fredag 13 november 2009

Alla vill vara Schweiz

Neutralitet är ett ord som man ofta förknippar med en liten småfeg inställning, eller rättare sagt avsaknad av att inte ta ställning. Men i miljödebatten är att vara "neutral" däremot något som ses som något bra och ett starkt mål. Det här är ju självklart riktigt korkat och jag ska förklara varför.

Att vara neutral är att inte ta ställning. Att vara klimatneutral är att definitivt ta ställning mot den förstärkta växthuseffekten. Därmed handlar inte "neutraliteten" om huruvida växthuseffekten finns eller inte, det handlar om att vara "neutral" i sina klimatutsläpp. Detta innebär då att man de facto kapar alla typer av utsläpp av klimatpåverkande gaser och för de områden där detta inte är möjligt så kompenserar man i form av att köpa utsläppsrätter eller annan typ av kompensering (som träd i Afrika).

Jag är ingen större fantast av att vara neutral. Bättre att ta ställning fullt ut. Jag väljer att se på den här frågan på två sätt;
1. Varför investera pengar i att köpa sig fri till punkten av neutralietet? Borde man inte rimligtvis räkna bakåt också och fundera över hur mycket klimatpåverkande gaser som släppts ut sedan företaget/organisationen startades och sedan kompensera för dessa också?
2. När ända in i hälsefyr har vi som männsklighet nöjt oss med neutralitet?! (Förutom i krig då). Inget företag på jorden startas för att gå plus/minus noll i resultat (för då är man en icke-vinstdrivande organisation och får som sådant inte vara aktiebolag). Borde man inte arbeta för att bli ett "positivt" företag eller organisation?

För när allt kommer till krita så är det där vi hamnar, i samma gamla repetitiva retoriska fråga; "Hur långt sträcker sig företagens ansvar?" Det givna svaret är "det beror på". Kan företaget tjäna pengar/undvika att förlora pengar sträcker sig ansvaret väldigt långt. Ses ansvaret och efterföljande åtgärder endast som kostnader så sträcker sig inte ansvaret särskilt långt. Men att tro att man helt kan undvika ansvar anser jag är en tid som vi sedan länge är förbi och vi rör oss (tack och lov om än sent kan tyckas) mot en utveckling där ansvarstagande kommer att bli en obligatorisk del av företagens vardag.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när 80- och 90-talisterna i stor usträckning etablerat sig på arbetsmarknaden. Dessa generationer som beskrivs som kunniga, egocentriska, krävande, individualister som ställer krav och har helt andra prioriteringar än sina föräldragenerationer. Kan dessa självupptagna egoister vara räddningen eller droppen som för bägaren att rinna över totalt? Jag vågar hoppas på det första, förutsatt att man lyckas rikta denna egocentrism och krävande attityd mot "den goda saken".

Alla vill vara Schweiz för då behöver man inte ta ställning. Men tar man ställning skall man göra det fullt ut, inga halvmesyrer eller vaga löften om framtida förbättring. Det skall vara ett gediget åtagande kosta vad det kosta vill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar