Avsaknad av standardiserade lösningar

Eller: Är vi slavar under den snabba förändringscykeln?

Under ett seminarium som jag idag talade på uttryckte en av deltagarna, en arkitekt, sin bestörtning över avsaknaden av standarder för att kunna bygga och inreda miljöanpassat. ”Det finns så många, och ingen är riktigt bra. Vad ska jag göra och vad ska jag välja??” Hennes bryderi delas säkert av många och en annan av talarna, en amerikansk arkitekts, och föregångare i branschen, svar var helt enkelt: ”Det stämmer, det finns ingen bra standard på området av den enkla anledning att i samma stund som en standard släppts så är den föråldrad”.

Problemet är faktiskt en aning större än vad man till en början kan förstå. Det handlar om hur vi ska utveckla och tillverka våra grejer och hur vi ska bli vägledda i vår önskan att kunna gör de bästa valen, både för plånboken och för miljön. Just frågan om märkningar och standarder är ofta aktuell.

I dagens samhälle är miljömärkningar stor business. Det finns grova pengar att tjäna på att ta fram en märkning som kan inkludera så många tillverkare som möjligt utan att dessa behöver göra revolutionerande ändringar på sina produkter. Så länge märkningen behåller sin trovärdighet så tjänar alla parter på det hela. Eller? Marknaden är på ett sätt självsanerande såtillvida att de märkningar som förlora sin trovärdighet också försvinner ifrån marknaden. Vad många dock inte inser är att märkningen, precis som företagen, har sitt främsta syfte i att tjäna pengar.

Vi ser flera exempel på detta från Svanen som sänker sina krav till andra märkningar som tuffar till sina och ser sina kunder dra åt sig öronen och lämna märkningen p.g.a. de stora investeringar de är tvungna att göra.

Att det heller inte finns en, enhetlig standard som gäller för samtliga produkter eller tjänster inom ett område, t.ex. Europa, ser också många som ett problem. Men precis som den amerikanska arkitekten Sarah Graham idag påpekade för auditoriet, så är detta helt naturligt därför att utvecklingen idag går så rasande fort. Idag t.ex. är det fullt möjligt att tillverka ett s.k. ”plusenergihus” d.v.s. ett hus som tillverkar mer energi (som körs ut på elnätet) än det faktiskt gör åt. Genom denna teknik kan vi återigen gå tillbaka till att göra tunnare hus som använder mindre resurser för energin är gratis i form av sol- och bergvärme. Detta är åtminstone sant för klimat som har det lite varmare och mer sol än i Sverige, men man kan ändå komma otroligt långt.

Det problem som dock uppstår är det att varje standard är i princip föråldrad från den dagen då den släpps. En av anledningarna till detta är att standarder redan från början ställer väldigt specifika krav på t.ex. typ av energi eller material som får eller inte får användas. Det gör att om ett alternativt material eller metod som inte finns med i standarden utvecklas så blir detta i princip utstraffat på direkten.

Lösningen är det som är det största problemet i hela miljöfrågan, nämligen kunskap. Alla i samhället, utöver de som faktiskt är utbildade inom området, saknar en god kompetens inom miljö- och hållbarhetsfrågor. Det gör ju såklart att dessa frågor inte beaktas men att man samtidigt, i de fall då frågorna aktualiseras, behöver vägledning och då denna vägledning inte finns på ett adekvat sätt så är det enklare att strunta i hela frågan. För det kräver för mycket tid och energi att läsa sig in på en hel fråga och kunna fatta rätt beslut om vilken väg man ska gå.

Jag skulle därför vilja propagera för att miljö- och hållbarhetsfrågor blir en naturlig del i alla utbildningar. Precis som med etanoldebatten ser jag hellre att alla bilar kör på 10 % etanol i bensintanken än att 2 % av bilflottan kör på 85 % etanol. Med andra ord, många fler glada amatörer som har ett bra hum om vad miljö och hållbarhet innebär än fanatiska miljönördar som mig själv som bara jobbar uteslutande med det hela.

Någonstans känner jag att det hela handlar om att vi i västvärlden har lyckats att distansera oss ås väl från naturen att vi måste på något sätt uppfinna kunskapen om naturhushållning igen. Vilket är en kunskap som övriga 90 % av världens befolkning har i modersmjölken.

