns ingen bra standard på området av den enkla anledning att i samma stund som en standard släppts så är den föråldrad”.

Problemet är faktiskt en aning större än vad man till en början kan förstå. Det handlar om hur vi ska utveckla och tillverka våra grejer och hur vi ska bli vägledda i vår önskan att kunna gör de bästa valen, både för plånboken och för miljön. Just frågan om märkningar och standarder är ofta aktuell.

I dagens samhälle är miljömärkningar stor business. Det finns grova pengar att tjäna på att ta fram en märkning som kan inkludera så många tillverkare som möjligt utan att dessa behöver göra revolutionerande ändringar på sina produkter. Så länge märkningen behåller sin trovärdighet så tjänar alla parter på det hela. Eller? Marknaden är på ett sätt självsanerande såtillvida att de märkningar som förlora sin trovärdighet också försvinner ifrån marknaden. Vad många dock inte inser är att märkningen, precis som företagen, har sitt främsta syfte i att tjäna pengar.

Vi ser flera exempel på detta från Svanen som sänker sina krav till andra märkningar som tuffar till sina och ser sina kunder dra åt sig öronen och lämna märkningen p.g.a. de stora investeringar de är tvungna att göra.

Att det heller inte finns en, enhetlig standard som gäller för samtliga produkter eller tjänster inom ett område, t.ex. Europa, ser också många som ett problem. Men precis som den amerikanska arkitekten Sarah Graham idag påpekade för auditoriet, så är detta helt naturligt därför att utvecklingen idag går så rasande fort. Idag t.ex. är det fullt möjligt att tillverka ett s.k. ”plusenergihus” d.v.s. ett hus som tillverkar mer energi (som körs ut på elnätet) än det faktiskt gör åt. Genom denna teknik kan vi återigen gå tillbaka till att göra tunnare hus som använder mindre resurser för energin är gratis i form av sol- och bergvärme. Detta är åtminstone sant för klimat som har det lite varmare och mer sol än i Sverige, men man kan ändå komma otroligt långt.

Det problem som dock uppstår är det att varje standard är i princip föråldrad från den dagen då den släpps. En av anledningarna till detta är att standarder redan från början ställer väldigt specifika krav på t.ex. typ av energi eller material som får eller inte får användas. Det gör att om ett alternativt material eller metod som inte finns med i standarden utvecklas så blir detta i princip utstraffat på direkten.

Lösningen är det som är det största problemet i hela miljöfrågan, nämligen kunskap. Alla i samhället, utöver de som faktiskt är utbildade inom området, saknar en god kompetens inom miljö- och hållbarhetsfrågor. Det gör ju såklart att dessa frågor inte beaktas men att man samtidigt, i de fall då frågorna aktualiseras, behöver vägledning och då denna vägledning inte finns på ett adekvat sätt så är det enklare att strunta i hela frågan. För det kräver för mycket tid och energi att läsa sig in på en hel fråga och kunna fatta rätt beslut om vilken väg man ska gå.

Jag skulle därför vilja propagera för att miljö- och hållbarhetsfrågor blir en naturlig del i alla utbildningar. Precis som med etanoldebatten ser jag hellre att alla bilar kör på 10 % etanol i bensintanken än att 2 % av bilflottan kör på 85 % etanol. Med andra ord, många fler glada amatörer som har ett bra hum om vad miljö och hållbarhet innebär än fanatiska miljönördar som mig själv som bara jobbar uteslutande med det hela.

Någonstans känner jag att det hela handlar om att vi i västvärlden har lyckats att distansera oss ås väl från naturen att vi måste på något sätt uppfinna kunskapen om naturhushållning igen. Vilket är en kunskap som övriga 90 % av världens befolkning har i modersmjölken.

Men DET är en helt annan fråga och får bli ämnet för ett annat inlägg någon helt annan gång.

Med hopp om livet!

//Henke

Globalt & Lokalt – vad vinner?

2011-08-09T16:02:00.005+02:00

Mänskligheten och vårt globala samhällssystem lever i en stor paradox. I vissa delar av världen svälter miljontals människor till dödens rand (alltför ofta förbi den), i andra delar äter vi ihjäl oss (ibland bokstavligt talat). Vissa länder upplever en problematisk framtid med en allt mer åldrande befolkning och låga födelsetal, i många andra länder skenar befolkningstillväxten på ohämmat. Paradoxalt? Jo men visst! Men det kan finnas mycket bra lösningar precis bakom knuten.

Föreställ dig följande, du bor i en isolerad stuga på landet. Du är självförsörjande på mat, bränsle och skydd från vädrets element. Miljönördar något mer ”radikala” än mig skulle kalla detta paradiset och på det sätt vi alla borde leva. Vi bortser från denna passus för tillfället och återgår till vår stuga. Vi tänker oss att du har grävt en brunn och genom din erfarenhet har du märkt att om du inte spara på vattnet under riktigt torra perioder så sinar brunnen. Så vad gör du? Jo du sparar ju självklart på vattnet, svårare än så är det inte.

Betänk nu följande, när du vrider på kranen hemma, köper en öl, läsk eller aromatiskt behandlat buteljerat vatten – vems brunn kommer då detta vatten ifrån?

Vi kan jämföra detta med att en dag i din stuga dyker det upp en slug räv som erbjuder dig att köpa vatten av denne. 'Perfa!', tänker du och köper glatt vatten som aldrig förr under de torra perioderna samtidigt som du använder din brunn. Och vad händer? Jo brunnen sinar för den sluge räven sålde dig vatten från din egen brunn...

Vad vi här kommer i kontakt med är en konsekvens vi idag upplever av vårt globaliserade samhälle som har sina rötter i 1600-talets ostindiska kompanier och imperialismens utbredning, en utveckling som vi ”vanliga” 99% av befolkningen inte styrt men lever med konsekvenserna av. Vi har nämligen idag inte längre någon relation till några av de produkter som vi köper och är beroende av (mat som telefoner, möbler, bilar, hus eller tandpetare) på följande sätt:

Vi vet inte vad produkten innehåller (även om där finns en innehållsförteckning så krävs en kemiingenjörsexamen för att kunna tolka den).
Vi vet inte vem som har producerat den (det kanske är en person vars ideologier du inte alls sympatiserar med?)
Vi vet inte hur den har producerats (en ung flicka, lika gammal som din egen dotter kanske har satt ihop produkten?)

Med andra ord, vi har idag inte en aning om vad våra val har fått för konsekvenser – positiva som negativa. Vilka skogar har skövlats för att bygga din veranda? Vems rygg är trasig vid 30 års ålder för din nya bils skull och vem är infertil p.g.a. att du köpte medicin?

Detta är i sig inget nytt under solen men vad som är glädjande är att allt fler börjar uppmärksamma exakt just vilka konsekvenser detta får och hur vi faktiskt kan få bukt med dem. En tankevurpa som jag hör allt mer om kallas ”lokalazation” och är därmed, på ett sätt, globaliseringens antites. Det handlar om att handla och verka lokalt i så stor utsträckning som möjligt. Inte in absurdum men framförallt vad gäller absurditeter som globaliseringen förts med sig (så som att mat produceras i ett land, flygs till ett annat för att beredas och sedan flygs tillbaka igen för att säljas, då ofta med en massa konserveringsmedel och annat skojigt i).

Vid en första tanke så är detta svårt att greppa för vi behöver ju så mycket, eller hur! Ska grannen göra min TV, en annan sy mina kläder och den tredje producera min mat? Typ, men inte riktigt… Jag ska inte försöka mig på att förklara allt här utan låter istället en av världens främsta experter på området gör det istället, nämligen Helena Norberg-Hodge.

Kontentan är dock följande: Ett samhälle i vilket de som lever i det har ett arbete, där den enes konsumtion (istället för att skapa avund) skapar framgång för en annan, ett samhälle i vilket du kan se din mat växa och själv kan säga ifrån när missförhållanden råder är ett lyckligare, produktivare och långt bättre samhälle än ett där… ja, där det ser ut som det gör nu.

//Henke

Information och kommunikation - vägar till framgång

2011-05-12T13:47:00.000+02:00

Det finns få saker som är så svårt som att kunna tjäna pengar på att "vara bra", att som företag och enskild individ tjäna på att ta sitt ansvar. Varför då? Hur kommer det sig att vi som verkligen anstränger oss och försöker att göra rätt får betala för det och ännu mer intressant, är det så?

Hur många är vi inte som fyllt upp varje kvadratcentimeter av utrymme under diskbänken med diverse sorteringskärl för att sedan vara tvungna att transportera detta sorterade avfallet både 1, 2 ibland upp till 10 kilometer?

Eller företag som minskar mängderna skadliga ämnen i t.ex. ett klädesplagg för att sedan se ens konkurrenter (som använder samma gamla skadliga färgämnen) ta försäljning ifrån dem?

Att göra rätt känns många gånger bitterljuvt och att faktiskt tjäna på att vara "god" är ibland lite diffust. För vem är det egentligen som gynnas? Det finns många olika anledningar bakom drivkraften att vilja göra gott. En del ser det som sunt förnuft, andra som något som definierar dem själva. Vissa ser det som en investering i framtiden och andra gör det på grund av grupptryck, att det förväntas av dem.

Alla anledningar är egentligen bra men den viktigaste frågan är hur vi alla kan tjäna på det?! Jag skulle vilja argumentera (och det tänkter jag också) att företag har det lite bättre förspänt här framför privatpersoner. Ett företag tjänar alltid på att minska med resursslöseri t.ex. då det är pengar rakt in på sista raden. Detta inkluderar t.ex. att sortera avfall då osorterat avfall är vansinnigt dyrt! Svårigheten för ett företag ligger i att kunna kommunicera hur man är bra och god, inom ett många gånger moralbelagt område, utan att skapa cynism men istället trovärdighet.

För privatpersoner kan det vara svårt att motivera, om den enskilda drivkraften saknas fullt ut, varför man ska köpa många gånger dyrare produkter bara för att de är eko-märkta eller sortera sitt eget avfall för att kommunen inte investerar i tekniker som sorterar avfallet åt dem.

Företag sitter här på en mycket svår men samtidigt en fantastisk utmaning i att kunna visa varför just deras produkt är att föredra framför en mindre bra produkt. Helst ska man lyckas med detta utan att falla i ett märkningsträsk eller vara stum kring vad man gör. Nyckeln till framgång är information och kommunikation. Genom att informera om vad man gör och hur man gör det, sakligt och utan förskönande termer så vinner man en stor trovärdighet. Det i sig är en enorm utmaning men den ännu större utmaningen är att kommunicera med sina kunder. Ta reda på vad de vill ha, hur och var och våga låta kunden vara med och bestämma - för det gör den ändå i sina val av produkter på marknaden!

Och vi som kunder då? Ja, på ett sätt är vi otåliga och vill ha den ljusa gröna framtiden här redan nu och ur ett annat perspektiv så sitter vi i en guldsits med alla korten på hand. För det är vi enskilda konsumenter som dagligen, i våra köpbeslut, avgör vem vi vill gynna.

För egen del tror och hoppas jag att företag i allt snabbare takt börjar inse att de måste producera bättre saker (jag är nämligen också lite otålig) men att de även blir bättre på att kommunicera hur det de producerar är bättre och vad det innebär för mig som kund.

Den stora utmaningen som enskild konsument är att hinna ta övervägda beslut och hinna bli informerad. Här blir det lätt att man hamnar i märkningsträsket men att ta sig tid kan även innebära att man gör bättre och mer välavvägda val än tidigare och därmed kanske tjänar sig en hacka.

Lycka till med dina utmaningar - hur de än ter sig!

//Henke

När vi själva är begränsningen

2011-02-10T14:20:00.002+01:00

När jag i veckan tittade på senaste upplagan av Vetenskapens Värld (som handlar om det mänskliga psyket) slog det mig att ett av grundproblemen till varför så lite, eller åtminstone inte tillräckligt, görs för att skapa en hållbarare värld är grupptryck. Eller hur!

Me en enkelt tankeövning ska jag försöka förklara vad jag menar. Ponera följande: Du ska på middag och som den miljökämpe du är så har du givetvis valt att vara vegeterian och äter till största delen när- och kravodlad mat. Du väljer självklart att cykla, alternativt gå, eller åka kollektivt för att komma till dina vänner och den stundande middagen.

Väl framme på middag så bjuds det läcker skagentoast till förrätt, perfekt grillad oxfilé till huvudrätt och en utsökt smarrig coccoskaka till efterrätt. Givetvis kan du inte äta något då skaldjuren inte är MSC-märkt, köttet är kött och inte kravmärkt och coccoskakan är (om än bakad med kärlek) gjord med produkter innehållandes palmolja.

