Neutralitet är ett ord som man ofta förknippar med en liten småfeg inställning, eller rättare sagt avsaknad av att inte ta ställning. Men i miljödebatten är att vara "neutral" däremot något som ses som något bra och ett starkt mål. Det här är ju självklart riktigt korkat och jag ska förklara varför.
Att vara neutral är att inte ta ställning. Att vara klimatneutral är att definitivt ta ställning mot den förstärkta växthuseffekten. Därmed handlar inte "neutraliteten" om huruvida växthuseffekten finns eller inte, det handlar om att vara "neutral" i sina klimatutsläpp. Detta innebär då att man de facto kapar alla typer av utsläpp av klimatpåverkande gaser och för de områden där detta inte är möjligt så kompenserar man i form av att köpa utsläppsrätter eller annan typ av kompensering (som träd i Afrika).
Jag är ingen större fantast av att vara neutral. Bättre att ta ställning fullt ut. Jag väljer att se på den här frågan på två sätt;
1. Varför investera pengar i att köpa sig fri till punkten av neutralietet? Borde man inte rimligtvis räkna bakåt också och fundera över hur mycket klimatpåverkande gaser som släppts ut sedan företaget/organisationen startades och sedan kompensera för dessa också?
2. När ända in i hälsefyr har vi som männsklighet nöjt oss med neutralitet?! (Förutom i krig då). Inget företag på jorden startas för att gå plus/minus noll i resultat (för då är man en icke-vinstdrivande organisation och får som sådant inte vara aktiebolag). Borde man inte arbeta för att bli ett "positivt" företag eller organisation?
För när allt kommer till krita så är det där vi hamnar, i samma gamla repetitiva retoriska fråga; "Hur långt sträcker sig företagens ansvar?" Det givna svaret är "det beror på". Kan företaget tjäna pengar/undvika att förlora pengar sträcker sig ansvaret väldigt långt. Ses ansvaret och efterföljande åtgärder endast som kostnader så sträcker sig inte ansvaret särskilt långt. Men att tro att man helt kan undvika ansvar anser jag är en tid som vi sedan länge är förbi och vi rör oss (tack och lov om än sent kan tyckas) mot en utveckling där ansvarstagande kommer att bli en obligatorisk del av företagens vardag.
Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när 80- och 90-talisterna i stor usträckning etablerat sig på arbetsmarknaden. Dessa generationer som beskrivs som kunniga, egocentriska, krävande, individualister som ställer krav och har helt andra prioriteringar än sina föräldragenerationer. Kan dessa självupptagna egoister vara räddningen eller droppen som för bägaren att rinna över totalt? Jag vågar hoppas på det första, förutsatt att man lyckas rikta denna egocentrism och krävande attityd mot "den goda saken".
Alla vill vara Schweiz för då behöver man inte ta ställning. Men tar man ställning skall man göra det fullt ut, inga halvmesyrer eller vaga löften om framtida förbättring. Det skall vara ett gediget åtagande kosta vad det kosta vill.
fredag 13 november 2009
måndag 2 november 2009
Vad är värdefullt?
”En tia i handen är bättre än en tjuga i skon”, lyder det gamla uttrycket. Men vad är det egentligen som skapar värde? Frågan jag ställer mig är om pengar är ett mål eller medel och huruvida det är möjligt att sätta ett monetärt värde på lycka och välbefinnande?
Jag fick en rolig historia i inboxen häromdagen. Historien löd ungefär såhär;
”Den rika kvinnan kommer till byn för att ta in på hotell. Innan hon går för att titta närmare på rummen innan hon bestämmer sig lägger hon 1000 kr på disken i receptionen. Hotellägaren tar genast de tusen kronorna och springer till bonden för att betala sin skuld på tusen kr. Bonden springer i sin tur vidare till mackägaren och betalar sin skuld på tusen kr. Mackägaren springer till byhoran och betalar sin skuld på tusen kr och byhoran springer till hotellägaren och betalar sin skuld. När den rika kvinnan kommer ned till receptionen efter att ha studerat rummet avböjer hon att hyra något av rummen. Tar sina tusen kronor som återbördats till disken i receptionen och lämnar byn skuldfri – utan att någon har betalat för någonting.”
Ok, jag erkänner på direkten att vi troligtvis inte kan lösa finanskrisen på samma sätt men historian har ändå en poäng. Vad är egentligen pengar om inte ett sätt att betala för någonting som vi vill ha eller behöver. Fram till den punkten pengen används har den inget värde. Precis som en vara inte har ett värde förrän vi betalar något för den. Först då vet vi vad den är värd.
Tar vi naturresurser och ekosystemtjänster så är det först på senare år som ekonomer börjat få upp ögonen för att naturen besitter ett värde som överstiger det som vi kan ta ut i form av reda resurser som trä, järn, koppar, fosfor eller vad som helst. Fråga en mandel-odlare i USA hur mycket denne lägger på att hyra in bin som pollinerar blommorna så att mandelnötter bildas, eller vad rening av vatten kostar kommunen varje år eller att vi utrotar jorden skogar. Man räknar med att förlusten av skogar på global skala innebär en ekonomisk förlust som motsvarar, håll i dig nu för finanskrisen är en fjutt i Nilen i jämförelse, hiskeliga 2 000 – 5 000 miljarder USD, per år… Någon som är snabb med miniräknaren inser att vi snackar i runda slängar 14 000 – 35 000 miljarder kr.
Varför ser det då ut såhär? Jo, dels beror det hela på vad man kallar ”tragedy of the commons” eller ”allmänningarnas tragedi”. Om det inte finns ett definierat ägarskap kring en resurs (t.ex. luften) så kommer ingen heller att arbeta för att bevara den. Det är här som Niklas Ihrén har mycket rätt i sin argumentation att vi behöver bättre styrning för att leda samhället i rätt riktning. Jajemensan, alla dagar i veckan! Dels är det också så att vi, i dagens ekonomiska system, belönar snabba vinster för ”en tia i handen är bättre än en tjuga i skon”. Du belönas om du använder skiten ur en resurs idag för att aldrig mer kunna använda den igen. Ett klassiskt ”fångarnas dilemma”.
Väljer vi sedan att vända blad och titta lite på hur det ser ut i världen runt omkring oss så märker vi att den, utifrån vårt perspektiv, är fattig. Men är folk därmed olyckligare? Ska vi tro Aftonbladet så är pengar direkt kopplat till lycka och ska vi tro Happyplanetindex.org så är befolkningen i de Afrikanska länderna inte särskilt lyckliga.
Men hur fan kan en svensk, fattig familj, vara lika olycklig som en afrikansk familj söder om Sahara? Svennen är ju tokrik i jämförelse! Jag minns en föreläsning från min tid på universitetet och föreläsaren berättade om en amerikansk studie. Man frågade folk vilket av två alternativ som var det bästa;
- Du kommer att fortsätta behålla den lön du har idag men alla dina vänner och familj kommer endast att tjäna hälften så mycket som vad du gör, eller
- Du kommer att tjäna dubbelt så mycket som du tjänar idag men alla dina nära kommer att tjäna dubbelt så mycket som du.
Inget av alternativen innebar att någon skulle behöva gå från hus och hem eller liknande. Men gissa vad man valde, jo att tjäna mer än alla andra. Är det inte spännande?! Vi är så hårt piskade att jämföra oss med andra att vi avstår från att få det monetärt bättre mot att framstå som mer framgångsrik, för det är ju det pengar är – framgång…
Om man kikar på Happyplanetindex så slås, i alla fall jag, av en väldigt rolig insikt. Länder som Brasilien och Panama är lika lyckliga som vi svenskar. Lyckligast är givetvis norrmännen och i Colombia är man lika lycklig som i UK. Att ställa om till ett resurssnålare samhälle som är inriktat på att skapa reellt och långvarit värde behöver kanske inte vara så illa trots allt! Tänk efter själv, vad gör dig gladast och lyckligast? Är det att kunna köpa en ny telefon eller att ha vänner att ringa?
Genom att välja vilka produkter man köper och konsumerar så kan man idag göra ett medvetet val genom att köpa de produkter som påverkar miljön och övriga samhälle i så liten negativ bemärkelse som möjligt och skapar värde för så många andra som möjligt. För lite hjälp på traven kan man med fördel läsa Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” och även titta på en föreläsning av Hans Rosling om rika och fattiga länder - helt enorm!
Jag fick en rolig historia i inboxen häromdagen. Historien löd ungefär såhär;
”Den rika kvinnan kommer till byn för att ta in på hotell. Innan hon går för att titta närmare på rummen innan hon bestämmer sig lägger hon 1000 kr på disken i receptionen. Hotellägaren tar genast de tusen kronorna och springer till bonden för att betala sin skuld på tusen kr. Bonden springer i sin tur vidare till mackägaren och betalar sin skuld på tusen kr. Mackägaren springer till byhoran och betalar sin skuld på tusen kr och byhoran springer till hotellägaren och betalar sin skuld. När den rika kvinnan kommer ned till receptionen efter att ha studerat rummet avböjer hon att hyra något av rummen. Tar sina tusen kronor som återbördats till disken i receptionen och lämnar byn skuldfri – utan att någon har betalat för någonting.”
