Ju mer jag tänker på västvärldens fokusering på att arbeta för en bättre miljö och en hållbar utveckling, desto mer konfunderad blir jag. Vissa företag, privatpersoner, politiker och organisationer tar sig an frågan med mycket kunskap och stort intresse och engagemang – andra verkar mer göra det utan att riktigt ha koll på vad de gör. Och så finns det ju de som totalt skiter i det rakt av. Man kan lite jämföra det med tonårs-sex!
Den vanliga reaktionen här brukar vara ”va i he…??” men tillåt mig förklara. CSR- eller hållbarhetsarbete i företag är precis som tonåringar och deras sexliv. Alla säger att de gör det, men väldigt få gör det och av de få som faktiskt gör det på riktigt är det väldigt få som gör det särskilt bra…
Men det är egentligen inte detta i sig som gör mig konfunderad (att det finns en skillnad i arbetssätt eller hur man tacklar frågan), utan att det överhuvudtaget är en ”bi-fråga” som måste beaktas. Det borde ju vara det mest naturliga för vem som helst att bry sig om!
Om vi tar en titt tillbaka på mänskligheten (och vi behöver ju inte gå särskilt långt tillbaka i historien, eller alls om vi tar oss utanför västvärlden) så levde vi alla utifrån vad vår närmiljö kunde producera och vilka tjänster den levererade. Ta t.ex. det vi kallar ”regional mat”, d.v.s. gammal hederlig husmanskost eller mat som är specifika för ett visst område. Det är ju en direkt spegling av naturresurserna och klimatet, alltså de givna förutsättningarna.
När vi är direkt beroende av ekosystemtjänsterna (luft, vatten, bördig jord, vilt, pollinering, material m.m. m.m.) är det ibland smärtsamt tydligt hur sårbara vi är för naturens nycker. En översvämning förstör din åker, en storm fäller din skog eller en brand grillar din boskap. Rakt av skitsurt!
Men i dagens moderna värld verkar det som om vi, privatpersoner som företag, inbillar oss att vi inte är påverkade av naturen och inte längre beroende av ekosystemtjänsterna för vår överlevnad. Djur är något som finns i skogen, som finns ute på landet, där man odlar mat men det är ju här, i staden där jag bor som är den ”riktiga” världen.
Därför undrar jag om att den största utmaningen för att nå en hållbar utveckling är om vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt. Och med hjulet menar jag en fundamental förståelse och respekt för vår natur och livsmiljö. En förståelse och respekt som för alla som direkt lever av naturen har som en del i sitt dna.
Jag pratar inte här om något påtvingat moraliskt paradigmskifte á la Al Gore utan om en förståelse och kunskap som väcka vår inneboende empati. För visst är det mindre troligt att du som bonde väljer att förgifta en åkermark för någon annan när du vet vilket kaos det skulle skapa på din egen? På samma sätt som att vi försöker att vara trevliga mot varandra för vi vet hur tråkigt det är att bli behandlad illa.
Det jag tycker är väldigt roligt är att jag tycker mig börja se en enhetlig bild över hur vi, privatpersoner och företag, pratar om hållbarhet idag. Inte som en ”miljöpålaga” som ger oss cred i pressen, utan som en naturlig del som inbegriper den ekonomiska och sociala dimensionen likaså. Ta bara den senaste tidens diskussioner om Greklands finanskris och finansmarknadens uppbyggnad.
Sammanfattningsvis, om jag tillåter mig att vara riktigt optimistiskt så Ja, vi behöver uppfinna hjulet på nytt och det börjar i debatten nästan låta som att vi är på god väg att göra just det.
//Henke