Givetvis är du den smidigaste personen att behaga och den som alla vill bjuda på alla sina middagar...

Ok, något överdrivet men i realiteten så är det nog just denna typen av socialt utanförskap och ansträngning som omöjliggör för gemene kvinna och man att fullt ut följa sitt engagemang. Hur jag kom att fundera på detta var p.g.a. Vetenskapens Värld. I programmet redogjorde de för ett experiment som gick ut på följande:

Försökspersonen (kallad läraren) sitter vid ett bord med ett gäng frågor framför sig som han ställer till "eleven" (en inhyrd skådis). "Läraren" är den som studeras och den enda som inte är insatt i vad experimentet går ut på. Eleven ska svara på lärarens frågor och när denne svara fel blir han bestraffad av läraren genom elstötar (som börjar lågt, 15 volt, och sedan stiger till dödliga 450 volt).

Elchocken är fiktiv men detta vet inte läraren om då eleven sitter bakom en glasruta i ett annat rum. Experimentledaren sitter med läraren inne i rummet och manar på denna att fortsätta, trots invändningar och tvivel över hur nyttiga elchockerna som den intet ont anande läraren uppmanas att utdela (inklusive elevens högljuda lidande).

På förhand hade forskarna gissat att ca: 1% av försökspersonerna skulle vara benägna att utdela en dödlig 450 volts dos och att dessa skulle vara uteslutande psykopater.

Många av de som deltog berättade efteråt om hur de "stängde av" sin moraliska kompass och lade mentalt ansvaret på försöksledaren (som upprepat förklarat att denna bar det yttersta ansvaret). Och i och med detta fortsatte läraren, trots att eleven spelade avsvimmad och inte ens svarade på de sista frågorna. Hela 2/3 av försökspersonerna utdelade en stöt på 450 volt.

Så vad finns det då för samband mellan ett experiment som syftade till att utdela elchocker med att leva hållbart? Jo, som jag ser det så är det samma mekanismer i oss som gör att vi berättigar vårt eget beteende. För om vi ställer upp följande mot varandra och låtsas att vi bor i en svart/vit binär värld för en stund så blir bilden ganska tydlig:

Önskvärt
Rent vatten
Ren luft

Ej Önskvärt
Smutsigt vatten
Smutsig luft

Åtgärd (exempel)
Ingen användnig av bekämpningsmedel
Kör inte bil

Ja, såhär kan vi hålla på ett tag. Ingen kan påstå att man på riktigt vill ha smutsigt vatten och skitig luft men vi är ändå beredda att acceptera detta för att kunna leva som vi gör. Dels för att vi avsäger oss vårt personliga ansvar i linje med "Mina insatser gör ingen skillnad så varför ska bara jag offra mig?". Men också då vi gömmer vårt eget ansvar i kollektivet, precis som i experiementet ovan, ungefär som att säga: "Jag tycker fan inte om det och jag har inte valt att leva just här, just nu men om detta är vad som krävs av mig så får jag väl haka på. Men jag gillar det inte..."

Som sagt, tanken slog mig och huruvida detta kan stämma på något eller annat sätt krävs nog ett antal längre diskussioner med insatta vänner med ett par kalla till hjälp. Får lov att återkomma när tanken har slagit rot ordenligt. Fram tills dess ser jag fram emot ifall DU har någon åsikt i detta - gömmer du dig från ditt personliga ansvar, eller var aldrig ansvaret ditt från början??!

Hälsningar,
Henke

Vad driver ett hållbarhetsarbete?

2010-12-03T11:08:00.003+01:00

Det går utför för den gamla jorden. Trots gigantiska, global möten av fina och duktiga herrar och damer som påpekar för oss vad som är fel tycks inte planetens olika stater att inse detta. Som tur är finns det privatpersoner, organisationer och företag som har förstått och gör något åt det hela. Detta inlägg riktar sig till företag och försöker sätta fingret på vad syftet är med ett gediget arbete för en hållbar utveckling och vad som finns att tjäna på det.

En traditionell syn är att hållbarhet handlar om riskhantering. Ett företag vill inte synas med handen i en kakburk fylld av barnarbete, omänsklig arbetsvilkor, förknippas med förstörande av naturmiljöer m.m. Med andra ord, riskhantering (utinfrån etiska riktlinjer) i leverantörs- pch produktionskedjan.

Denna bild är inte fel, men ack så begränsad. Vad hållbarhet framförallt handlar om är förändring och innovation. Förändring är världens konstanta tillstånd och att därmed ha ett arbets- och förhållningssätt som premierar en möjlighet att förändras och ur detta kunna driva innovationer är ett företag som är långsiktigt hålbart.

HUR detta ska ske ska givetvis baseras på tanken om hållbarhet - en hållbar ekonomi (som handlar om hushållning med begränsade resurser), en hållbar miljö (som tillgodoser våra behov idag utan att förminska framtida generationers möjligheter att tillgodose sina) och ett hållbart samhälle (en social utveckling som tillgodoser individens och kollektivets behov).

Riskhantering är därmed en tradtionell (ej felaktig) men mycket begränsad syn av ett hållbarhetsarbete. Man pratar lagar, etik och moral - i sig fullkomligt självklara saker som vi helt enkelt glömt bort på vägen.

Vad som är långt mer viktigare är att se till sina kunder och intressenter - vilka krav och önskemål har de på företaget och hur ska man arbeta för att möta dessa? Det handlar lika mycket om dagens som framtida krav och önskemål (förändring).

Man ska heller inte underskatta den interna delen av ett effektivt arbetssätt. Tydliga riktlinjer och rubusta system för uppföljning leder inte bara till en högre effektivitet utan driver även kostnadsbesparingar och skapar en enhetlig profil. Denna del är även helt avhängig för nästa del:

Marknadsföring och kommunikation, då all typ av effektiv kommunikation börjar och slutar i en effektiv internkommunikation. Det är först när alla är med på tåget som du kan börja att prata utanför företaget om vad som är viktigt och hur man arbetar.

Kort summering

Ett företags hållbarhetsarbete handlar om:

- Riskminimering (anseende och fortlevnadsmässigt)

- Att möta marknadens / kundens / intressentens krav och önskemål (befintliga som framtida)

- Innovation (skapa nyutveckling, konkurrensfördelar, öka vinst och minska kostnader)

- Interna processer och optimering (kostnadsbesparingar, rutiner och riktlinjer och enhetlig profil)

- Kommunikation och marknadsföring (god PR, synergieffekter och möjligheter att påverka i egen riktning)

För grundsyftet för ett effektivt hållbarhetsarbete är enkelt - Hur kan vi optimera vinsten för företaget utan att för den skull bidra med mer negativ påverkan? Målet för alla verksamheter bör i slutändan vara att gå ifrån ett "minimerings-tänkande" till att tänka optimering och "att göra rätt". Med andra ord, gå ifrån att tänka "hur minskar vi våra utsläpp av X" (och därmed är lite mindre dåliga) till "hur kan vi bidra till att motverka problemet" (och alltså vara bra)?

Lycka till i ditt arbete!

//Henke

Utmaningarna hopar sig

2010-11-22T21:11:00.002+01:00

Föreställ dig att du sitter i en båt, som inte kan kan komma i land. För dramatikens skull kan vi ta en gammal klassisk Ostindienfarare. Båten glider fram på en solig sjö med en stadig bris, inget land i sikte varken förr eller senare. I båten finns en besättning (både män och kvinnor) som, sedan ni gav er ifrån land för en herrans massa år sedan, stadigt har vuxit till sig. Det har gått fint då fisket har varit bra och regnet försett båten med färskvatten. Vad gör båtens besättning den dagen då fisken och vattnet börjar att ta slut? När besättningen är för stor, tillgångarna på resurser för små och ytan för liten för att kunna upprätthålla livet så som man vant sig vid?

Var det bara jag som såg klassikern "Myteriet på Bounty" i helgen? Bra film, en riktig klassiker. Nu kanske det inte finns solklara paralleller som kan dras mellan denna film och detta blogginlägg, men kanske en och annan poäng kan göras.

Ju mer jag arbetar med hållbarhetsfrågor, desto mer till insikt kommer jag att saker och ting idag rör sig i ett tempo som är helt ofattbart. När mina mor- och farföräldrar föddes (1917, alla fyra) fanns det ca: 2 miljarder människor på jorden. När mina föräldrar föddes (1948) var summan ca: 4,5 miljarder. När jag föddes (1983) var jag en av ca: 6 miljarder och idag, 2010 (nästan 2011) är vi ca: 7 miljarder.

Detta är vad som kallas exponentiell tillväxt och detta, har jag kommit att inse, är grunden till varför jag, och många med mig, upplever att utvecklingen går i en sådan rasande fart. det är också till stor del anledningen till följande faktum:

Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Ta en cancer till exempel. Det börjar med en eller ett par enstaka celler som p.g.a. skadat genom börjar att växa okontrollerat. Immunförsvaret gör sitt bästa för att ta död på dessa celler men ibland misslyckas de. Då börjar cancern att växa, och växa och växa. I slutändan dödar den sin värd, sin planet, sitt universum och cancern dör därmed med kroppen som den bebodde.

Med andra ord: Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Vi kan göra samma tankeexperiment men istället välja något mindre dramatiskt, som en bakterie. Vi kallar vår bakterie Sven. Sven är en glad bakterie som bor i en flaska och det bästa han vet är att göra kopior av sig själv. Han är så bra på detta att han producerar en kopia av sig själv varje minut. Sven är ihärdig och hans kopior likaså, som också producerar en kopia varje minut. Det vill säga 1 Sven blir 2 Sven blir 4 Sven blir 8 Sven, och så vidare... Vi placerar Sven i sin flaska kl 11:00 en solig söndag och låter Sven göra det Sven gör bäst, d.v.s. kopiera sig självt.

Hur lång tid tar det för Sven att fylla flaskan av sig själv?

Svaret: 1 timme, eller 60 minuter eller 3600 sekunder.

Hur många Sven har vi i flaskan kl. 11:59?

Svaret är att flaskan då endast är halvfull. "Inte mer?" tänker du. Och där har vi knäckfrågan vad gäller exponentiell tillväxt. Om någon av alla Svennarna i flaskan kl. 11:59 hade uttryckt sig i stil med "Öh, hallå. Jag har funderat lite på detta och kommit fram till att vi kommer att ha nått vårt tillväxt-tak om 1 minut..." Hade någon trott denne Sven eller skulle man istället gått till Sven på hörnan, köpt en ny Volvo V70 och sedan åkt hem för att kolla på Idol och kopiera sig själv (kl. 11:59)?

En gång till: Tillväxt är inte ett tillstånd som, om byggt på ändliga resurser, kan fortgå för alltid

Vad vi står inför, som mänsklighet, är inte en, eller två utan flera utmaningar av globala och helt sinnessjukt stora proportioner. Vi ser:

1. It's getting crowded in here! - En befolkningstillväxt som innebär att vi inom 30-40 år kommer att vara 9 miljarder människor.

2. Peak-oil: Inträffade enligt vissa beräkningar 2004 och innebär att fr.o.m. då kommer vi finna mindre olja och den kommer bara bli dyrare att utvinna och därmed också att använda.

3. Peak-"this, that and everything". Resurserna tar slut. Om ni hör någon säga något i stil med "det finns kolresurser för 250 år till", ja då menar man utifrån dagens och förväntade fyndigheters totala mängd - utifrån dagens användning!! Och detta är viktigt att poängtera, för inte fasen har mänskligheten börja att producera och konsumera mindre grejer med åren eller minskat vår levnadsstandard. Resurserna krymper och redan idag lever 1,2 miljarder utan säker tillgång till rent vatten och så ska vi bli 2 miljarder till (d.v.s. Europa + Nordamerika + Sydamerika).

4. Born poisoned - I min kropp idag kan man finna mellan 200 - 400 olika typer av kemikalier. Min spermiekvalitet är mellan hälften till en tredjedel så bra som min pappas. Han innehåller i.o.f.s. DDT som förbjöds på 70-talet. Jag innehåller istället stora mängder PFOS och olika typer av flamskyddsmedel. Vi introducerar fler och fler kemikalier i samhället som i grund och botten nu hotar vår blotta existens. Jag fick i förra veckan svaret av Stefan Jarl, skaparen av dokumentären Underkastelsen, på frågan om han var i mina skor om han skulle valt att skaffa barn, nu när han vet det han gör. "Det vet i fan..." var hans korta och brutalt ärliga svar.

