Dagens betraktelse - ofelbara miljömärkningar

En miljömärkning är ett fruktansvärt effektivt sätt att kommunicera miljöhänsyn på en produkt. Se bara vad som hände med pappersbranchen när klorfritt dök upp eller försök att hitta ett tvättmedel som inte är Svanenmärkt. Men vem granskar miljömärkningarna och är de verkligen ofelbara i sin allsmäktighet? För visst vill de också ha kunder som alla andra.

Vad detta inlägg kommer att sakna i konstruktivt tänkande väger det upp med lite kvalificerat gnällande. Någon gång är det också tillåtet. Saken är den att jag den senaste tiden kommit att störa mig allt mer på miljömärkningar och "nya" organisationer som slår mynt av miljöhänsyn. Situationen ser ut som följer;

De flesta vill kunna välja bättre alternativ, ur miljösynpunkt, vid inköp av produkter, varor och tjänster. Detta är bra. Men, många privatpersoner och organisationer saknar tid, pengar och kunskap för att kunna utvärdera allt som man köper in. Därmed fyller en miljömärkning en stor funktion. Någon annan gör kollen åt dig - det ända du behöver göra är att hålla koll på de olika märkningarna (något som i sig är en inte helt lätt historia).

So far so good! Men vad som då uppstår är situation där fler och fler märker av att "här finns det pengar att tjäna" eller i enlighet med The-Judeen-Peoples-Front-syndromet beskrivet tidigare, inte nöjer sig med vilken typ av miljöhänsyn som de etablerade märkningarna ställer och därmed skapas fler och fler och fler och fler märkningar in absurdum. Alla tappar bort sig, ingen har någon koll. Privatpersoner vet inte vad de ska titta efter och organisationer och företag hinner inte mycket mer än att kosta på sig en dyr implementering av en märkning innan denna har fått skit i pressen eller är för "gammal" för att kunna konkurrera med innan nästa märkning gäller. Ungefär som att köpa den nyaste häftiga datorn på marknaden - den är det bara i två minuter.

Men nu kommer nästa grej - Organisationer som diverse konsultfirmor med mera som skapar system för att bedöma produkters miljöprestanda åt en köpare. Och hej hopp, nu blev det väldigt kul! Man tar på sig att granska all typ av dokumentation kring en produkt, vad den innehåller och vilka komponenterna är och vad dessa innehåller och så vidare - precis samma bedömning som en miljömärkning gör. Tanken är lovvärd, men rent praktiskt så funkar det sådär.

Jag kan nämna två exempel tagna direkt från verkligheten.

För att lacka ett bord förr så användes en lösningsmedelsbaserad lack (eller syrahärdande lack) - skitigt och inte särskilt hälsosamt. Idag använder de som tar lite miljöhänsyn en s.k. UV-lack. Denna lack appliceras på ytan som ska lackas, bestrålas med kraftigt UV-ljus och på hundradelen av en sekund stelnar lacken och bildar en polymeriserad yta (typ plast). Lacken i ohärdat tillstånd är inte särskilt snäll men väl bestrålad så försvinner de farliga egenskaperna för de sitter i funktionen som vill reagera med något - d.v.s. UV-ljuset. Denna typ av lack är nu enligt vissa självutnämnda miljöexperter livsfarlig för den är farlig innan man använt den. Förslaget som kom; använd sopa och olja som ytbehandling... Jo, och sen säljer du det bordet till en skola och låter ungarna gå lös på den bordsytan. Ett jäkligt bra sätt om man vill sälja mer möbler men ett jäkligt dåligt alternativ om man vill att produkten ska hålla i mer än tre veckor.

Samma typ av idiotiska logik kan vi ta med salt. Inte många jag känner brukar till vardags sätt i sig rent natrium eller klorid. Varför, jo för det är giftigt som tusan! Men om vi kombinerar de två kemikalierna får - ja vanligt bordssalt.

Ett avslutande exempel får komma ifrån en standard för miljömärkning. Ett av kriterierna säger "om plast utgör mer än 50 vikt-% av produkten skall denna plast vara återvunnen" - i sig inget dumt kriterie förrän man tittar längre fram och ser "plastdetaljer får ej ytbehandlas", och med ens föll all logik. För, den som arbetar med plastmaterial vet att återvunnen plast aldrig ser likadan ut (i och med att den är återvunnen från en massa olika källor). Försök att sälja en plasstol som ser ut som en uppkastning i olika färger.

Nä, korkat är vad det är ibland.

Men missförstå mig rätt - jag tycker att miljömärkningar är skitviktiga och en vital del av en mer miljöanpassad produktion. Vad jag saknar är någon form av statlig styrning eller kvalitetskontroll över vad produktmärkningarna faktiskt innehåller, vad avgifterna går till, vem som utvecklar kriterierna och vem som bedömer huruvida en produkt kan märkas eller ej.

När det händer, då är jag glad!

Green Muting

Det finns tre typer av lögner enligt Marc Twain; Lögn, förbannad lögn och statistik. Enligt dess premisser granskas företags miljöarbete, dels mellan företagen själva för att kunna bräcka sina konkurrenter, men även av miljöorganisationer och andra NGO:s. Vattenfalls svidande kritik de senaste månaderna är bra exempel på detta. Är det då konstigt att företag väljer att hålla käft?

Återigen kommer jag in på "kasta skit på andra"-temat. Innan jag går vidare kanske ett klargörande är på sin plats;
- Ja, jag håller med om den kritik som Vattenfall fått och anser den, i de flesta fall, berättigad. Samma sak när Shell delar ut fotopriser eller när Bayer arrangerar målartävlingar bland barn för att framsåt som hållbara (det senaste exemplet är ovanligt smaklöst där man också berättigar GMO-odling som ett svar på klimatförändringar).

Men det skapar ändå ett problem för företag av något mindre storlek men som ändå kan räknas som lite större aktörer. Man ser hur stora koncerner, så som Vattenfall, åker på pumpen rejält trots att de gör en del gott. De ingår i alla rätta organisationer, har alla certifieringar man behöver och producerar faktaspäckade produktblad och livscykelanalyser. Tanken blir omedelbar och förlamande; "Om de kan få skit så kan jag för vi har nog inte så bra koll trots allt".

Därför håller jag med Per Grankvist i sin debattartikel på SvD brännpunkt idag - det är dags för företagen att dela med sig av sina erfarenheter och tillåtas göra så utan att riskera kölhalning för att man är öppet. För det är detta det hela kokar ned till. Kravet på öppenhet från omvärlden är det som direkt kan fälla ett initiativ innan man gett det tiden att bära frukt. Man väljer att öppet visa hur man jobbar med vissa frågor och blottar sig därmed fullt ut för något annat som inte hunnits med och genast är drevet igång.

Buhu, kan tänkas. Men det är inte så lätt och därför får vi den situation som Per Grankvist beskriver. Företagen tiger ihjäl sig och vågar inte gå ut med landvinningar eller nya initiativ för risken att någon slår hål på dina argument är för stor. Därför hör man saker som "att utveckla en eller två produkter med extra miljöfokus är att öppna upp för kritik över att resten av vårt sortiment kan betraktas som dåligt", eller "men detta gör ju de flesta, varför ska då vi göra det?".

Jag tror dessvärre att vi inte kommer över denna situation förrän vi har ett sådant media-klimat där man tillåts att visa goda OCH dåliga sidor. Inte för att det krävs utan för att man kan hoppas på att få hjälp att bli bättre, för det måste väl ändå vara det som är meningen - att vi alla ska bli bättre? Frågan är bara vem som kommer att lyssna...?