Men DET är en helt annan fråga och får bli ämnet för ett annat inlägg någon helt annan gång.


Med hopp om livet!

//Henke

Globalt & Lokalt – vad vinner?

Mänskligheten och vårt globala samhällssystem lever i en stor paradox. I vissa delar av världen svälter miljontals människor till dödens rand (alltför ofta förbi den), i andra delar äter vi ihjäl oss (ibland bokstavligt talat). Vissa länder upplever en problematisk framtid med en allt mer åldrande befolkning och låga födelsetal, i många andra länder skenar befolkningstillväxten på ohämmat. Paradoxalt? Jo men visst! Men det kan finnas mycket bra lösningar precis bakom knuten.


Föreställ dig följande, du bor i en isolerad stuga på landet. Du är självförsörjande på mat, bränsle och skydd från vädrets element. Miljönördar något mer ”radikala” än mig skulle kalla detta paradiset och på det sätt vi alla borde leva. Vi bortser från denna passus för tillfället och återgår till vår stuga. Vi tänker oss att du har grävt en brunn och genom din erfarenhet har du märkt att om du inte spara på vattnet under riktigt torra perioder så sinar brunnen. Så vad gör du? Jo du sparar ju självklart på vattnet, svårare än så är det inte.

Betänk nu följande, när du vrider på kranen hemma, köper en öl, läsk eller aromatiskt behandlat buteljerat vatten – vems brunn kommer då detta vatten ifrån?

Vi kan jämföra detta med att en dag i din stuga dyker det upp en slug räv som erbjuder dig att köpa vatten av denne. 'Perfa!', tänker du och köper glatt vatten som aldrig förr under de torra perioderna samtidigt som du använder din brunn. Och vad händer? Jo brunnen sinar för den sluge räven sålde dig vatten från din egen brunn...

Vad vi här kommer i kontakt med är en konsekvens vi idag upplever av vårt globaliserade samhälle som har sina rötter i 1600-talets ostindiska kompanier och imperialismens utbredning, en utveckling som vi ”vanliga” 99% av befolkningen inte styrt men lever med konsekvenserna av. Vi har nämligen idag inte längre någon relation till några av de produkter som vi köper och är beroende av (mat som telefoner, möbler, bilar, hus eller tandpetare) på följande sätt:

Vi vet inte vad produkten innehåller (även om där finns en innehållsförteckning så krävs en kemiingenjörsexamen för att kunna tolka den).
Vi vet inte vem som har producerat den (det kanske är en person vars ideologier du inte alls sympatiserar med?)
Vi vet inte hur den har producerats (en ung flicka, lika gammal som din egen dotter kanske har satt ihop produkten?)

Med andra ord, vi har idag inte en aning om vad våra val har fått för konsekvenser – positiva som negativa. Vilka skogar har skövlats för att bygga din veranda? Vems rygg är trasig vid 30 års ålder för din nya bils skull och vem är infertil p.g.a. att du köpte medicin?

Detta är i sig inget nytt under solen men vad som är glädjande är att allt fler börjar uppmärksamma exakt just vilka konsekvenser detta får och hur vi faktiskt kan få bukt med dem. En tankevurpa som jag hör allt mer om kallas ”lokalazation” och är därmed, på ett sätt, globaliseringens antites. Det handlar om att handla och verka lokalt i så stor utsträckning som möjligt. Inte in absurdum men framförallt vad gäller absurditeter som globaliseringen förts med sig (så som att mat produceras i ett land, flygs till ett annat för att beredas och sedan flygs tillbaka igen för att säljas, då ofta med en massa konserveringsmedel och annat skojigt i).

Vid en första tanke så är detta svårt att greppa för vi behöver ju så mycket, eller hur! Ska grannen göra min TV, en annan sy mina kläder och den tredje producera min mat? Typ, men inte riktigt… Jag ska inte försöka mig på att förklara allt här utan låter istället en av världens främsta experter på området gör det istället, nämligen Helena Norberg-Hodge.


Kontentan är dock följande: Ett samhälle i vilket de som lever i det har ett arbete, där den enes konsumtion (istället för att skapa avund) skapar framgång för en annan, ett samhälle i vilket du kan se din mat växa och själv kan säga ifrån när missförhållanden råder är ett lyckligare, produktivare och långt bättre samhälle än ett där… ja, där det ser ut som det gör nu.


//Henke