Nu kanske jag inte kommer att ta Stefan på orden men om jag väljer att inte göra det, ska jag då skaffa mer än ett barn? Och ska detta barn ha nya grejer av allt? Ska jag vara föräldern som inte köper det nya spelet, cykeln, kläderna, filmen till sitt barn och låter det utstå de sociala konsekvenserna av detta? Eller är detta något som kommer att ordna sig självt tro?

Jag väljer att se framtiden som ljus och ofantligt spännande! Vad som helst kan hända. Just nu är vi på "Highway to hell" (som legenderna sjunger) men det i sig tycker jag känns befriande. Det värsta som kan hända är att det blir precis så som så många förutspår och går det då riktigt illa, ja behöver de flesta av oss inte oroa oss längre.

Men tänk om vi, kollektivt och unisont, lyckas att ändra inriktning? Att vi lyckas leva med planetens bärande förmåga och vara glada och lyckliga utan en ny Ipod?

Utmaningarna hopar sig och jag väljer att sätta mig längst fram på tåget för att göra mitt bidrag till att lösa dem, en efter en efter en efter en. För dig som vill lära dig mer om exponentiell tillväxt och de utmaningar detta medför, kan jag VARMT(!) rekommendera följande länkar:

Chris Martenson's "Crash course" (del 1 av 19 nedan):

Och dennes hemsida: http://www.chrismartenson.com/

//Henke

Hur öppen får man vara?

2010-10-06T16:11:00.003+02:00

Tiden är knapp och att hinna med både det ena och andra kan ibland visa sig vara en utmaning som ställer ävend en bäste på prov. Hur som helst så kände jag mig tvungen att skriva ett par rader om en artikel på CSRiPraktiken.se om transparens, öppenhet, i ett företags kommunikation. Hur öppet kan ett företag vara? Kan man prata öppet om vad som helst? och, Är vissa branscher mer gynnade av en öppen kommunikation än andra?

Artikeln på CSRiPraktiken.se kan ni hitta till fullo här och jag råder dig verkligen att läsa den och titta på det 4 minuter vidoeklipp som man behandlar i artikeln. Summan av det hela är följande: VD:n på Seventh Generation bestämde sig för att vara radikalt transparent och därmed beskriva, på deras egen hemsida, om vilka nackdelar alla produkter hade, från förpackningar till innehåll. Försäljningschefen blev mindre nöjd och menade på att detta går inte för då kommer alla konkurrenter att skriva ut dessa listor, ge dem till kunderna och när sedan han kommer till kunden vet de allt som är fel med dem.

Men, det föll sig så att man genomförde detta ändå och mycket riktigt gjorde konkurrenterna precis som man förutspått. Vad man dock inte hade förutspått var att kunderna, i alla fall utom ett, bad de konkurrenter som så välvilligt lämnat över informationen att lämna över samma typ av information om sina egna produkter. Givetvis kunde inte konkurrenterna nå upp till samma grad av transparens som Seventh Generation.

Hej och hå! Jag blir alltid lika road av den här typen av "uppenbarelser" inom företagsvärlden. Självklart är jag imponerad av Seventh Generation och deras mod att våga göra detta med inställningen att kunden inte är korkad. Vad jag dock känner är att de flesta företag som motsätter sig denna typen av transparens istället är rätt korkade, av följande anledningar:

1. Att inte delge din kund all info kan ibland vara "boarder-line" bedrägligt och inte ett långsiktigt sätt att bedriva affärer.

2. Att nedvärdera din kund så mycket att säga att "om vi berättar detta kommer kunden inte handla från oss" är samma sak som att säga "vi vet att det vi producerar/tillhandahåller är skit, men så länge bara vi vet det och ingen annan så tänker vi fortsätta att luras och tjäna pengar".

För låt ta en minuts eftertanke. Även om en person som arbetar på ett företag inte kan arbeta efter sina egna värderingar (till fullo) så är det ändå så att vi alla, innerst inne, är privatpersoner. Så att nedvärdera andra företag och organisationer över hur en kommunikation kommer att mottas är detsamma som att nedvärdera sig själv.

Men visst är det så att det finns viss typ av information som ett företag inte kan ge ut p.g.a. risk för att kopieras eller liknande. Men att vara så öppen och ärlig som möjligt kring vad man gör kan aldrig vara fel, som fallet med Seventh Generation så tydligt visar.

Ett av de bästa exemplen på hur transparens verkligen funkar var när SvD rapporterade om att ett företag hade problem i 15% av sin leverantörskedja gällande brott mot ILO-konventionen. Kommentaren som företaget gav var: "Ja, vi vet. Den infon kommer ifrån vår hållbarhetsredovisning och är en av våra prioriterade frågor som vi arbetar med".

Nyhetsanka?

Att inte våga vara öppen är i min värld samma sak som att säga att man har något att dölja.

//Henke

Per Gahrton sätter pricken över i:et

2010-09-21T09:09:00.003+02:00

Valet är över och frågorna kring Sveriges fortsatta politiska styre är nu många. Att SD gick och blev vågmästare var ett resultat som många förutsett. Frågan är om de ens behöver vara det? Som debatten går nu är det upp till Miljöpartiet.

Per Gahrton skriver idag på DN Debatt:
"Om stödet för en grön reform kommer från höger eller vänster kan inte spela någon roll för ett parti som ideologiskt varken tillhör den traditionella vänstern eller den traditionella högern utan står för en ny grön dimension.
Därför måste det vara MP:s huvuduppgift framöver att driva radikal grön politik för att ännu fler väljare skall komma till insikt om den gröna dimensionens nödvändighet. Men den gröna radikaloppositionen skall vara konstruktiv, öppen för samarbete med alla demokratiska partier i enskilda sakfrågor i en riksdag som utan hämmande blockpolitik kan bli mer av det verkliga maktcentrum som grundlagen har avsett."

Eller...? Inledningen av stycket ovan är jag helt med på - MP ska inte ha en orientering till vänster eller höger, miljöfrågorna övergår detta. Vad jag däremot ställer mig frågande till (och som det förra inlägget här i bloggen behandlade) är huruvida just en "radikal" miljöpolitik är det absolut bästa vägvalet.

Låt oss titta på alternativen:

1. MP håller sig till det rödgröna blocket - Bida sin tid
Detta ger en situation där fler väljare riskerar lämna S p.g.a. att de inte håller med MP. Dock kan MP åtnjuta ministerpositioner och en representation i en regering den dagen rödgrönt kommer till makten.

2. MP byter block - Politisk opportunism
Om MP väljer att stödja alliansen och arbeta med dem kan många väljare komma att lämnda MP (då de är vänsterorienterade) men samtidigt, beroende på vilken politik som förs, vinna många nya väljare som sätter miljö framför ideologi.

3. MP ställer sig utanför blocken - Politisk vilde
Likt SD kan MP stå utanför blocken och välja att stödja de förslag som de anser bäst och försöka påverka i den grad de kan. Genom detta kan säkert flera vinster uppnås men samtidigt måste mycket tid och pengar läggas på att tdyligt förmedla MP:s budskap, som riskerar att helt gå förlorat i en hög moraliserande miljöretorik.

I vilket fall som helst så anser jag att MP behöver ta sig själva en rejäl tankeställare innan man går vidare och fråga sig själva;
-Vad vill vi?
- Hur vill vi detta?
- Vad får det kosta?

Som jag nämnde sist - det går utför inom många miljöfrågor och tiden är i vissa fall desperat kort. Har MP, som Sveriges representant för en kraftfull miljöpolitik, råd att inte samarbeta med vem som helst, var som helst, när som helst?

//Henke

I dessa valtider - Mp borde tänka om

2010-09-15T19:03:00.002+02:00

Vem kan undgå att märka av att det är val på söndag? Om man gjort det är det i sig lite skrämmande... I våras var jag personligen helt inställd på att lägga min röst på Miljöpartiet då jag inte känner att Alliansen gjort riktigt så bra ifrån sig som de kunde ha gjort. Samtidigt, är en röst på Miljöpartiet en röst för en bättre miljö?

Ibland tycker jag man stöter på lite väl udda grejer som säljs in med någon typ av miljöfokus. Allt ifrån "organiskt odlade sexleksaker" till en kommunal miljöfika med temat "Har klimatet ett kön?". Det enda man kan konstatera är att "miljön" är allt. Det är vår luft, vårt vatten, jorden, djuren, växterna, de kemiska processerna, vinden, regnet, temperaturen m.m. Att därmed ge t.ex. klimatfrågan ett könsepitet är inte bara lite udda, det är rakt av fel.

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig frågande till Miljöpartiet. Är det verkligen rätt av ett politiskt parti, som jag för övrigt tror har långt mer väljarstöd än vad valet kommer att visa, att så hårt knyta sig till ett block? Såklart att det inte är det, men det har givetvis sina förklaringar.

Förklaringen är ganska enkel. Engagerade i Miljöpartiet, precis som i de flesta miljöorganisationer, finner vi mycket pålästa och duktiga människor som är drivna av en idealism. Dessvärre är detta en idealism som inte låter sig bevekas. Vi ser det i uttryck som inbrott på Forsmark, "frigivning" av minkar och attacker med färg på personer som de anser förtjänar det.

För inte så länge sedan hörde jag under ett seminarie ordföranden för en stor miljöorganisation säga: "Jag vet inte hur företagen tänker i fall av denna typ, speciellt som jag aldrig jobbat på ett företag själv, men jag tror ändå jag har rätt när jag säger [...]" Och där har vi lite knäckpunkten. Man kräver av andra att bli "bättre" på det de gör utan att ens veta på vilka grundvalar besuten fattar sig.

På samma sätt fungerar Miljöpartiet lite. De utgörs till en stor del av idealister och "miljöfundamentalister" som, om man ska vara lite elak, är mindre intresserade av att kunna nå pragmatiska och långsiktiga förbättringar än vad de är att hålla kvar vid sina ideal och inte nöja sig förrän deras linje följs till 100%.

I ljuset av detta är det både förståeligt och konstigt att Mp väljer block som att de inte gör det. Personligen hade jag gärna sett ett sakparti som stod för att nå förbättringar för en hållbar utveckling. Sedan är det skit samma vilken "färg" det är som lägger fram förslaget, så länge det leder till en förbättring.

Ofta får man höra att "vi har inte tid att strunta i klimatet" eller andra typer av åtgärder. Och det finns goda belägg för dessa påståenden. Men varför, varför, ska man då låsa sig vid en inriktning och se världen svart och vit? Om det är precis så bråttom som man förespråkar, borde det då inte vara ett incitament att samarbeta med vem som helst, var som helst, när som helst - bara detta samarbete leder oss framåt?

Se nu till att gå och rösta på söndag. Skit samma vad du röstar på, bara du röstar och inte lägger din röst på SD (för jösses, där snackar vi desillusionerade stackare...)

//Henke

Tänkvärt om sannolikhet

2010-08-24T15:41:00.003+02:00

Visst kan det vara lätt att glömma bort sin skeptiska ådra och falla in i bekvämligheten att ta saker och ting för sanning. Ta en stund och läs Tage Danielssons fantastiska tal om sannolikhet, mycket tänkvärt och framförallt riktigt roligt.

Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Vad är sannolikheten för att någon kommer att skriva något som sannolikt är en bättre monolog om sannolikhet än denna?

//Henke

Hämtat från: http://www.talarforum.se/beromda_tal/tage_danielsson_sannolikhet/43/45/ 2010-08-24, 15:45

Hjältar i debatten

2010-08-19T16:24:00.003+02:00

Det är inte alltid, men det händer mer frekvent som en riktig expert uttalar sig och träffar precis rätt. Rakt på kärnfrågan och vad som är viktigt. Per Ribbing är en av dem.

I ett debattinlägg på Miljöaktuellt.se ger han svar på tal till Kågesons kritik mot elbilar och han gör en faktiskt lite fyndig parallell till Don Quijote.

För att läsa artikeln, vilket starkt rekommenderas, klickas HÄR

Summa summarum, Ribbing är inne på samma spår som jag var inne på i föregående inlägg. Nämligen det att vi måste sträva framåt och sluta moralbelägga miljöfrågan. Vad Ribbing så effektivt också sätter fingret på är att vi inte kan förkasta idéer idag som inte passar in i det befintliga samhällssystemet och inbilla oss att detta kommer att vara fortsättningsvis statiskt.

För det har ju samhället varit ända sedan 1900-talets början. Eller...?

