I en post-finansiell kris börjar korten allt mer läggas på bordet och röster höjs för att motverka att en kris liknande den vi upplevt ska kunna hända igen. Regleringar och lagar för banker och institutioner ligger på ritbordet och t.o.m. länder är nu under luppen för granskning. Frågan många ställer sig är vem som ska betala för det, i många fall, rena dårskapet som ledde fram till krisen.
På samma sätt kan vi faktiskt betrakta miljöfrågan. Vem ska betala för andras dårskap? Vi översköljs dagligdags med larmrapporter som varnar för det ena med det tredje. Larmrapporter som i bästa fall ger oss så dåligt samvete att vi skänker pengar till något välgörande ändamål. I värsta fall lämnar de oss endast med en känsla av vanmakt, att detta inte är något som jag kan påverka. Inte helt olikt hur finanskrisen slog ut arbetstillfällen och i vissa fall lämnade hela familjer på ruinens brant.
För vad handlar miljöfrågorna om egentligen? Ser vi historiskt på frågan började det med de stora punktutsläppen, alltså stor nedsmutsande industrier skulle kontrolleras, rening på skorstenar, bättre luft- och vattenkvalitet och säkrare arbeten. Idag är miljöfrågan långt mer komplex och diffus. Genom globaliseringen och varors fria rörelse kan vi idag bidra till att göra världen lite sämre bara genom att leva ett ”normalt liv”. Vårt kaffe och bananer bidrar till sjukdomar hos plantagearbetarna och nedhuggen regnskog, våra datorer och mobiltelefoner innehåller metaller som tas från bergsgorillornas områden i Afrika och därmed bidrar vi indirekt till deras utrotning. Fisken fiskas urskillningslöst där endast en bråkdel av all fisk som fångas tas om hand om, resten kastas död tillbaka i havet.
Med andra ord, den typen av moralbelag miljöfråga som retoriken i debatten tidigare använt sig av (och som fortfarande används av t.ex. Al Gore) har därmed spelat ut sin roll. Det går inte att föra en effektiv debatt eller politik kring en fråga som är mättad av moral. Moralen är individuell, personberoende och kontextuell. Vi i Sverige har inte samma moraluppfattning kring samma frågor, vi européer har det ännu mindre och som världsmedborgare är det ännu färre frågor som vi kan enas kring och kalla universella.
Men det finns undantag. Till exempel frågan om vem som betalar för någon annans dårskap. Det är få, om någon, som anser det rätt och riktigt att flera ska behöva betala konsekvenserna för att ett fåtal gör vinster och rikedomar. Även forskningen börjar nu kunna visa hur den ekonomi som bedrivits de senaste hundra åren faktiskt inte levt upp till namnet ekonomi, som betyder hushållning med begränsade resurser. Är det då fel att någon kan göra sig en förmögenhet i en ekonomi och en annan inte – självklart inte! Men det är fel om denna monetära rikedom skapas på andras bekostnad, samhället som helhet eller individer.
För vad händer när vi, inte brukar utan missbrukar naturens resurser bortom deras bärande kapacitet? Fråga en småskalig bonde i Sverige för mindre en hundra år sedan så får du svaret. Detta är praktiskt sätt väldigt svårt, ja rakt av omöjligt, så enklare vore att fråga bönder i vad som i folkmun kallas ”tredje världen”. Där lever man med sin mark och är fullkomligt beroende av avkastningen marken ger varje år. Missbrukas jordarna drabbas man av konsekvenserna, som i värsta fall är fatala.
Tyvärr är denna typ av försörjning inget som merparten av oss västerlänningar kan känna igen sig i. Det är just därför ett moralbeläggande av miljöfrågan är helt kontraproduktiv för att nå resultat. Jag vill istället slå ett slag för ordet ekonomi och återta begreppet från dem som använder det felaktigt. Ekonomi handlar om hushållningen med begränsade resurser och vad är inte Jorden om en begränsad resurs? Det enda vi kan säga ha i överflöd är energi från solen och oss människor och det arbete vi kan utföra. Bara här ser vi en paradox i vår ekonomi: Material (som är begränsade till mängd) är relativt billiga medan arbetskraft (som finns i överflöd) är dyr.
Ett bra exempel på hur vi måste omvärdera hur vi värderar de tjänster som naturen utför åt oss gratis är fiske på västkusten. I Kategatt har man länge använt sig av s.k. bottentrålning för att fiska. Ett stort nät släpas med hjälp av tyngder utmed bottnen och i princip dammsuger havet på fisk. En del av fisken tas om hand, resten slängs död tillbaka i havet där botten nu ser ut som en krattad grusgång. I Öresund har trålningsfiske varit förbjudet sedan sjuttiotalet p.g.a. den stora färjetrafiken. Där fiskas endast med vanliga nät och annan typ av fiskeredskap.
Konsekvensen av detta är slående. Under en timmes fiske i Öresund kan en fiskare få upp samma mängd fisk som det tar en fiskare 100 timmar i Kategatt. Så varför tillåter vi denna typ av fiske alls? Det är en bra fråga.
Jag är övertygad om att vi måste börja se på naturen som den resurs och den grundvalen på vilket hela vårt samhälle är uppbyggt för att kunna komma tillrätta med de problemen som vi står inför och redan har börjat se konsekvenserna av. Genom en säker och god värdering av naturresurserna kan vi fatta rätt beslut baserat på vad som är bäst för samhället på lång sikt.
Självklart innebär inte detta att vi endast ska reducera djur och natur till ettor och nollor i ett diagram och göra dem obetydliga utan ett ekonomiskt värde. Men att just kunna neka förespråkare av destruktiva tillverknings- och brukarmetoder utifrån ett ekonomiskt perspektiv lär göra arbetet långt mer effektivt än att hävda att hundratals arbeten i t.ex. skogen skall gå om intet för att skogen är ”fin” eller viktig för någon typ av djurart.
Vem som skall bli förespråkare för denna nya typ av syn på miljöfrågorna inom politiken är en fråga som jag ställt mig länge. Först för några veckor sedan fick jag ett svar. I Botkyrka kommun har Miljöpartiet valt att samarbeta med Alliansen under namnet Gröna för Alliansen. Det här tror jag är ett framgångsrecept då vi behöver naturvetare och ekonomer som pratar med varandra, på samma språk och förstår varandras inställning.
För vi kan inte fortsätta att låtsas om som om naturen är en separat företeelse helt skiljd från oss människor. Vi måste börja adressera frågorna på samma sätt som vi adresserar andra frågor i samhället, på vetenskaplig fakta och långsiktiga prognoser. Det går heller inte skuldbelägga en person för att denne inte sätter sig in i exakt vad en tvättmaskin eller ens nya tv innehåller, vem som producerat den, under vilka förhållanden, till vilka skador på naturen, vilken påverkan den har under tiden den används, hur den ska återvinnas och så vidare. Det är sådana typer av regleringar som en stat är till för att skapa. Dessvärre börjar det bli ganska bråttom men vi ser inför det här valet en ljusning på horisonten, om än endast för tillfället i Botkyrka.
//Henke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar