Det största hotet mot en långsiktigt hållbar utveckling

Debatten kring vad vi måste göra för att nå en långsiktigt hållbar framtid blir många gånger väldigt polariserad. Polariseringen uppstår i medias vinklingar av de mest extrema förhållningssätten - vilket är självklart. En grå mittzon ger ingen uppmärksamhet och säljer inga lösnummer.

Precis som tillverkare av produkter som arbetar för att skapa bättre, snyggare och mer uppseendeväckande produkter än tidigare och än sina konkurrenter, arbetar även massmedian. Den som har den mest uppseendeväckande åsikten (som ändå faller inom ramen för vad som är moraliskt och etiskt korrekt att säga, oftast) är den som får mest utrymme.

Å ena sida presenteras de miljöorganisationer som oftast står högst upp på barikaderna och skanderar att politiker och företag måste ta sitt ansvar. Speciellt utmålas företagen roten till alla problem som vi upplever idag.

Å andra sidan presenteras de företag som inte "tror" på växthuseffekten eller anser att företag inte bör bedriva någon typ av arbete som inte har direkt bäring på verksamheten eller ger avkastning till ägarna.

Att få dessa två åskådningar att mötas på mitten är inte lätt.

De senaste dagarna har en mindre debatt pågått mellan CSR experten Per Grankvist och Tällberg foundations Niclas Ihrén som belyser just denna polarisering i debatten (se länkad sida). Niclas Ihrén driver linjen att vi inte kan förlita oss på att företagen ska komma att ta sitt ansvar bara för att det är bra för affärerna då detta inte är tillräckligt. Vi behöver strängare lagar och regler. Per Grankvist menar istället att genom kunna belysa hur företag faktiskt kan tjäna pengar på att ta större ansvar kan få företagen att göra åtgärder i långt större utsträckning än vad lagen kräver. Och framförallt snabbare. Personligen anser jag att båda herrarna har precis lika rätt i sin argumentation, men utifrån sina egna perspektiv (utdrag ur kommentar från CSRiPraktiken.se);

Niklas utifrån ett stort systemperspektiv över “vad vi som mänsklighet måste göra för att kunna leva och överleva”.

Per har ett företagsperspektiv och därmed skiljer sig bilderna åt, naturligtvis. Bilden skiljer sig främst då Niklas har systemets helhet i blickfånget, Per har en av systemets delkomponenter. Alla system kämpar för att överleva och stärka sin position. Om det sen handlar om det enskilda företaget i det ekonomiska systemet, det politiska partiet i det politiska systemet eller det ekonomiska systemet eller politiska systemet mot övriga system.

Genom att använda marknadsincitament kan man få företag att “dansa efter pipan” bra mycket snabbare än vad du kan genom att använda lagar, regler och förordningar. Varför? Jo, för merförsäljning genererar vinst direkt och därmed en förstärkt möjlighet att överleva på kort sikt (men även längre sikt vad gäller byggande av varumärke).

Som jag nämnde i början, jag anser att både Per och Niklas har lika rätt i sin argumentation utifrån sina egna perspektiv. Men det finns en stor vinst att hämta i att skapa incitament för företag att föregå lagkrav (som måste bli bättre, tydligare och mer extensiva!) för att förbättra sin position på marknaden.

Jag kan varmt rekommendera följande site och organisation för att ytterligare belysa min poäng i denna argumentation. (http://carrotmob.org/) Carrotmob arbetar med, vad de kallar, “konsumentdriven aktivism” där det företag som lovar att avsätta störst andel av en dags intäkter (då Carrotmob annordnar en event) till miljöförbättrande åtgärder är det företag som vinner och därmed ökar sin försäljning. (Besök gärna hemsidan!)

Marknadens krafter fungerar fantastisk bra om vi bara använder dem på rätt sätt – fel använt, ja – det ser vi resulteten av idag. Men om man ser på historiken över organiserade events från Carrotmob märker man en intressant företeelse i Finland. Där gick företagen från att lova bort goda portioner av en dags intäkter till att lova bort hela intäkten + att företaget valde att matcha beloppet själva! Jag har inte följt utvecklingen av detta på närmare håll själv men jag kan sätta en slant på att uppmärksamheten kring eventen blev så stora att företagens “tävlingsinstinkt” och näsa för merförsäljning slog till med råge och därför ökades insatsen.

Som sagt, väl använt fungerar marknadskrafterna bevisligen oerhört bra. Det gäller bara att vi alla bestämmer oss för vilken typ av värld vi vill leva i?

Min personliga åsikt är enkelt utryckt följande; Varför kivas?! Majoriteten vill vad vi som arbetar med miljöfrågor vill - att nå en långsiktigt hållbar utveckling. Med den stora mängden larmrapporter som kontinuerligt publiceras (inte minst SRC:s senaste) har vi inte längre tid att bråka internt om vilken fråga som är viktigaste, eller hur vi på bästa sätt gör för att komma frammåt. Alla lösnignar som minskar vår påverkan är bra lösningar. Punkt!

När jag upplever debatter som den ovan eller liknande inom miljörörelsen kommer jag alltid att tänka på en scen från filmen Life of Brian av Monty Python. I scenen frågar Brian en person (John Cleese) "Are you the Judéen Peoples Front?". Svaret blir; "The Judéen Peoples Front?! Fuck of! We are the Peoples Front of Judéa..." Och så känns det. Organisationerna heter lite olika, har smått skiljda agendor men arbetar alla (på sitt sätt) för att nå en bättre framtid. Man arbetar för att få massorna att sluta upp bakom sitt eget manifest, men man gör det enskilt.

Detta är det största hindret mot en långsiktig hållbar utveckling.