//Henke

Miljö och moral

2010-08-19T11:04:00.001+02:00

I en post-finansiell kris börjar korten allt mer läggas på bordet och röster höjs för att motverka att en kris liknande den vi upplevt ska kunna hända igen. Regleringar och lagar för banker och institutioner ligger på ritbordet och t.o.m. länder är nu under luppen för granskning. Frågan många ställer sig är vem som ska betala för det, i många fall, rena dårskapet som ledde fram till krisen.

På samma sätt kan vi faktiskt betrakta miljöfrågan. Vem ska betala för andras dårskap? Vi översköljs dagligdags med larmrapporter som varnar för det ena med det tredje. Larmrapporter som i bästa fall ger oss så dåligt samvete att vi skänker pengar till något välgörande ändamål. I värsta fall lämnar de oss endast med en känsla av vanmakt, att detta inte är något som jag kan påverka. Inte helt olikt hur finanskrisen slog ut arbetstillfällen och i vissa fall lämnade hela familjer på ruinens brant.

För vad handlar miljöfrågorna om egentligen? Ser vi historiskt på frågan började det med de stora punktutsläppen, alltså stor nedsmutsande industrier skulle kontrolleras, rening på skorstenar, bättre luft- och vattenkvalitet och säkrare arbeten. Idag är miljöfrågan långt mer komplex och diffus. Genom globaliseringen och varors fria rörelse kan vi idag bidra till att göra världen lite sämre bara genom att leva ett ”normalt liv”. Vårt kaffe och bananer bidrar till sjukdomar hos plantagearbetarna och nedhuggen regnskog, våra datorer och mobiltelefoner innehåller metaller som tas från bergsgorillornas områden i Afrika och därmed bidrar vi indirekt till deras utrotning. Fisken fiskas urskillningslöst där endast en bråkdel av all fisk som fångas tas om hand om, resten kastas död tillbaka i havet.

Med andra ord, den typen av moralbelag miljöfråga som retoriken i debatten tidigare använt sig av (och som fortfarande används av t.ex. Al Gore) har därmed spelat ut sin roll. Det går inte att föra en effektiv debatt eller politik kring en fråga som är mättad av moral. Moralen är individuell, personberoende och kontextuell. Vi i Sverige har inte samma moraluppfattning kring samma frågor, vi européer har det ännu mindre och som världsmedborgare är det ännu färre frågor som vi kan enas kring och kalla universella.

Men det finns undantag. Till exempel frågan om vem som betalar för någon annans dårskap. Det är få, om någon, som anser det rätt och riktigt att flera ska behöva betala konsekvenserna för att ett fåtal gör vinster och rikedomar. Även forskningen börjar nu kunna visa hur den ekonomi som bedrivits de senaste hundra åren faktiskt inte levt upp till namnet ekonomi, som betyder hushållning med begränsade resurser. Är det då fel att någon kan göra sig en förmögenhet i en ekonomi och en annan inte – självklart inte! Men det är fel om denna monetära rikedom skapas på andras bekostnad, samhället som helhet eller individer.

För vad händer när vi, inte brukar utan missbrukar naturens resurser bortom deras bärande kapacitet? Fråga en småskalig bonde i Sverige för mindre en hundra år sedan så får du svaret. Detta är praktiskt sätt väldigt svårt, ja rakt av omöjligt, så enklare vore att fråga bönder i vad som i folkmun kallas ”tredje världen”. Där lever man med sin mark och är fullkomligt beroende av avkastningen marken ger varje år. Missbrukas jordarna drabbas man av konsekvenserna, som i värsta fall är fatala.

Tyvärr är denna typ av försörjning inget som merparten av oss västerlänningar kan känna igen sig i. Det är just därför ett moralbeläggande av miljöfrågan är helt kontraproduktiv för att nå resultat. Jag vill istället slå ett slag för ordet ekonomi och återta begreppet från dem som använder det felaktigt. Ekonomi handlar om hushållningen med begränsade resurser och vad är inte Jorden om en begränsad resurs? Det enda vi kan säga ha i överflöd är energi från solen och oss människor och det arbete vi kan utföra. Bara här ser vi en paradox i vår ekonomi: Material (som är begränsade till mängd) är relativt billiga medan arbetskraft (som finns i överflöd) är dyr.

Ett bra exempel på hur vi måste omvärdera hur vi värderar de tjänster som naturen utför åt oss gratis är fiske på västkusten. I Kategatt har man länge använt sig av s.k. bottentrålning för att fiska. Ett stort nät släpas med hjälp av tyngder utmed bottnen och i princip dammsuger havet på fisk. En del av fisken tas om hand, resten slängs död tillbaka i havet där botten nu ser ut som en krattad grusgång. I Öresund har trålningsfiske varit förbjudet sedan sjuttiotalet p.g.a. den stora färjetrafiken. Där fiskas endast med vanliga nät och annan typ av fiskeredskap.

Konsekvensen av detta är slående. Under en timmes fiske i Öresund kan en fiskare få upp samma mängd fisk som det tar en fiskare 100 timmar i Kategatt. Så varför tillåter vi denna typ av fiske alls? Det är en bra fråga.

Jag är övertygad om att vi måste börja se på naturen som den resurs och den grundvalen på vilket hela vårt samhälle är uppbyggt för att kunna komma tillrätta med de problemen som vi står inför och redan har börjat se konsekvenserna av. Genom en säker och god värdering av naturresurserna kan vi fatta rätt beslut baserat på vad som är bäst för samhället på lång sikt.

Självklart innebär inte detta att vi endast ska reducera djur och natur till ettor och nollor i ett diagram och göra dem obetydliga utan ett ekonomiskt värde. Men att just kunna neka förespråkare av destruktiva tillverknings- och brukarmetoder utifrån ett ekonomiskt perspektiv lär göra arbetet långt mer effektivt än att hävda att hundratals arbeten i t.ex. skogen skall gå om intet för att skogen är ”fin” eller viktig för någon typ av djurart.

Vem som skall bli förespråkare för denna nya typ av syn på miljöfrågorna inom politiken är en fråga som jag ställt mig länge. Först för några veckor sedan fick jag ett svar. I Botkyrka kommun har Miljöpartiet valt att samarbeta med Alliansen under namnet Gröna för Alliansen. Det här tror jag är ett framgångsrecept då vi behöver naturvetare och ekonomer som pratar med varandra, på samma språk och förstår varandras inställning.

För vi kan inte fortsätta att låtsas om som om naturen är en separat företeelse helt skiljd från oss människor. Vi måste börja adressera frågorna på samma sätt som vi adresserar andra frågor i samhället, på vetenskaplig fakta och långsiktiga prognoser. Det går heller inte skuldbelägga en person för att denne inte sätter sig in i exakt vad en tvättmaskin eller ens nya tv innehåller, vem som producerat den, under vilka förhållanden, till vilka skador på naturen, vilken påverkan den har under tiden den används, hur den ska återvinnas och så vidare. Det är sådana typer av regleringar som en stat är till för att skapa. Dessvärre börjar det bli ganska bråttom men vi ser inför det här valet en ljusning på horisonten, om än endast för tillfället i Botkyrka.

//Henke

Hållbart ledarskap

2010-07-06T10:23:00.004+02:00

Alla vill vara bra. Alla vill vara duktiga, vara den som får uppmärksamhet, priser och prestige - privatpersoner som politiker som företagare. Men vem gör något? Den frågan är det inte bara jag som ställer mig utan nu även stora aktörer på marknaden.

Så sent som i morse hörde jag på nyheterna att den brittiska regeringen har börjat att skissera på planer för hur man ska kunna tackla att BP går omkull p.g.a. oljeläckaget i den mexikanska golfen. I mina ögon börjar BP allt mer att utkristallisera sig som ur-defintionen av ett ohållbart företag, oavsett om de bytt namn från "British Petroleum" till det nuvarande "Beyond Petroleum"...

Pär Larshans, CSR-chef på MAX-hamburgare, har skrivit ett mycket bra debattinlägg på Miljöaktuellt.se som jag rekommenderar att du ägnar 5 minuters läsning åt. Frågan han ställer sig är just: "Vem går först?" och var ledarskapet finns?

Företagare och politiker kämpar allt mer frenetiskt med att hålla sina ögon och öron stängda för det uppenbara. Allt mer tid läggs på att se svårigheter och problem istället för möjligheter.

Hela mänskligheten, och framförallt vi försoffade, lata, bortskämda och fantastiskt priviligerade västerlänningar, skulle behöva en kollektiv lavett som slår in lite nytt förstånd i skallen på oss. Vi måste lära oss att tänka långsiktigt, vi behöver och bör kräva ett starkt och gediget ledarskap och vi behöver känna framtidstro.

För hur i hela fridens namn kan vi tro, som privatpersoner, att någonting bra kommer att hända i det stora hela om vi inte ens orkar med att själva panta burkar som vi får pengar för, slänga matavfall i bruna påsar vi fått gratis av kommunen, åka kollektivt, bil-poola eller använda mer energieffektiva produkter vilket sparar oss pengar?

Alla lösningarna finns rakt framför näsan på oss, men vi gids inte ens göra rätt val.

Jag vet i alla fall var min nästa hamburgare kommer att komma ifrån!

//Henke

Business and biodiversity

2010-06-22T08:49:00.004+02:00

I slutet av maj hade jag, som representant för Kinnarps, möjligheten att få delta på en stor konferens i Estland för att fira landets hundraåriga arbete med naturvård och biodiversitet - ett imponerande arbete som startade med Sveriges intåg på trettonhundratalet och sedan bl.a. överlevt den ryska kommunismen. Nu finns föreläsningarna från denna konferens utlagda på nätet.

Konferensen annordnades av The Estonian University of Life Science tillsammans med Estlands miljödepartement och jag var mycket imponerad av de talare som var där. När jag innan såg talarlistan uppmärksammade jag bl.a. Richard P. Reading från Denver Zoo och tänkte då i mitt stilla sinne "vad har ett zoo med att bevara djur, de vill väl bara låsa in dem?". Hur fel hade inte jag och Richards föreläsning var verkligen en av höjdpunkterna under invigningsdagen.

För att se alla föreläsningarna följer du enkelt länken här. För att se mitt bidrag under konferensen följer du denna länk.

//Henke

Tiden är knapp - hoppa ned från din höga häst!

2010-06-09T16:10:00.004+02:00

Jag har tagit upp ämnet förrut och nu är det dags igen - förkämpar för miljöns bästa spenderar mer tid och energi med att peka finger åt de som är duktiga men som inte gör allt bäst och att strida internt. Det finns alldeles för lite tid för att kunna nå förändringar för att det här beteendet ska kunna fortsätta!

Det senaste exemplet i raden av strider är den som skett inom Naturskyddsföreningen där en lokalordförande i norr riktar skarp kritik mot centrala SNF och Mikael Karlsson för deras hantering av IKEA:s bolag Swedwood som blivit ertappade med att hugga urskog i Ryssland. En artikel i MiljöAktuellt går att läsa här.

Vad man från kritikernas sida menar är problemet är att oavsett hur bra Swedwood i övrigt sköter sina affärer så är denna avverkning oacceptabel. Från centralt håll menar man att man försökt arbeta med Swedwood istället för att hänga ut dem då de är erkänt det bästa företaget i Rysslands skogsnäring. När det sedan inte gick, då gick man ut till allmänheten. Kritiken, med andra ord, ligger i att man inte gick ut fort nog (förrutom att SNF tagit emot konsultarvoden från Swedwood).

Det går alltså att sitta kvar på sin höga häst och hävda moraliska ståndpunkter som "öppenhet", "opartiskhet" med mera och därmed berättiga ett beteende som för mig är fullkomligt kontraproduktivt om ens mål är att uppnå reell och varaktig förändring.

Ta ett enkelt exempel: En lillasyster slår sin storasyster och syrran springer på direkten till mamma och gråter. Lillasystern får sig en utskällning för sitt dumma beteende. Frågan är dock om hon är mindre benägen att slå nästa gång eller om det straff som hon drabbades av istället kan få henne mer motiverad att slå igen, speciellt om inte mamma är i närheten...?

Med detta menar jag givetvis inte att Swedwood kommer att ta första bästa tillfälle att hugga ned urskog igen. Vad jag däremot tror är att man istället för att arbeta med långsiktiga beteendeförändringar skapar en irritation och fördärvar ett större arbete som kunde ha lett till mycket gott.

Alla miljöorganisationer har ett stort ansvar - de sitter på en uppsjö av kunskap och insikter om vad vår planet mår bäst av. Dela med er av denna på ett förståeligt, bra och konstruktivt sätt. Inte genom att sitta på en hög häst och peka finger på dem som inte har någon. Det är det bästa sättet på vilket man skapar en kunskapselit och därmed något som är så avfjärmat från den stora massan att när väl det rätta budskapet kommer så är det ingen som lyssnar.