Ok, jag erkänner på direkten att vi troligtvis inte kan lösa finanskrisen på samma sätt men historian har ändå en poäng. Vad är egentligen pengar om inte ett sätt att betala för någonting som vi vill ha eller behöver. Fram till den punkten pengen används har den inget värde. Precis som en vara inte har ett värde förrän vi betalar något för den. Först då vet vi vad den är värd.
Tar vi naturresurser och ekosystemtjänster så är det först på senare år som ekonomer börjat få upp ögonen för att naturen besitter ett värde som överstiger det som vi kan ta ut i form av reda resurser som trä, järn, koppar, fosfor eller vad som helst. Fråga en mandel-odlare i USA hur mycket denne lägger på att hyra in bin som pollinerar blommorna så att mandelnötter bildas, eller vad rening av vatten kostar kommunen varje år eller att vi utrotar jorden skogar. Man räknar med att förlusten av skogar på global skala innebär en ekonomisk förlust som motsvarar, håll i dig nu för finanskrisen är en fjutt i Nilen i jämförelse, hiskeliga 2 000 – 5 000 miljarder USD, per år… Någon som är snabb med miniräknaren inser att vi snackar i runda slängar 14 000 – 35 000 miljarder kr.
Varför ser det då ut såhär? Jo, dels beror det hela på vad man kallar ”tragedy of the commons” eller ”allmänningarnas tragedi”. Om det inte finns ett definierat ägarskap kring en resurs (t.ex. luften) så kommer ingen heller att arbeta för att bevara den. Det är här som Niklas Ihrén har mycket rätt i sin argumentation att vi behöver bättre styrning för att leda samhället i rätt riktning. Jajemensan, alla dagar i veckan! Dels är det också så att vi, i dagens ekonomiska system, belönar snabba vinster för ”en tia i handen är bättre än en tjuga i skon”. Du belönas om du använder skiten ur en resurs idag för att aldrig mer kunna använda den igen. Ett klassiskt ”fångarnas dilemma”.
Väljer vi sedan att vända blad och titta lite på hur det ser ut i världen runt omkring oss så märker vi att den, utifrån vårt perspektiv, är fattig. Men är folk därmed olyckligare? Ska vi tro Aftonbladet så är pengar direkt kopplat till lycka och ska vi tro Happyplanetindex.org så är befolkningen i de Afrikanska länderna inte särskilt lyckliga.
Men hur fan kan en svensk, fattig familj, vara lika olycklig som en afrikansk familj söder om Sahara? Svennen är ju tokrik i jämförelse! Jag minns en föreläsning från min tid på universitetet och föreläsaren berättade om en amerikansk studie. Man frågade folk vilket av två alternativ som var det bästa;
- Du kommer att fortsätta behålla den lön du har idag men alla dina vänner och familj kommer endast att tjäna hälften så mycket som vad du gör, eller
- Du kommer att tjäna dubbelt så mycket som du tjänar idag men alla dina nära kommer att tjäna dubbelt så mycket som du.
Inget av alternativen innebar att någon skulle behöva gå från hus och hem eller liknande. Men gissa vad man valde, jo att tjäna mer än alla andra. Är det inte spännande?! Vi är så hårt piskade att jämföra oss med andra att vi avstår från att få det monetärt bättre mot att framstå som mer framgångsrik, för det är ju det pengar är – framgång…
Om man kikar på Happyplanetindex så slås, i alla fall jag, av en väldigt rolig insikt. Länder som Brasilien och Panama är lika lyckliga som vi svenskar. Lyckligast är givetvis norrmännen och i Colombia är man lika lycklig som i UK. Att ställa om till ett resurssnålare samhälle som är inriktat på att skapa reellt och långvarit värde behöver kanske inte vara så illa trots allt! Tänk efter själv, vad gör dig gladast och lyckligast? Är det att kunna köpa en ny telefon eller att ha vänner att ringa?
Genom att välja vilka produkter man köper och konsumerar så kan man idag göra ett medvetet val genom att köpa de produkter som påverkar miljön och övriga samhälle i så liten negativ bemärkelse som möjligt och skapar värde för så många andra som möjligt. För lite hjälp på traven kan man med fördel läsa Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” och även titta på en föreläsning av Hans Rosling om rika och fattiga länder - helt enorm!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)