Vi kommer forsättningsvis att behöva höra larmrapporter om de företag och organisationer som varken bryr sig eller gör något vettigt - skit ska skit ha! Men om vi samtidigt är så otåliga att vi kastar skit på allt som rör sig, inklusive de som lägger ut stora summor pengar, tid och energi på att bli lite bättre. Ja, då kommer snart ingen orka längre.

Och i fallet med den ryska urskogen: De som belackarna inom SNF först och främst ska gå på är den ryska staten då den typ av avverkning som Swedwood bedrev faktiskt inte bryter mot rysk skogsvårdslagstiftning. Så hur är det då med alla andra tusentals företag i Ryssland som bedriver skogsbruk, ska de gå ostraffade för att de inte ens försöker att göra rätt?

//Henke

Var med och gör skillnad

2010-06-02T08:20:00.005+02:00

Ibland är det svårt att hålla sig så aktiv med bloggandet som jag skulle vilja. Men jag har stött på ett projekt som drivs av pub-kedjan Harrys som jag tycker är värt att uppmärksamma.

Kunskapen kring vad som är fel i vår värld blir allt mer utbredd och diversifierad och är inte längre förbehållen en liten grupp experter och forskare. Idag pratar gemene man och kvinna om problemen på fikaraster, fester och i möten.

Fortfarande finns dock en känsla av "men hur ska jag göra för att göra rätt?" Ett bidrag till att göra världen till ett lite bättre ställe är att sponsra Harrys projekt "Running for Khayelitsha" - ett projekt som syftar till att bygga ett dagis i Sydafrika. Projektet kan beskrivas som följande:

Harrys, har ett socialt projekt i Sydafrika, ett land i ropet just nu för oss alla som gillar fotboll.

En av deras anställda har tagit initiativet, efter ett besök i Kapstaden, till en delprojekt som heter Running for Khayelitsha. Khayelitsha är en kåkstad strax utanför Kapstaden där 1,2 miljoner människor bor. Många av dem är drabbade av HIV, inte minst barnen.

Nu ska han och två killar till som har anknytning till Harryskedjan "springa ihop" ett dagis i Khayelitsha - de ska samla in medel för att byta ett fallfärdig plåtskjul mot en riktig byggnad för barn mellan 1 och 5 år. Sättet att vara med är enkel: man köper en sträcka av loppet, 100 meter kostar 50 kronor och hela femtilappen går till dagisbygget via en stiftelse, Harrys Foundation.

Ni hittar all information om projektet antingen via deras blogg eller på Harrys hemsida

Såhär enkelt kan du vara med och bidra:

Sätt in ditt bidrag på Bankgiro 485-2299, märk bidraget "dagis". Ditt bidrag går oavkortat till dagisbygget. Skicka också ett mail till harrysrunning@hotmail.se med din adress och belopp så ser vi till att du får dina biljetter.

Sveriges näst grönaste blogg

2010-03-24T16:15:00.004+01:00

Att utsee Sveriges grönaste bloggare är ingen lätt match. Efter en omröstning som spöar schlagerröstningsomgångarna tusenfallt stod det så i söndags klart att denna blogg kvalar in på en hedersvärd andra plats.

Jag vill passa på att rikta ett jättestort TACK!!! till samtliga som varit inne på En lagom dos grönt.se och röstat. Och röstat, och röstat, och röstat, och röstat i nästan en hel månad.

Förhoppningvis ska jag kunna fortsätta att leverera tankar, åsikter, synpunkter och idéer om hållbar utveckling och företagande med jämn intervall även i framtiden så håll utkik.

Må väl allesammans!!

//Henke

När cynismen sätter in

2010-03-13T11:06:00.002+01:00

Att många privatpersoner är mycket engagerade i miljöfrågan är inget nytt. Att företag är det är lite mer ovanligt men i dagens samhälle krävs det allt oftare av dig som företag att visa hur man tar sitt ansvar. Men hur många företag arbetar egentligen med hållbarhetsfrågor för att de vill det och ser en sann affärsnytta, på alla sätt, och hur många gör det för att ”ha ryggen fri”.

När jag har varit runt och föreläst om miljö och hållbar utveckling så brukar jag fråga de som lyssnar ”hur många här inne anser att den lågkonjunktur vi nu upplever är ett resultat av bankernas girighet?”. De flesta, säg 80%, brukar räcka upp handen och hålla med. Följdfrågan från min sida då blir ”hur många här inne har bytt bank det senaste året?”. Resultatet då är ganska nedslående, ungefär 2-5 av hundra (d.v.s. 2-5%) räcker då upp handen.

Denna fråga kommer ifrån eminente fondförvaltaren Sasja Beslik och ställer frågan på en relevant spets. Om vi engagerade privatpersoner, som många företag är absolut beroende av, inte visar vårt ”missnöje” med ett företag genom att inte längre betala dem för deras tjänster – hur tror vi då att företaget ska ”höra att de gör fel”?

Och här kommer vi in på knäckfrågan – hur kan vi upptäcka när ett företag kommunicerar miljö för att ha ”ryggen fri” och när de gör det som ”core business”? Här kommer ett par tips från min sida som kan användas för att känna igen ett ansvarstagande företag;

1. Har företaget ett helhetsperspektiv?
Ett företag som tar sitt ansvar arbetar på en organisatorisk nivå (med system och processer) som sedan reflekteras i deras produkter eller tjänster

2. Utbildar företaget kunden?
Ett pro-aktivt företag som är engagerade och ansvarstagande kommer alltid att ligga före konkurrenterna och många andra företag och därmed ligga före samhällsdebatten i helhet. I och med detta måste företaget ”utbilda” sina kunder i vad de gör för att kunden ska kunna ta till sig det arbete som de lägger ned.

3. Underlättar företaget det för kunden att göra rätt val?
Informerar företaget om hur produkten ska återvinnas, vilken produkt som är ”bäst” och vad produkten innehåller? Ett företag som inte har något att dölja bör göra det.

4. Vilka samarbetar företaget med?
Denna fråga är lite knivig då man cyniskt kan säga att ”pengar kan köpa allt”, men det är inte riktigt rätt. Samarbetar företaget med duktiga organisationer är det ett tecken på att tid och pengar läggs ned på att göra rätt saker.

Utöver detta kan ni med fördel läsa Miljöförbundet Jordens Vänners rapport om Greenwashing och hur företag använder gröna budskap för att framstå som ansvarstagande. Rapporten hittar du här.

Tack till alla som röstar!

2010-03-08T10:59:00.001+01:00

Den långa och hårda tävlingen för att utse Sveriges bästa gröna bloggare går nu in i sin slutfas. Siten En lagom dos grönt har nu utsett tre finalister inom varje kategori och tack var er är denna bloggen med i finalen!

Nu har räkneverken nollställts och en ny omgång startar. Om tid, ork och intresse finns får ni gärna följa denna länk och rösta. Glöm inte bort att vara med och tävla om priserna som finns att vinna för den som röstar!

Tävlingen avslutas den 21 mars och fram tills dess kan man rösta en gång per dygn.

Återigen, stort tack för alla röster!

//Henke

Vad är ett rimligt miljökrav?

2010-02-24T08:23:00.003+01:00

Nästa vecka deltar jag i ett seminarium om företags miljökommunikation och ”greenwashing” som hålls av Miljöförbundet Jorden vänner. En av de frågor som kunde komma att tas upp var; ”Vad är ett rimligt miljökrav att ställa?”. Kontentan i mitt svar är egentligen kort, ganska nedslående men som (enligt mig) lämnar en fråga öppen till många miljöorganisationer.

Om vi tittar oss omkring i världen på hur företag reagerar på kundkrav så finner vi tre lägen;
1. De företag som är proaktiva och är snabba på att uppfatta kundtrender och snabbt implementerar dessa i sin organisation och sina produkter.
2. De företag som är lite mer försiktiga och ställer om när kraven är mer eller mindre vad man kan kalla bransch-praxis.
3. De som inte ställer om och därmed ofta går under.

Tråkigt nog, kan man tycka, reagerar ett företag på externa miljökrav på samma sätt som alla andra typer av krav. För, vad händer när ett företag ”räknar in” påverkan från sin produktion och tjänster? Jo, om du vill köpa en kontorsstol av mig som har en hög kvalitet, är 100% återvinningsbar, inte innehåller några skadliga kemikalier och där råvarorna kommer från ansvarsfullt brukade källor – då har företaget internaliserat de s.k. externa kostnaderna.

Exempel på externa kostnader är t.ex. utsläpp av CO2 (som faller utanför ramen för handeln med utsläppsrätter), råvaruuttag som minskat den biologiska mångfalden, dålig arbetsmiljö m.m. Alltså kostnader som inte reflekteras i priset på produkten utan istället bärs av samhället och vår natur genom t.ex. sjukfrånvaro och förstörda naturmiljöer. En internalisering av externa kostnader kommer därför alltid att påverka priset vilket ger oss att;
”Rimligheten i ett miljökrav står i direkt proportion till betalningsviljan för produkten”.

För om du inte är beredd att betala det högre priset som det innebär när ett produkt producerats med ansvarstagande, då är kraven helt felriktade. Detta ser jag som ganska nedslående med tanke på hur samhället som vi lever i ser ut. Det handlar alltid om ”den nya prylen” som alla ska kunna ha. Vem väljer att t.ex. köpa en borrmaskin som kostar tre gånger så mycket bara för att man tagit sitt ansvar under produktion och tillverkning? En liten portion av oss människor gör det men långt ifrån alla.

Men det finns undantag! När debatten om klorblek papper dök upp i slutet på åttiotalet så ändrades marknaden praktiskt taget över en natt. Ingen ville köpa klorblekt papper och för att kunna få sina produkter sålda ställde hela den svenska industrin om. Med andra ord är mycket tuffa krav på ansvarstagande helt rimliga om de ställs till samtliga inom en bransch. Vi hamnar lite i ett läge tre (se ovan).

Som jag tidigare skrivit om här så är jag inte så lite skeptisk till hur vissa miljöorganisationer bedriver kampanjer mot vissa företag i vissa fall (långt ifrån jämt ska påpekas). Jag är övertygad om att om miljöorganisationerna mer arbetade med branscherna som helhet för att få samtliga att ställa om och samtidigt arbetade med branschens kunder (för att öka medvetenheten om rimliga krav) så skulle vi se att marknadskrafterna kunde verka långt mycket snabbare än vad fallet är idag.

För en informerad kund är en kund som kan göra ett aktivt val i och med att vi är blinda för det vi inte vet. Bra exempel på detta är t.ex. WWF’s ”Fiskguide” där man informerar om vilken typ av fiskar som är ok att äta och inte. Hade fler följt den guiden hade vi snabbt sett att vissa fiskarter skulle försvinna från våra frysdiskar samtidigt som deras populationer ökade i haven och sjöarna där de kom ifrån.

Våga fråga! Ställ tuffa krav men var samtidigt beredd på att det initialt kan kosta en slant innan branschen har hunnit ställa om. Jag är dock helt övertygad om att vi som samhälle sakta men säkert rör oss mot en värld där det är fullt rimligt att kräva att de produkter vi köper inte förgiftar oss, andra eller naturen eller där andra är tvungna att lida eller dö p.g.a. att jag endast ville ha en ny pryl för att kunna kommunicera med mina vänner.

Om ni vill höra mig dra fler svador om detta föreslår jag att du besöker MJV's seminarium torsdagen den 4 mars på Sensus, Medborgarplatsen i Stockholm kl. 18.00. Varmt välkommen!

Dagens egotripp - En av Sveriges bästa gröna bloggare

2010-02-22T11:36:00.004+01:00

Detta blogginlägg kommer att vara i total avsaknad av råd och tips, istället kommer en liten egotripp och tankar kring detta.

Att skriva om vad jag anser är rätt vägar att gå för att nå en långsiktigt hållbar framtid betyder inte att det jag har absolut rätt. Har jag några poänger ibland? Förhoppningsvis, men det är alltid kul att få respons från er som läser och lika kul när det man gör blir uppmärksammat.

Därför är det skitkul att ha blivit nominerad av siten "En lagom dos grönt" som En av Sveriges bästa gröna bloggare!

Om du håller med En lagom dos grönt föreslår jag att du följer länken genom att klicka här och lägger en röst på mig. Som röstande kan man även vinna fina priser! Det går att rösta en gång per dag så in på sidan och lägg en röst per dag så får vi hoppas att det går bra.

Om jag skulle vinna tänker jag att skänka möjlig vinst till behövande ändamål - något som jag tänker ta er läsare till hjälp för att ge mig tips om lämplig mottagare

Må väl och tack för att du läser!

//Henric Wahlgren

Ps. Glöm nu inte bort att rösta! =) .Ds.

Mål eller medel - en fråga om livskvalitet?

2010-02-18T08:40:00.003+01:00

"Redan de gamla grekerna ... " är en klassisk inledning som passar väl här. Redan de gamla grekerna, och förmodligen människor så länge vi funnits, har funderat över frågan "vad som är meningen med livet". Jag har inget svar, däremot har jag en inriktning och det är "livskvalitet". Då stöter vi dock på frågan vad som är livskvalitet, för vem är vad livskvalitet?

Wikipedias definition av livskvalitet lyder som följer; "Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv, där man oftast avser andra faktorer än sådana av ekonomisk natur eller av överlevnadsnatur. Exempel på fenomen som är viktiga för människors livskvalitet är den fysiska miljön, psykosociala miljön, estetiska, transcendentala och religiösa upplevelser, etc.
Man kan också som i den externa källan nedan beskriva det som att vara aktiv, ha gemenskap, självkänsla och en grundstämning av glädje."

Efter att ha sett Hans Rosling många gånger prata på Youtube slås jag över hans uppdelning över vad som är "mål" och vad som är "medel" för en god och hälsosam utveckling av ett land. Jag är övertygad om att många av oss har mycket att lära av detta. Vad Hans menar är att ekonomisk utveckling för ett land inte är ett mål för att öka den sociala välfärden - det är ett medel. Vad som däremot är ett mål är t.ex. en god miljö och en hälsosam befolkning.

Om vi nu skulle välja att överföra detta tankesätt på oss själva som individer eller de företag och organisationer vi arbetar i. Vad får vi då ut?

På ett personligt plan är det enklare. Få vill ha ett skitjobb som betalar bra jämfört med ett meningsfullt jobb som betalar mindre (såvida inte självförverkligandet och livskvaliteten ligger i fritiden, oavsett jobb). Men det kan nog vara ganska svårt att gå upp till VD:n (kanske beroende på VD) på ett börsnoterat företag och säga "det är inget mål att tjäna pengar". Bara genom att läsa det kanske man skrattar lite för sig själv och tänker "öh, jo! Att tjäna pengar är ett företags idé och syfte".

Då väljer jag att sticka ut hakan och leka Brasse - Fel fel fel fel fel! Ett företags syfte är inte att tjäna pengar, det är att generera värde för ägare och samhället. Vad är då värde för en aktieägare? Är det att kunna kamma hem kortsiktiga kvartalsvinster eller är det att kunna kamma hem en god och stabil utdelning år efter år efter år? Är ett företag som till stora delar kostar ett samhälle stora summor pengar (i form av miljöförstöring och utsliten arbetskraft) ett företag som har ett existensberättigande p.g.a. att de genererar ett monetärt värde för sina ägare?

Frågan om livskvalitet är därmed kopplat till frågan om vad som skapar värde. För individen, för samhället, för naturen, för företaget. Frågan alla måste ställa sig är "vad skapar största möjliga värde för mig och de omkring mig" och följdfrågan för ett företag blir därmed "hur kan jag formalisera detta i en affärsidé"?

Ta dig gärna tiden att titta på ett tjugominutersklipp med Hans Rosling, det är helt klart värt den investerade tiden!

En begränsad ekonomisk modell

2010-01-14T09:08:00.001+01:00

Jag väljer här att sticka ut hakan och säga att: Alla som arbetar med miljöfrågor kommer förr eller senare att ställas inför situationen där en investering för att skapa miljönytta måste motiveras rent finansiellt. Varför? Jo för såvida en miljöförbättrande åtgärd inte för med sig en merförsäljning eller medför att företaget undviker att bryta mot lagen, är investeringen i många fall helt hopplöst ointressant ur ett ekonomiskt perspektiv. Hur kommer det sig när hela samhället tjänar på det?

Situationen är fruktansvärt vanlig, om det så handlar om privatpersoner, företag eller organisationer; Tjänar vi inte pengar på det vi gör så är det (oftast) inte intressant. En mer strikt marknadsfanatiker än mig skulle nog här säga ”självklart, och så ska det vara”. Men den fråga jag ställer mig är att om en investering görs i, t.ex. bättre reningsutrustning för utsläpp av vatten eller rökgaser, alternativa material eller ny infrastruktur med mycket lång pay-back så kommer samhället att tjäna på det. (Jag tänker inte här på investering som att certifieringar, miljömärkningar eller liknande då dessa i de flesta fallen handlar om att tillfredställa kundkrav och öka försäljning och därmed har en given investeringspotential).

Att klimatpåverkan utsläpp, förminskning av den biologiska mångfalden och förstörelse av naturmiljöer och resurser kostar oss samhället som helhet är belagt av flera forskare och utredningar (Stern m.fl.). Varför har vi då en ekonomisk modell som inte tar i beaktande det som kallas ”externa kostnader”?

Om du är en småskalig jordbrukare med rudimentära tekniska lösningar att använda dig av tar du mycket noga hänsyn till de externa kostnaderna. Samlar du inte in dina djurs avfall och fekalier så utarmas jorden. Sprider du skit på fel ställe kan det innebära att du förgiftar din brunn osv… Konsekvenserna av dina val blir direkta och mycket påtagliga. Det handlar om direkt överlevnad. När jag sitter hemma och tittar på min energieffektiva tv och dricker mitt KRAV- och Rättvisemärkta kaffe som jag köpt i en ansvarsfull butik som jag tog mig till med min miljöbil så belönas jag för att jag har kostat samhället pengar, trots att jag egentligen bara varit "mindre dålig".

Genom att konsumtionen är det som driver maskineriet så måste konsumtionen av varor och tjänster ställas om så att det som konsumeras inte är ”mindre dåligt” (allmänt känt som eko-effektivisering) utan bra. Men för att vi som konsumenter och företag ska kunna göra något ”bra” så måste det finnas lite kulor bakom, som lockar oss att välja rätt. Tänk om vi hade ett skattesystem som räknade in de externa kostnader som ett företag ger upphov till! Då skulle det vara väldigt enkelt för miljöansvarige på företaget att kunna motivera varför man ska släppa ut mindre CO2 eller köpa hållbart brukat trämaterial – för företaget skulle få ta del av den minskade kostnaden som deras aktiva val har gjort på samhället.

Vi behöver egentligen inte ens vara så radikala som att föreslå en skattereform. Det skulle räcka med att smarta flickor och pojkar satte sig ned och utarbetade ett verktyg för hur man kan fånga externa kostnader i en hållbarhetsredovisning. Det finns idag inget sådant verktyg och det närmaste vi kommer är Mattias Wackernagels Global Footprint Network, även om detta inte är fullgott ur ett redovisningsperspektiv. Men lyckas vi att fånga de externa kostnaderna i en redovisning så kan kunden sen välja baserat på vem som verkligen tar störst ansvar.

Jag är övertygad om att den som kan komma på ett verktyg av denna typ, får det att fungera och sedan kan liera sig med GRI eller ISO och få med det i rapporteringsmallarna, inte bara kommer att bli snuskigt rik utan även få nobelpriset i ekonomi. Kanske det numera så hett eftertraktade Obama-priset också, vem vet? För det är inte förrän vi får upp kostnaderna för våra val på bordet som vi kan göra ett aktivt val som företag och konsumenter.

I praktiken - att jobba med hållbarhet

2009-12-04T17:52:00.002+01:00

Stundande klimatförändringar, utrotande av arter, förgiftning av naturmiljöer, svält, arbetsskador och en global finanskris... Nog finns det lite att jobba på allt. Frågan man kan ställas sig är; "Var börjar jag?" Mitt tips - börja i plånboken.

Hållbar utveckling handlar om att kunna finna vägar för att kombinera en långsiktigt gynsam ekonomi med en stark hänsyn för vår miljö och vårt samhälle. Den vanliga kommentaren är att vi inte kan fokusera på miljökrisen nu då vi har en finanskris. En annan klassiker är att "miljöfrågan får inte kosta" m.m.

Låt oss analysera; Vad är ett miljöproblem och vad orsakar miljöproblem? Jo, ett miljöproblem är en negativ antropogen påverkan på vår livsmiljö som ger upphov till kort- eller långsiktiga skador. Alltså - vi människor är upphoven till de miljöproblem som vi upplever. Alltså är det vårt ansvar att ta hand om dem. Men varför? Kan vi inte fortsätta som vi gör och hålla tummarna för att det inte skiter sig. Se frågan ur ett ekonomiskt perspektiv och det hela blir väldigt tydligt.

Idag lever mänskligheten totalt sett 50% över våra tillgångar. Den 28e september i år inträffade Over-shoot day, den dagen på året då vi förbrukat de resurser som fanns tillgängliga för oss under året. Försök att driva ett företag på detta sätt och det skiter sig rätt fort. Fråga GM, Carnegie, Lehman Brothers m.fl. Var det klokt av dem att göra de osäkra investeringar och inte investera i bättre teknik och lösningar? Inte särskilt. Det var rakt av korkat och helt oekonomiskt.

För det är så vi ska lösa problemen - genom ekonomi. Inte genom att gå tillbaka till ett småskaligt samhälle där alla odlar sin egen mat och inte kan resa någonstans. För det är inte vad vi gör som är ett problem, det är hur vi gör det som orsakar problemen. Ta transporter. Transporter är inget miljöproblem men det ger upphov till miljöproblem p.g.a. att vi driver transporter baserade på fossila bränslen. Det handlar därmed inte om att vi ska skapa en "grön" ekonomi utan en smart ekonomi. En smart ekonomi är en ekonomi som sätter långsiktigt ekonomisk vinst framför en kvartalsvinst. En ekonomi som gynnar den som inte påverkar miljön och samhället negativt.

För varför finns företag? Jo, för att skapa samhällsvärde genom att producera produkter och tjänster som behövs av samhället. Enkelt. Genom att arbeta sönder sina anställda för att sedan låta samhället betala för rehabiliteringen eller genom att förstöra naturmiljöer så går företagen rakt emot vad som är tanken med företagande - att skapa värde för samhället.

Genom att energieffektivisera, reducera materialanvändning, minska avfallsmängder och så vidare och så vidare så tjänar/sparar ett företag, eller privatperson, pengar. Enkelt. Så gör det då! Det finns ingen anledning att inte öra dessa åtgärder då det gynnar företaget. Besparingarna kan gå till att finansierar andra åtgärder som kräver investeringar och långsiktig vinst.

Så kommer man igång, genom att göra de åtgärder som gynnar en finansiellt.

Dagens betraktelse - ofelbara miljömärkningar

2009-11-18T18:44:00.003+01:00

En miljömärkning är ett fruktansvärt effektivt sätt att kommunicera miljöhänsyn på en produkt. Se bara vad som hände med pappersbranchen när klorfritt dök upp eller försök att hitta ett tvättmedel som inte är Svanenmärkt. Men vem granskar miljömärkningarna och är de verkligen ofelbara i sin allsmäktighet? För visst vill de också ha kunder som alla andra.

Vad detta inlägg kommer att sakna i konstruktivt tänkande väger det upp med lite kvalificerat gnällande. Någon gång är det också tillåtet. Saken är den att jag den senaste tiden kommit att störa mig allt mer på miljömärkningar och "nya" organisationer som slår mynt av miljöhänsyn. Situationen ser ut som följer;

De flesta vill kunna välja bättre alternativ, ur miljösynpunkt, vid inköp av produkter, varor och tjänster. Detta är bra. Men, många privatpersoner och organisationer saknar tid, pengar och kunskap för att kunna utvärdera allt som man köper in. Därmed fyller en miljömärkning en stor funktion. Någon annan gör kollen åt dig - det ända du behöver göra är att hålla koll på de olika märkningarna (något som i sig är en inte helt lätt historia).

So far so good! Men vad som då uppstår är situation där fler och fler märker av att "här finns det pengar att tjäna" eller i enlighet med The-Judeen-Peoples-Front-syndromet beskrivet tidigare, inte nöjer sig med vilken typ av miljöhänsyn som de etablerade märkningarna ställer och därmed skapas fler och fler och fler och fler märkningar in absurdum. Alla tappar bort sig, ingen har någon koll. Privatpersoner vet inte vad de ska titta efter och organisationer och företag hinner inte mycket mer än att kosta på sig en dyr implementering av en märkning innan denna har fått skit i pressen eller är för "gammal" för att kunna konkurrera med innan nästa märkning gäller. Ungefär som att köpa den nyaste häftiga datorn på marknaden - den är det bara i två minuter.

Men nu kommer nästa grej - Organisationer som diverse konsultfirmor med mera som skapar system för att bedöma produkters miljöprestanda åt en köpare. Och hej hopp, nu blev det väldigt kul! Man tar på sig att granska all typ av dokumentation kring en produkt, vad den innehåller och vilka komponenterna är och vad dessa innehåller och så vidare - precis samma bedömning som en miljömärkning gör. Tanken är lovvärd, men rent praktiskt så funkar det sådär.

Jag kan nämna två exempel tagna direkt från verkligheten.

För att lacka ett bord förr så användes en lösningsmedelsbaserad lack (eller syrahärdande lack) - skitigt och inte särskilt hälsosamt. Idag använder de som tar lite miljöhänsyn en s.k. UV-lack. Denna lack appliceras på ytan som ska lackas, bestrålas med kraftigt UV-ljus och på hundradelen av en sekund stelnar lacken och bildar en polymeriserad yta (typ plast). Lacken i ohärdat tillstånd är inte särskilt snäll men väl bestrålad så försvinner de farliga egenskaperna för de sitter i funktionen som vill reagera med något - d.v.s. UV-ljuset. Denna typ av lack är nu enligt vissa självutnämnda miljöexperter livsfarlig för den är farlig innan man använt den. Förslaget som kom; använd sopa och olja som ytbehandling... Jo, och sen säljer du det bordet till en skola och låter ungarna gå lös på den bordsytan. Ett jäkligt bra sätt om man vill sälja mer möbler men ett jäkligt dåligt alternativ om man vill att produkten ska hålla i mer än tre veckor.

Samma typ av idiotiska logik kan vi ta med salt. Inte många jag känner brukar till vardags sätt i sig rent natrium eller klorid. Varför, jo för det är giftigt som tusan! Men om vi kombinerar de två kemikalierna får - ja vanligt bordssalt.

Ett avslutande exempel får komma ifrån en standard för miljömärkning. Ett av kriterierna säger "om plast utgör mer än 50 vikt-% av produkten skall denna plast vara återvunnen" - i sig inget dumt kriterie förrän man tittar längre fram och ser "plastdetaljer får ej ytbehandlas", och med ens föll all logik. För, den som arbetar med plastmaterial vet att återvunnen plast aldrig ser likadan ut (i och med att den är återvunnen från en massa olika källor). Försök att sälja en plasstol som ser ut som en uppkastning i olika färger.

Nä, korkat är vad det är ibland.

Men missförstå mig rätt - jag tycker att miljömärkningar är skitviktiga och en vital del av en mer miljöanpassad produktion. Vad jag saknar är någon form av statlig styrning eller kvalitetskontroll över vad produktmärkningarna faktiskt innehåller, vad avgifterna går till, vem som utvecklar kriterierna och vem som bedömer huruvida en produkt kan märkas eller ej.

När det händer, då är jag glad!

Green Muting

2009-11-16T15:49:00.002+01:00

Det finns tre typer av lögner enligt Marc Twain; Lögn, förbannad lögn och statistik. Enligt dess premisser granskas företags miljöarbete, dels mellan företagen själva för att kunna bräcka sina konkurrenter, men även av miljöorganisationer och andra NGO:s. Vattenfalls svidande kritik de senaste månaderna är bra exempel på detta. Är det då konstigt att företag väljer att hålla käft?

Återigen kommer jag in på "kasta skit på andra"-temat. Innan jag går vidare kanske ett klargörande är på sin plats;
- Ja, jag håller med om den kritik som Vattenfall fått och anser den, i de flesta fall, berättigad. Samma sak när Shell delar ut fotopriser eller när Bayer arrangerar målartävlingar bland barn för att framsåt som hållbara (det senaste exemplet är ovanligt smaklöst där man också berättigar GMO-odling som ett svar på klimatförändringar).

Men det skapar ändå ett problem för företag av något mindre storlek men som ändå kan räknas som lite större aktörer. Man ser hur stora koncerner, så som Vattenfall, åker på pumpen rejält trots att de gör en del gott. De ingår i alla rätta organisationer, har alla certifieringar man behöver och producerar faktaspäckade produktblad och livscykelanalyser. Tanken blir omedelbar och förlamande; "Om de kan få skit så kan jag för vi har nog inte så bra koll trots allt".

Därför håller jag med Per Grankvist i sin debattartikel på SvD brännpunkt idag - det är dags för företagen att dela med sig av sina erfarenheter och tillåtas göra så utan att riskera kölhalning för att man är öppet. För det är detta det hela kokar ned till. Kravet på öppenhet från omvärlden är det som direkt kan fälla ett initiativ innan man gett det tiden att bära frukt. Man väljer att öppet visa hur man jobbar med vissa frågor och blottar sig därmed fullt ut för något annat som inte hunnits med och genast är drevet igång.

Buhu, kan tänkas. Men det är inte så lätt och därför får vi den situation som Per Grankvist beskriver. Företagen tiger ihjäl sig och vågar inte gå ut med landvinningar eller nya initiativ för risken att någon slår hål på dina argument är för stor. Därför hör man saker som "att utveckla en eller två produkter med extra miljöfokus är att öppna upp för kritik över att resten av vårt sortiment kan betraktas som dåligt", eller "men detta gör ju de flesta, varför ska då vi göra det?".

Jag tror dessvärre att vi inte kommer över denna situation förrän vi har ett sådant media-klimat där man tillåts att visa goda OCH dåliga sidor. Inte för att det krävs utan för att man kan hoppas på att få hjälp att bli bättre, för det måste väl ändå vara det som är meningen - att vi alla ska bli bättre? Frågan är bara vem som kommer att lyssna...?

Alla vill vara Schweiz

2009-11-13T15:31:00.003+01:00

Neutralitet är ett ord som man ofta förknippar med en liten småfeg inställning, eller rättare sagt avsaknad av att inte ta ställning. Men i miljödebatten är att vara "neutral" däremot något som ses som något bra och ett starkt mål. Det här är ju självklart riktigt korkat och jag ska förklara varför.

Att vara neutral är att inte ta ställning. Att vara klimatneutral är att definitivt ta ställning mot den förstärkta växthuseffekten. Därmed handlar inte "neutraliteten" om huruvida växthuseffekten finns eller inte, det handlar om att vara "neutral" i sina klimatutsläpp. Detta innebär då att man de facto kapar alla typer av utsläpp av klimatpåverkande gaser och för de områden där detta inte är möjligt så kompenserar man i form av att köpa utsläppsrätter eller annan typ av kompensering (som träd i Afrika).

Jag är ingen större fantast av att vara neutral. Bättre att ta ställning fullt ut. Jag väljer att se på den här frågan på två sätt;
1. Varför investera pengar i att köpa sig fri till punkten av neutralietet? Borde man inte rimligtvis räkna bakåt också och fundera över hur mycket klimatpåverkande gaser som släppts ut sedan företaget/organisationen startades och sedan kompensera för dessa också?
2. När ända in i hälsefyr har vi som männsklighet nöjt oss med neutralitet?! (Förutom i krig då). Inget företag på jorden startas för att gå plus/minus noll i resultat (för då är man en icke-vinstdrivande organisation och får som sådant inte vara aktiebolag). Borde man inte arbeta för att bli ett "positivt" företag eller organisation?

För när allt kommer till krita så är det där vi hamnar, i samma gamla repetitiva retoriska fråga; "Hur långt sträcker sig företagens ansvar?" Det givna svaret är "det beror på". Kan företaget tjäna pengar/undvika att förlora pengar sträcker sig ansvaret väldigt långt. Ses ansvaret och efterföljande åtgärder endast som kostnader så sträcker sig inte ansvaret särskilt långt. Men att tro att man helt kan undvika ansvar anser jag är en tid som vi sedan länge är förbi och vi rör oss (tack och lov om än sent kan tyckas) mot en utveckling där ansvarstagande kommer att bli en obligatorisk del av företagens vardag.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när 80- och 90-talisterna i stor usträckning etablerat sig på arbetsmarknaden. Dessa generationer som beskrivs som kunniga, egocentriska, krävande, individualister som ställer krav och har helt andra prioriteringar än sina föräldragenerationer. Kan dessa självupptagna egoister vara räddningen eller droppen som för bägaren att rinna över totalt? Jag vågar hoppas på det första, förutsatt att man lyckas rikta denna egocentrism och krävande attityd mot "den goda saken".

Alla vill vara Schweiz för då behöver man inte ta ställning. Men tar man ställning skall man göra det fullt ut, inga halvmesyrer eller vaga löften om framtida förbättring. Det skall vara ett gediget åtagande kosta vad det kosta vill.

Vad är värdefullt?

2009-11-02T18:36:00.002+01:00

”En tia i handen är bättre än en tjuga i skon”, lyder det gamla uttrycket. Men vad är det egentligen som skapar värde? Frågan jag ställer mig är om pengar är ett mål eller medel och huruvida det är möjligt att sätta ett monetärt värde på lycka och välbefinnande?

Jag fick en rolig historia i inboxen häromdagen. Historien löd ungefär såhär;
”Den rika kvinnan kommer till byn för att ta in på hotell. Innan hon går för att titta närmare på rummen innan hon bestämmer sig lägger hon 1000 kr på disken i receptionen. Hotellägaren tar genast de tusen kronorna och springer till bonden för att betala sin skuld på tusen kr. Bonden springer i sin tur vidare till mackägaren och betalar sin skuld på tusen kr. Mackägaren springer till byhoran och betalar sin skuld på tusen kr och byhoran springer till hotellägaren och betalar sin skuld. När den rika kvinnan kommer ned till receptionen efter att ha studerat rummet avböjer hon att hyra något av rummen. Tar sina tusen kronor som återbördats till disken i receptionen och lämnar byn skuldfri – utan att någon har betalat för någonting.”

Ok, jag erkänner på direkten att vi troligtvis inte kan lösa finanskrisen på samma sätt men historian har ändå en poäng. Vad är egentligen pengar om inte ett sätt att betala för någonting som vi vill ha eller behöver. Fram till den punkten pengen används har den inget värde. Precis som en vara inte har ett värde förrän vi betalar något för den. Först då vet vi vad den är värd.

Tar vi naturresurser och ekosystemtjänster så är det först på senare år som ekonomer börjat få upp ögonen för att naturen besitter ett värde som överstiger det som vi kan ta ut i form av reda resurser som trä, järn, koppar, fosfor eller vad som helst. Fråga en mandel-odlare i USA hur mycket denne lägger på att hyra in bin som pollinerar blommorna så att mandelnötter bildas, eller vad rening av vatten kostar kommunen varje år eller att vi utrotar jorden skogar. Man räknar med att förlusten av skogar på global skala innebär en ekonomisk förlust som motsvarar, håll i dig nu för finanskrisen är en fjutt i Nilen i jämförelse, hiskeliga 2 000 – 5 000 miljarder USD, per år… Någon som är snabb med miniräknaren inser att vi snackar i runda slängar 14 000 – 35 000 miljarder kr.

Varför ser det då ut såhär? Jo, dels beror det hela på vad man kallar ”tragedy of the commons” eller ”allmänningarnas tragedi”. Om det inte finns ett definierat ägarskap kring en resurs (t.ex. luften) så kommer ingen heller att arbeta för att bevara den. Det är här som Niklas Ihrén har mycket rätt i sin argumentation att vi behöver bättre styrning för att leda samhället i rätt riktning. Jajemensan, alla dagar i veckan! Dels är det också så att vi, i dagens ekonomiska system, belönar snabba vinster för ”en tia i handen är bättre än en tjuga i skon”. Du belönas om du använder skiten ur en resurs idag för att aldrig mer kunna använda den igen. Ett klassiskt ”fångarnas dilemma”.

Väljer vi sedan att vända blad och titta lite på hur det ser ut i världen runt omkring oss så märker vi att den, utifrån vårt perspektiv, är fattig. Men är folk därmed olyckligare? Ska vi tro Aftonbladet så är pengar direkt kopplat till lycka och ska vi tro Happyplanetindex.org så är befolkningen i de Afrikanska länderna inte särskilt lyckliga.

Men hur fan kan en svensk, fattig familj, vara lika olycklig som en afrikansk familj söder om Sahara? Svennen är ju tokrik i jämförelse! Jag minns en föreläsning från min tid på universitetet och föreläsaren berättade om en amerikansk studie. Man frågade folk vilket av två alternativ som var det bästa;
- Du kommer att fortsätta behålla den lön du har idag men alla dina vänner och familj kommer endast att tjäna hälften så mycket som vad du gör, eller
- Du kommer att tjäna dubbelt så mycket som du tjänar idag men alla dina nära kommer att tjäna dubbelt så mycket som du.

Inget av alternativen innebar att någon skulle behöva gå från hus och hem eller liknande. Men gissa vad man valde, jo att tjäna mer än alla andra. Är det inte spännande?! Vi är så hårt piskade att jämföra oss med andra att vi avstår från att få det monetärt bättre mot att framstå som mer framgångsrik, för det är ju det pengar är – framgång…

Om man kikar på Happyplanetindex så slås, i alla fall jag, av en väldigt rolig insikt. Länder som Brasilien och Panama är lika lyckliga som vi svenskar. Lyckligast är givetvis norrmännen och i Colombia är man lika lycklig som i UK. Att ställa om till ett resurssnålare samhälle som är inriktat på att skapa reellt och långvarit värde behöver kanske inte vara så illa trots allt! Tänk efter själv, vad gör dig gladast och lyckligast? Är det att kunna köpa en ny telefon eller att ha vänner att ringa?

Genom att välja vilka produkter man köper och konsumerar så kan man idag göra ett medvetet val genom att köpa de produkter som påverkar miljön och övriga samhälle i så liten negativ bemärkelse som möjligt och skapar värde för så många andra som möjligt. För lite hjälp på traven kan man med fördel läsa Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” och även titta på en föreläsning av Hans Rosling om rika och fattiga länder - helt enorm!

Vive la revolution!

2009-10-16T18:35:00.004+02:00

Den industriella revolutionen var, och är, bland det mest enorma en enskild art har lyckats att genomföra under jordens historia. Betänk att när våra mor- och farföräldrar växte upp var häst och vagn ett vanligt transportsätt och sviterna från en enkel halsfluss kunde vara enorma. Men sådan är fortfarande vardagen för majoriteten av jordens befolkning. En miljard människor svälter enligt FN. Nu är det dags för den nya industriella revolutionen!

Gång på gång återvänder jag till Monty Pythons film ”Life of Brian”. En fantastisk skapelse som inte bara driver med religion på ett skojigt sätt utan även ger en tankeställare över alla typer av ideologier eller befästa tankesätt. Att vi människor skapat en värld där vår blotta existens är hotad genom de tekniska, sociala och ekonomiska system vi skapat är mycket uppenbart. Vi kan inte fortsätta som vi gör. Dock måste vi ta oss en tankeställare över vilken typ av påverkan som kan accepteras och vilka värden vi vill skapa. Andelen av västerlänningar som aktivt vill gå tillbaka till en tid av häst och vagn är få till antalet för industrialismen har fört med sig en väldig massa fördelar.

Men lika ofta som man hör extrema argument för att vi måste gå tillbaka till småskalighet, hör man argument från andra sidan som säger ”vi kan inte ändra på oss”, ”såhär har vi alltid gjort, varför skulle det helt plötsligt vara fel?”. Denna typ av argumentation ger mig krupp. Världen är ständigt föränderlig. Ta dig själv en titt i spegeln – inte ser du lika dan ut idag som för fem år sedan. Så varför skulle gårdagens sanningar vara dagens?

Som inledningen nämnde så har industrialismen fört med sig en massa fördelar för en massa människor – inget snack om saken. Men majoriteten av mänskligheten lever fortfarande i ett Sverige anno 1850. Ännu mer beklagligt är den sjättedel av mänskligheten som lever (knappt) i svält. Denna sjättedel kan inte bry sig om miljön eller något annat heller som är någorlunda långsiktigt. För dem handlar det om att överleva för dagen och då kvittar det om överlevnaden hänger på att fiska upp den sista fisken, hugga ned det sista trädet eller skjuta den noshörningen.

Men det är inte denna fattiga sjättedel eller någon annan sjättedel heller som står för den stora påverkan på våra ekosystem. Det är den rika västvärlden. Den rika tiondelen(!) som utnyttjar 90% av jordens tillgångar. Kan vi bara skapa en dräglig tillvaro för dessa människor (tillsammans med utbildning och frigörelse av kvinnor) som gör att de får upp anklarna ur skiten är många segrar vunna.

Så, länge leve revolutionen! Alla incitament finns idag för företag, privatpersoner, länder, stater, nationer och samfund att på egen hand arbeta för en bättre värld. Internet gör det möjligt för oss att kommunicera direkt med odlaren/tillverkaren av en produkt på andra sidan jorden, hur fantastiskt är inte det?! Men det kräver att vi ser på saker och ting ur ett nytt ljus och det kräver att vi går tillbaka till rötterna för att sedan kunna skörda frukterna.

Ekonomi – kommer från ordet ekos som betyder ”hushållning med begränsade resurser”. Inte vinstmaximering över ett kvartal för giriga aktieägare, inte utnyttja skiten ur icke-förnyelsebara resurser tills de tagit slut och inte att producera vad som helst till vilket ekologiskt och humanitärt pris som helst. Om vi som privatpersoner, företag och länder vågar inse att ordet ekonomi rymmer allt vad hållbar utveckling handlar om – ja, då har vi i princip löst problemet.

Så hur fixar vi detta då? Jo, det finns för företag ett sätt att producera produkter som verkligen ligger helt i linje med ovan. Och det är från vagga till vagga (Cradle to Cradle-principen). Denna princip är lika enkel som den är främmande den gängse synen över hur vi producerar produkter. Vad det handlar om är att varje produkt skall produceras på ett sådant sätt att de utgör en resurs för ett kretslopp, antingen tekniskt eller biologiskt. Vi är vana vid linjära produktionsförlopp som beskrivs som uttag av resurser – upparbetning av råvara – förfining och produktion – försäljning, distribution – användning – släng skiten! Klart som tusan att vi kör slut på jorden om vi driver vår produktion genom linjära produktionsprocesser.

Vi kan ta ett exempel från min egen arbetsgivare. Kinnarps har länge jobbat med att effektivt utnyttja resurser (men inte följ C2C-principen fullt ut). Men alla bäckar små! Till exempel görs idag fyllnadsmaterial till ljuddämpande skärmar av eget tygspill från produktionen, filtar används för att packa produkterna i vid tranport (som sedan återanvänds) och förhoppnings kommer vi snart kunna göra dessa filtar av eget tygspill likaså – och då ingår de i ett kretslopp.

Vad C2C handlar om är att inget avfall ska finnas (det ska vara en resurs i ett annat kretslopp, tekniskt eller biologiskt) och att energin som tillförs i mellanledan skall vara förnyelsebar. Låter fint? Jag tycker det låter helt jävla enormt!

Dessvärre finns det många hinder på vägen. Till exempel vad gäller lagstiftning över hantering av avfall som sätter käppar i hjulet för hur ett avfall får tas om hand och av vem. Men bollen är i rullning och mycket händer och det är just detta som gör att tröga system (som ekonomi, juridik och politik) inte hänger med.

Dagens ord är tålamod, men inte för mycket för då kan det var för sent.

Det största hotet mot en långsiktigt hållbar utveckling

2009-10-16T13:54:00.009+02:00

Debatten kring vad vi måste göra för att nå en långsiktigt hållbar framtid blir många gånger väldigt polariserad. Polariseringen uppstår i medias vinklingar av de mest extrema förhållningssätten - vilket är självklart. En grå mittzon ger ingen uppmärksamhet och säljer inga lösnummer.

Precis som tillverkare av produkter som arbetar för att skapa bättre, snyggare och mer uppseendeväckande produkter än tidigare och än sina konkurrenter, arbetar även massmedian. Den som har den mest uppseendeväckande åsikten (som ändå faller inom ramen för vad som är moraliskt och etiskt korrekt att säga, oftast) är den som får mest utrymme.

Å ena sida presenteras de miljöorganisationer som oftast står högst upp på barikaderna och skanderar att politiker och företag måste ta sitt ansvar. Speciellt utmålas företagen roten till alla problem som vi upplever idag.

Å andra sidan presenteras de företag som inte "tror" på växthuseffekten eller anser att företag inte bör bedriva någon typ av arbete som inte har direkt bäring på verksamheten eller ger avkastning till ägarna.

Att få dessa två åskådningar att mötas på mitten är inte lätt.

De senaste dagarna har en mindre debatt pågått mellan CSR experten Per Grankvist och Tällberg foundations Niclas Ihrén som belyser just denna polarisering i debatten (se länkad sida). Niclas Ihrén driver linjen att vi inte kan förlita oss på att företagen ska komma att ta sitt ansvar bara för att det är bra för affärerna då detta inte är tillräckligt. Vi behöver strängare lagar och regler. Per Grankvist menar istället att genom kunna belysa hur företag faktiskt kan tjäna pengar på att ta större ansvar kan få företagen att göra åtgärder i långt större utsträckning än vad lagen kräver. Och framförallt snabbare. Personligen anser jag att båda herrarna har precis lika rätt i sin argumentation, men utifrån sina egna perspektiv (utdrag ur kommentar från CSRiPraktiken.se);

Niklas utifrån ett stort systemperspektiv över “vad vi som mänsklighet måste göra för att kunna leva och överleva”.

Per har ett företagsperspektiv och därmed skiljer sig bilderna åt, naturligtvis. Bilden skiljer sig främst då Niklas har systemets helhet i blickfånget, Per har en av systemets delkomponenter. Alla system kämpar för att överleva och stärka sin position. Om det sen handlar om det enskilda företaget i det ekonomiska systemet, det politiska partiet i det politiska systemet eller det ekonomiska systemet eller politiska systemet mot övriga system.

Genom att använda marknadsincitament kan man få företag att “dansa efter pipan” bra mycket snabbare än vad du kan genom att använda lagar, regler och förordningar. Varför? Jo, för merförsäljning genererar vinst direkt och därmed en förstärkt möjlighet att överleva på kort sikt (men även längre sikt vad gäller byggande av varumärke).

Som jag nämnde i början, jag anser att både Per och Niklas har lika rätt i sin argumentation utifrån sina egna perspektiv. Men det finns en stor vinst att hämta i att skapa incitament för företag att föregå lagkrav (som måste bli bättre, tydligare och mer extensiva!) för att förbättra sin position på marknaden.

Jag kan varmt rekommendera följande site och organisation för att ytterligare belysa min poäng i denna argumentation. (http://carrotmob.org/) Carrotmob arbetar med, vad de kallar, “konsumentdriven aktivism” där det företag som lovar att avsätta störst andel av en dags intäkter (då Carrotmob annordnar en event) till miljöförbättrande åtgärder är det företag som vinner och därmed ökar sin försäljning. (Besök gärna hemsidan!)

Marknadens krafter fungerar fantastisk bra om vi bara använder dem på rätt sätt – fel använt, ja – det ser vi resulteten av idag. Men om man ser på historiken över organiserade events från Carrotmob märker man en intressant företeelse i Finland. Där gick företagen från att lova bort goda portioner av en dags intäkter till att lova bort hela intäkten + att företaget valde att matcha beloppet själva! Jag har inte följt utvecklingen av detta på närmare håll själv men jag kan sätta en slant på att uppmärksamheten kring eventen blev så stora att företagens “tävlingsinstinkt” och näsa för merförsäljning slog till med råge och därför ökades insatsen.

Som sagt, väl använt fungerar marknadskrafterna bevisligen oerhört bra. Det gäller bara att vi alla bestämmer oss för vilken typ av värld vi vill leva i?

Min personliga åsikt är enkelt utryckt följande; Varför kivas?! Majoriteten vill vad vi som arbetar med miljöfrågor vill - att nå en långsiktigt hållbar utveckling. Med den stora mängden larmrapporter som kontinuerligt publiceras (inte minst SRC:s senaste) har vi inte längre tid att bråka internt om vilken fråga som är viktigaste, eller hur vi på bästa sätt gör för att komma frammåt. Alla lösnignar som minskar vår påverkan är bra lösningar. Punkt!

När jag upplever debatter som den ovan eller liknande inom miljörörelsen kommer jag alltid att tänka på en scen från filmen Life of Brian av Monty Python. I scenen frågar Brian en person (John Cleese) "Are you the Judéen Peoples Front?". Svaret blir; "The Judéen Peoples Front?! Fuck of! We are the Peoples Front of Judéa..." Och så känns det. Organisationerna heter lite olika, har smått skiljda agendor men arbetar alla (på sitt sätt) för att nå en bättre framtid. Man arbetar för att få massorna att sluta upp bakom sitt eget manifest, men man gör det enskilt.

Detta är det största hindret mot en långsiktig hållbar utveckling.